Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2014

VagenMotBalberget
Jag började på den här för flera veckor sen men kom bara till sidan 20. Varför börjar författaren med Jackes röst? Han intresserar mig inte särskilt.
Nu tar jag nya tag, eftersom jag har lånat boken och det känns fånigt att lämna tillbaka den utan att ge den en riktig chans. Och den lät ju så BRA när jag lyssnade på SR:s romanprisjurys prat om den.
När kommer häxorna?
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Har dammat iväg en finfin beställning på vad jag vill läsa i sommar. Listan var dubbelt så lång och dyr eftersom jag samlat flera månader, men jag bantade ner den till mer hanterbara nivåer. Jag tänker mig att det blir det första paket som kommer till nya adressen så det är lika bra att de får veta vem de har att göra med på en gång.

Truth & Beauty: A Friendship
Patchett, Ann

Madame De Pompadour
Mitford, Nancy

Men at Arms
Waugh, Evelyn

Angel with Two Faces
Upson, Nicola

Two For Sorrow
Nicola Upson

The Ghost Stories of Muriel Spark
Spark, Muriel

Inner Compass: An Invitation to Ignatian Spirituality
Silf, Margaret

Letters to a Diminished Church
Dorothy L Sayers

En anka är bra att ha
Isol

Kan man vara kristen?
Lewis, C S

Read Full Post »

judyHärligt att få lägga en Dorothy-referens till min samling. I Nattlek av Marisha Pessl har 19-åriga Nora två små bilder ovanför sin sovplats. Berättaren tror först att det är hennes föräldrar, men ser sen att det är Jesus och Judy Garland i Trollkarlen från Oz.

När Nora hade packat ner alla kläder gav hon sig i kast med att pilla ner Jesus och Judy Garland från väggen. Jesus lossnade lätt. Judy trilskades, som väntat, en del. Hon tog upp examensboken från Harmony High, öppnade den och la försiktigt in bilderna i ett uppslag. Sen satte hon tillbaka Septimus i buren.
Jag insåg, när jag stirrade på den militärgröna klicken han hade lämnat efter sig, att fågeln hade skitit i handen på mig.

Read Full Post »

Litterär klippdocka

klippdocka1
I den pågående utrensningen av gamla tidningar och tidskrifter inför flytten hittar jag ett nummer av Provins som kanske får hänga med ett tag till. Mycket på grund av den underbara klippdockan ritad av Ludwig Franzén. Visst måste dockan föreställa Eyvind Johnson? Det står ingenstans vem det är, men 1) det är likt 2) Johnson var Bodensare från början och Provins ges ut av Norrländska litteratursällskapet, och 3) han fick senare användning för stiliga högtidskläder I Nobelsammanhang.
klippdocka2

Read Full Post »

