Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 19 april, 2014

hustrunJodi och Todd lever i ett 20-årigt förhållande som bygger på att de aldrig låtsas om Todds alla snedsprång. Han är ju så viril och har så stort bekräftelsebehov. Jodi å andra sidan är kontrollerad som få, hon njuter av rutiner och vardagsliv. Inte ens när Todd gör sin gamle vän Deans dotter Natasha med barn och hon kräver giftermål låtsas Todd och Jodi om att något särskilt har hänt. Istället tar de begreppet bekvämlighetszon till en helt ny nivå som närmast kan liknas vid ett folie à deux men tyvärr med olika vanföreställningar.
Först när det står klart för Jodi att hon måste ut ur den vackra och smakfullt inredda lägenhet som hon kallar sitt hem faller hon igenom och kraschar totalt. Men då dyker jokern upp.

Fram till ungefär hit sträckläser jag boken, trots att grundpremissen att en kvinna kan kräva att försörjas av en man inte riktigt gäller här i Sverige. Händelseutvecklingen snurrar på allt fortare och fortare medan människorna glider nedåt och lossnar allt mer i kanterna. Jag uppskattar Harrisons torra avmätta språk, när hon växelvis berättar historien ur Jodis och Todds synvinkel. Jag tycker om författarens sätt att låta Jodis terapipatienter gestalta problem som skilsmässoparet själva har, med sjaskiga otroheter och förnekanden av det uppenbara. Allt upprepas. Säkraste sättet att förutsäga vad någon kommer att göra fortsättningsvis i sitt liv är att titta bakåt på hur hon eller han agerat tidigare. Allt är uppenbart för Jodi — när det handlar om nån annan.
Därför har jag lite svårt att köpa den avgörande vändningen när den kommer. Den ligger inte alls i linje med personligheterna i övrigt.

”Hustrun”
har jämförts med Gillian Flynns ”Gone girl” om ett annat miserabelt äktenskap där den ena parten anklagas för mord på den andra. Jag tänkte också flera gånger under läsningen på Patricia Highsmith, framför allt i de noga skildrade detaljerna och de bisarra känsloregistren. A S A Harrison når tyvärr inte riktigt upp till dessa svartsynta mästare, men är ändå bättre än det allra mesta av den svenska spänningsutgivningen.

Först publicerad i Corren.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »