Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 28 april, 2014

Julie Otsukas ”Vi kom över havet” var en av 2012 års allra bästa böcker för mig. Den första bok jag läst som är skriven i vi-form, med ett lyrisk språk som rullade fram i våg efter våg på samma sätt som de japanska kvinnorna färdades över havet till sina okända blivande män i USA. Ett stycke historia som jag inte visste något om. Jag tror att vi var många som upptäckte Otsuka då för hennes bok kom i pocket också. (Köp om du inte redan gjort det.)
kejsarenDärför blir jag glad att se att Albert Bonniers förlag nu ger ut hennes debutroman från 2002. Att ”När kejsaren var gudomlig” har över ett decennium på nacken spelar ingen som helst roll. Även den utspelar sig i förfluten tid.

En dag i februari 1942 stannar en kvinna till utanför postkontoret i sin hemstad. Där sitter ett anslag. Kvinnan tar fram en lapp och skriver ner det viktigaste, och går sen hem och börjar packa. Familjens darrbenta halvblinda Vit hund slår hon ihjäl med en spade och gräver ner i trädgården medan barnen är i skolan. På apoteket köper hon en stor burk ansiktskräm, för vem vet hur länge den måste räcka? Hon borde ha köpt fler burkar.

Kvinnan och hennes barn, flickan och pojken, skickas iväg på ett tåg tillsammans med andra japanskättade amerikaner. Rullgardinerna måste hållas nere för att inte andra, riktiga, amerikaner ska få syn på dem och kasta sten genom fönsterrutorna. Efter några dagar är de framme i lägret.
Kvinnan, flickan, pojken. De är namnlösa. Jag tänker att Julie Otsuka skriver så för att visa på allmängiltigheten i att det var så många anonyma människor som drabbades, att många delade ödet att tro sig vara amerikan och sen plötsligt betraktas som en potentiell förrädare. Men kanske också för att visa hur majoritetssamhället måste anonymisera människor för att på allvar kunna hata dem. Det kan inte vara fru Så-och-så, som brukar gå och handla i samma affär och låna böcker på samma bibliotek, hon som alltid nickar så vänligt. Det måste vara Någon Annan.

Kvinnan, flickan och pojken. Jag lär känna dem ändå. Kvinnan som lär sin son hur man skalar en apelsin i ett enda stycke. Som hittar nya rynkor i sitt ansikte. Flickan som råkar slita sönder sitt hårband, och som smyger ut på nätterna. Pojken som längtar efter pappa. Fadern hämtades redan i december, efter Pearl Harbor, tillsammans med alla andra japanska män. Pojken är djupt bekymrad över att pappan fördes bort i sina tofflor. Nästan alla de andra papporna hade riktiga skor. Efter att fadern fördes bort fylldes barnens matlådor av smörgåsar med jordnötssmör och sylt istället för risbollar. De fick lära sig att ljuga och säga att de vara kineser. Men det hjälpte inte.
Av små, små men tydliga detaljer bygger Julie Otsuka upp sin berättelse. Resultatet är lysande. Och precis som i ”Vi kom över havet” visar hon att man inte behöver skriva hundratals sidor för att få något sagt. Jag inbillar mig att hennes skrivprocess istället går ut på att plocka bort, renodla, mejsla fram. Kvar blir ett lyriskt mästerverk i det lilla formatet som jag kommer att bära med mig länge.
Det blir best of-etikett.

Först publicerad i Corren.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Read Full Post »