jaktlyckaGlädjen i att få läsa en ny Anna-Karin Palm förbyts raskt i en grimas när jag konfronteras med k-ordet i första stycket. I ett trist trapphus dessutom, där Kattis står med en i handen. Blä.
Jag bryter min egen regel om att aldrig läsa baksidestexten och förstår att jag får lov att vänja mig direkt. Här ska det handla om kropp, sexualitet och samlag i tio noveller. Okej då. Men jag lämnar kattis — vem hon nu är — i det där trapphuset och börjar med titelnovellen istället. Det är en fördel med novellsamlingar, att man kan läsa i vilken ordning man vill och göra uppror mot författarens eller kanske redaktörens intentioner.
Och ”Jaktlycka” visar sig vara en fulländad kortkortroman, ett utsnitt ur ett liv som byter riktning. Med grävling! På Palmskt vis också med ett underliggande hot: Kommer den där vackra kärlekshistorien att hålla i sig, eller finns det ett element av kontroll hos mannen som Nina träffar?
”Jungfrufrihet” handlar om att det är livsfarligt att älska. En kvinna sitter och gråter i en kyrka i Paris, för det som inte blev som det skulle. Passioner som bara finns hos den ena, den som älskar eller tror att hon älskar. Vad älskar hon? Bilden av mannen, den hon vill att han ska vara men inte den han är. Intressant att Anna-Karin Palm tar upp väninnornas roll i detta: Vore det möjligt att fantisera ihop fantastiska sagor om ingen hejade på och blev medförförd? Insikten om att jag besjälar dem med min egen kraft.
Den allra bästa novellen handlar om maktkampen om ett nyfött barn. Var slutar mammans kropp och var börjar barnets? Det Anja lär sig om sig själv och sin kraft under förlossningen blir ett hot för hennes make. En fransysk granne pratar om kvinnligt och manligt och Freud och begär, så roligt och talande att det måste vara en ickesvensk och därmed (får man förmoda) icke genusmedveten väninna som kommer med sådana iakttagelser.
Här skriver Anna-Karin Palm så bra så att jag känner minnena och tyngden av mina egna barn, för länge sedan vuxna, i hela kroppen. Det är lysande och tänkvärt.
”Katten och sorgen” om en kvinna som drabbas av cancer och köper en peruk i färgen strawberry blonde är också fantastiskt bra, och det skröpliga äldre paret som firar mannens 90-årsdag med en herdestund på morgonen blir jag tårögd av, medan ett par av de kortare novellerna lämnar mig oberörd.
Till sist återvänder jag till Kattis där i trapphuset och den var inte alls så där sorglig med sexuella utnyttjanden som jag befarade. En tjej som har svårt att hitta balansen mellan sig själv och sin egen kropp, bara. Osäkerheten.

Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

Bokhyllestatus

hylla140523
hylla140523b
hylla140523c
Pust, suck och stön.
Att packa ner böcker är urtråkigt. Att bära dem till nästa hem är tungt och jobbigt. Men att packa upp dem och ställa in dem fint i hyllorna och fundera över vilket system jag ska ha (organiskt, färgkodat, ämnesområden, bokstavsordning?) är väldigt roligt. Försöker visualisera detta sista steg.

UPPDATERING: Visste ni att det finns extra små flyttkartonger på Biltema nu för tiden? En normalstark kvinna orkar bära en sådan fullpackad med böcker. Bra grej!

Read Full Post »

exodus
Jag läser om denna memoar på Barnes & Nobles och får en känsla av att jag sett det omslaget förut. Jodå. Jag har nyss läst den, Hustrun.
hustrun
Undrar om de ortodoxa judarna är bortredigerade i den undre bilden, eller ditpillrade i den övre? Gissar det senare.

Read Full Post »

Någon gång i högstadiet (eller var det gymnasiet?) fick vi läsa novellen ”Att döda ett barn” av Stig Dagerman på svenskan. Den fanns i en antologi så jag gissar att många läst den. Jag har aldrig kunnat glömma den. Det där obönhörliga, fasansfulla, oundvikliga hemska. Hur helt vanliga alldagliga händelser får en laddning som gör att man knappt vågar fortsätta läsa.

ormenLikadant fast ännu värre är det med Ormen. Stig Dagermans debutroman som han skrev när han var strax över 20, under krigstiden, och gav ut 1945.
Den är ohygglig.
Jag gör misstaget att börja läsa den på kvällen och kan sen inte somna för det känns som att den här världen är så vidrig att det inte går att leva i den.
”Men läs den inte då”, säger sambon och han har förstås rätt. Men just då är jag i ett läge där jag vet att jag aldrig skulle kunna släppa den om jag stannade där. Så nästa dag fortsätter jag, och det blir inte bättre. Våld, hot om våld, våldtäktsförsök. Den långa första delen handlar om Irene som råkar ut för allt detta och själv begår en fruktansvärd handling — hon kastar av sin mor från tåget — och ändå hela tiden är fast i en destruktiv relation där hon vill imponera på soldaten Bill som är en fullblodspsykopat. Han skär hennes hand med bajonetten och slänger ner sin andra älskarinna i en brunn. Irene räddar henne så man kan väl säga att i antal liv kvitterar hon modersdråpet med servitrisen Wera.
Ormen är en orm som skrämmer en sergeant när de är ute på övning, och som Bill därför tar med sig tillbaka till baracken i sin ränsel. Ormen spottar och fräser och ringlar sig desperat och vill ut, på samma sätt som Irenes insikt om vad hon gjort försöker bita sig ut ur alla mentala lådor hon stänger in sin skräck i. Ormen är förstås också en metafor som kan laddas med vad du vill. Som Kriget.

Nästa del av boken handlar om hur soldaterna i en sovsal försöker besegra sin ångest genom att berätta historier för varandra på nätterna för att kunna sova. Och sådär håller den på. Slingrar och vrider sig framåt och runt. Stig Dagerman ville skriva om fruktan, och det lyckades han fullständigt med.
Siri Hustvedt har skrivit förordet till nyutgåvan från 2010. Hon gör mig uppmärksam på alla strupar, munnar, knivar, rakblad och som sagt bajonetter som figurerar.

Språket är fantastiskt, förstås. Jag skulle njuta av meforerna om jag inte var så beklämd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

peckham
Vilken läsfest! Knasigt och medryckande och dramatiskt & lättsamt språk. Men vad är det som händer egentligen?
Skotten Dougal Douglas eller Douglas Dougal som han ibland heter, anländer till Peckham Rye utanför London och vänder upp och ner på det mesta. Han skaffar sig först ett jobb, och sen ett till på ett konkurreerande foretag. Men inte är han där särskilt mycket. Tvärtom ökar frånvarostatistiken alltmedan Dougal undersöker moraliteten och levnadsvanorna hos befolkningen. Det är 1950-tal. Dougal Douglas bor inneboende hos samma fru som Humphfrey, som blir hans vän men som överger sin sparsamma fästmö Dixie vid altaret.
Dougal Douglas är älskad av många, avskydd av lika många. Han ber folk känna på knölarna i sin panna, som han påstår förut var horn… Dessutom har an puckelrygg. En diabolisk figur, onekligen, och histroien är dråplig och rolig ända till alldeles i slutet när något händer som jag inte alls gillar.
Men fram till dess är det underbart. Den lättsamma livliga Muriel Spark som jag inte fann i Mandelbaumporten. Jag blir även intresserad av att läsa Memento Mori, som Evelyn Waugh rekommenderade Nancy Mitford. Tyvärr skrev de inte mer om den sen. Men EW gillade, det var tydligt. Muriel Spark räknas till de tre stora (romerskkatolska konvertiterna och) brittiska författarna, tillsammans med Waugh och Graham Greene.
Ingrid har skrivit mycket fint om denna bok.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Jag älskar Ted Dansons rollfigur George i Bored to Death. Ja, han röker på hela tiden och jobbar så lite som möjligt och vill ligga med varenda kvinna han ser och vill alltid ha det andra har. Han skulle helt klart vara odräglig och skitjobbig i levande livet. Men. Det finns en så avväpnande förundran över livet och vad det bjuder, en nästan barnslig längtan efter tillhörighet och kärlek, och så är han snäll.
Always picks up the tab, som Ray säger. Men det är mer än så.
Ted Danson har en utsökt känsla för tajming. Det är nyckeln till att spela komedi. Också att våga ha med allvaret; som när han slingrar sig ur kontorskontrollen som visat att han har marijuana i urinen med förklaringen: Jag har cancer. Det är av medicinska skäl jag röker. I någon minut är han väldigt nöjd med sig själv som lurat sin överordnade, tills han kommer ihåg: Vänta nu, jag har ju cancer. Det sista sägs bara med ansiktsutrycken.

—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag skulle bara kika lite grann på den där Lars Gustafsson som jag laddade ner till min läsplatta för ett bra tag sen, men åh! Det är ju hopplöst att sluta läsa.
Jag vet inte vad det är som drar mig in i berättelsen. Det är Texas, det är hettan, det är den akademiska världen med lite planlösa intriger och kärleksförhållanden (som tyvärr inte känns särskilt trovärdiga vad de unga kvinnorna anbelangar), det är vetenskapliga utvikningar och hågkomster från barndomen och så ett underligt underliggande hot av något slag. Ett mystiskt dödsfall. Svartsjuka, kanske hat.
Egentligen är det nog mest språket som är så … jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag fångas, helt enkelt. Han är skicklig. Och intelligent. Och så skriver han inte så jädrans långt. På dryga 200 sidor hinner Lars Gustafsson ge många inblickar i den mänskliga naturen.
Dekanen är del tre i en lös trilogi som började med Historien med hunden och fortsatte med Windy berättar (varför har jag inte skrivit om den?)
————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Den-bittra-pajens-sötmaElvaåriga moderlösa Flavia är besatt av kemi. Hon kan periodiska systemet på sina tio fingrar och experimenterar glatt hemma på herrgården, där praktiskt nog ett laboratorium blivit stående intakt efter en numera avliden morbror. Så Flavia är exakt rätt person att vara först på plats när en mördad man utandas sin sista (kemiskt doftande) suck i trädgården. Det är det mest intressanta som någonsin hänt henne.
”Jag hittade ett lik i trädgården.”
”Så typiskt dig”, sa Ophelia och fortsatte plocka ögonbrynen.

Ja, ni hör ju. Det här är en deckare för den som ledsnat på seriemördare, tortyr, sexualbrott och blod i största allmänhet, och i stället gärna läser om sällsynta frimärken, mystiska främlingar, försvunna pajbitar och dvärgbeckasiner från Norge. Alan Bradleys historia utspelar sig i tidigt 1950-tal och huvudperson är den lillgamla Flavia de Luce, som får uppfostra sig själv bäst hon kan i skuggan av en tankspridd far och två försmädliga storasystrar. Med en knivskarp hjärna och en stor portion mod bedriver hon efterforskningar och lyckas på sin gamla svarta cykel Gladys hinna före polisen till den ena ledtråden efter den andra.

Alan Bradley har haft väldigt roligt när han skrev ”Den bittra pajens sötma”, det märks. Språket är lite omständligt och lillgammalt det också, pepprat med dråpliga replikskiften och halsbrytande liknelser. Det är lättsam underhållning för stunden och utger sig inte för att vara något annat. Och fastnar man för Flavia så ska man veta att det här bara är den första (Daggerprisbelönta) i en serie som Alan Bradley fortsatt att skriva på.

Först publicerad i Corren.
En tidig läsare var Bokomaten

Read Full Post »

dagaravsorg
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

what now
Jag har glömt/inte hunnit skriva om den här korta ljudboken som bygger på ett tal som Ann Patchett höll på sitt Alma mater, Sarah Lawrence. Talet riktade sig till de som examinerades, och handlade mycket om hennes egen studietid. Patchett var hela tiden inställd på att hon skulle bli författare men det var ett till en början misslyckat bakförsök som blev början på hennes karriär. Ann kände knappt någon och hade mest bara hemlängtan. Hon tänkte baka och skaffa vänner, men ugnen fungerade inte så i desperation knackade hon på hos en lärare (tror jag det var?) och fick låna hennes ugn. Det ledde sen till extrajobb hos lärarens familj, vilket ledde till att Ann lärde sig servera, och sen fick jobb som servitris och kunde försörja sig medan hon skrev.
En av livets alla tillfälligheter, ni vet hur det är.
(Jag kanske berättar historien fel eftersom det var flera veckor sen jag hörde den.)
Men en sak som jag minns är att Ann Patchett först hade skrivit ett tal som hon var mycket nöjd med. Hon gav det till en annan före detta lärare för förhandsläsning, och förväntade sig lika högt beröm som när hon studerade. Men han sa: Det där med din pappa är bra, utveckla det.
”Det där med pappan” var en bipassus.
Hon skrev om hela talet som förstås var så där präktigt och tråkigt och förutsägbart, och var sen oerhört tacksam mot sin lärare när hon hörde alla de andra talarnas präktiga & tråkiga & förutsägbara tal.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

mitfordwaugh
I shrieked! Det är det bästa betyget Nancy Mitford ger efter möten med såväl böcker som människor.
Jag har läst ut breven mellan två kvicka och ibland rätt elaka författare som tyckte mycket om varandra och var nära vänner. Jag tänker i mitt stilla sinne att det nog ändå var tur att de inte bodde i samma land (Evelyn Waugh i England, Nancy Mitford i Frankrike) eftersom de nog hade grälat mycket om de setts för ofta. Detta kommenterar även Nancy någon gång, men Evelyn förstår inte/låtsas inte förstå.
Han nyper till henne då och då för hennes socialistiska sympatier och brist på kunskap om den katolska tron (som han tar mycket allvarligt på), hon är vänligare på så vis att hon inte klagar lika mycket på honom. Som så ofta är fallet är det den buffligaste som också är känsligast, efter att på omvägar ha hört att några EW trodde sig ha charmat tyckte att han var ”a complete bore” tänker han aldrig mer umgås med folk. Att vara ”a bore” är det värsta man kan vara.

Båda två hjälper de varandra med språkliga frågor, titlar, översättningar och stöttar när det gäller kritiska recensenter och litterära gräl. De berättar vad de läser och vad de tycker om vad de läser.
Nancy har det svårt med sina ögon och sin syn. Hon får ont och kan varken läsa eller skriva länge i taget. Hon oroar sig för att bli blind.
Evelyn har dålig hälsa; han dricker för mycket, är för tjock, och en period (minst) lider han av en depression.
Och så pratar de mycket om pengar. NM om hur hon måste skriva en best seller till, för att så småningom kunna vara säker på att leva livet ut utan att bli fattig. EW klagar hela tiden på vad alla barnen (sex stycken) kostar och hur skuldsatt han är. Han tar en livförsäkring inför en resa och konstaterar att om flygplanet störtar så vore det det bästa som kunde hända för barnens chanser till goda utbildningar.

Om lillasyster Deccas bok skriver Nancy:
Hons & Rebels is awfully funny. It is a dishonest book, full of lies, & my sisters MIND. She is a coldhearted creature & always has been — one of those women who only care for husband and children.
Evelyn slår omedelbart ner på språkliga skillnader i boken, som gör att han är säker på att Decca inte skrivit allt själv. Han har säkert rätt. Han är otroligt säker stilistiskt, han skriver långa undervisande paragrafer till Nancy om ords nyanser.

Evelyn är god vän med Diana och periodvis med Debo, som han var kär i ett tag i yngre dagar. Men mot slutet förstår han att Debo tycker att han är ”a bore” eftersom hon sätter på televisionen när han är där på middag. Nancy försöker förgäves säga att han är vad som helst men inte tråkig.

De sista åren blir breven glesare. Ingen av dem är pigg eller särskilt glad, inte ens Nancy som alltid lyckats vara lycklig. Hennes kärlek får en tjänst i Italien, sen kommer han tillbaka, men sen gifter han sig med en annan. Detta sista framgår inte av breven eftersom Nancy är av den tappra sorten. Evelyn talar alldeles mot slutet om hur det smärtar honom vilken inriktning katolska kyrkan tar, efter andra Vatikankonciliet. Evelyn dör först, av en hjärtattack. Några år senare Nancy av länge odiagnosticerad cancer.

Och som en bieffekt av denna läsning vill jag nu förstås läsa flera av deras respektive böcker, plus titta på det som filmatiserats. Har beställt tv-serien Love in a cold climate från 1980.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »