Generalen väntar. Han sitter ensam och åldrad i sitt ungerska slott och väntar på sin gamle vän Konrad. I 41 år har han väntat. Och grubblat. Försökt förstå vad som hände den sista kvällen, och varför.
Konrad är på väg.
När generalen och Konrad var små var de oskiljaktiga. En vänskap så sann och nära att ingenting kunde skilja dem åt, trots att pojken som skulle bli generalen var rik och hade allt, medan Konrad var mycket fattig med föräldrar som försakade allt för hans skull. De följdes åt i skolan, de följdes till soldatutbildningen, och sedan generalen gift sig med Krizstina var Konrad en trogen och välkommen gäst på slottet. Det var middagar med vin och levande ljus, ända fram till den sista middagen.
Sándor Márai berättar sin historia i cirklar. Man får en glimt av en händelse eller en person, som sen återkommer några sidor senare och man får veta mer. Jag fastnar, jag vill veta vad det var som egentligen hände den där kvällen för 41 år sen. Miljön är ett gammalt Europa, före världskrigen. Men kejsardömet, det Habsburgska riket, är förstås lika dödsdömt som de två gamla männen.
Slutet av boken formar sig till en monolog: generalen summerar sitt liv. Konrads liv. Krizstinas liv. Musiken. Jakten. Kärleken.
”Allting upprepar sig, saker och ord går runt i cirklar, ibland cirklar de kring hela jorden och sedan möts de, berör varandra och avslutar något”, säger han liknöjt, oberört.
Bokoffer har skrivit mycket intressant om sin läsning av Glöd, och bjuder på flera fina citat.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Sándor Márai, Glöd, ungerskt, böcker
Glöd — Sándor Márai
maj 24, 2010 av snowflake
Jag läste den här boken för några år sedan, och tyckte att den var bra (det är liksom en sån bok som man tycker är bra, eller hur?). Den kvardröjande känslan är att boken sammanfattar mycket av den centraleuropeiska litteraturen om första halvan av 1900-talet. En sådan där dödsdömdhet. Stolta ideal som ledde till olyckliga människor med en kärlekslängtan som de varken kunde hantera eller förstå. Kanske blir den där känslan extra tydlig just för att den ses i ljuset av det habsburgska riket? Maktlösa generaler. Ett klassamhälle som ser helt annorlunda ut. Ett liv som skulle kunna ha blivit annorlunda med andra ideal…
En annan sak som är intressant med den här boken, har jag upptäckt, är att folk från hela Europa har läst den under senaste decenniet. Denna bok (tillsammans med t ex Högläsaren) går alldeles utmärkt att diskutera med folk från alla håll och kanter (om man till äventyrs inte vill prata om Stieg Larsson). Det säger mig att boken talar till ganska många, och jag tror att det kommer att bli en klassiker.
Vixxtoria
Jo, den är bra. På ett sånt där sirligt gammelmanssätt. På något vis finns de där tänkesätten och idealen i vårt kollektiva medvetande tror jag, trots att de inte är särskilt gångbara nu.
Vänskap och kärlek däremot…
Flera scener dröjer kvar hos mig: besöket hos Konrads föräldrar, när generalens pappa säger till sin son att Konrad inte är som de =soldatmaterial, jakten förstås.
Lustigt det du säger om att många läst den? Har det varit word of mouth eller har det varit några nyutgivningar med tillhörande kampanjer, tror du? Jag hade knappast läst den om jag inte råkat läsa Bokoffers kärleksbloggning, då köpte jag den. Sen har den legat här hemma bra länge.
Jag tror det är en sån där bok som smyger sig in och som folk nämner och ger bort till varandra i present. Det är en ganska bra present till någon som man vet gillar läsa bra kvalitetslitteratur, eftersom de oftast inte har den. Jag stötte på den första gången när min svärmor (som ju inte är svensk eller bor här) läste den och tyckte den var bra. Hon hade i sin tur fått en av en väninna från ett annat land som tipsade om den. Sedan har jag råkat diskutera den med kolleger från Belgien, England och Frankrike, och med andra kolleger i Sverige från Tjeckien och Ryssland. Det är spännande tycker jag, för den är ju inte uppmärksammad i media på det sättet.
Jag håller med om att ”sirligt gammelmanssätt” var en bra beskrivning av boken. Det är väldigt mycket sånt!
Det är ju jätteintressant! Så olika länder också. Och en så pass gammal bok, utgiven 1942 tror jag.
Men enligt wikipedia blev den svenska översättningen 2000 en storsäljare. (?)
http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A1ndor_M%C3%A1rai
Jag blir lite intresserad av Sándor himself nu också, det är en lång tidsrymd mellan landsflykten under andra världskriget och självmordet i kalifornien 1989. Man undrar vad som hände under alla de åren…
Åh, du är så oförbätterligt intresserad av författarnas liv hela tiden! Själv vill jag oftast bara åt kolan, liksom. 😉
Bästsäljare 2000 säger du? Ja, det var i alla fall inte 2000 jag läste den, mer 2004-2005 eller så. Och då hade jag i flera år gått och grämt mig över att den inte var översatt till svenska (trodde jag då, alltså), eftersom jag blivit nyfiken på den sedan min svärmors lovord.
(Har du förresten sett att Hermia också precis läste den här boken? Inlägg igår eller förrgår!!)
… så man kan ju undra vad universum har hållt på med för pekpinnar på sistone!
Universum slöar.
Intresset för författarnas liv tror jag kommer med åren, jag har nu oficiellt uppnått biografiläsaråldern. 🙂
Jag tror nog att det där med bästsäljare är rätt överdrivet, om två storläsare som du och jag inte märkt det. 😉
Vilket språk läste din svärmor på? Om det inte är för privat fråga…
Jag funderar om Sándor Márai var homosexuell, och sen blev återupptäckt inom såna kretsar först (jag tänker mig en ivrig ung litteraturhistoriker i Centraleuropa som huvudperson i denna teori), och sen sipprade boken så småningom ut till den stora allmänheten.
*kilar över till Hermia*
Min svärmor läste på samma språk som jag och min sambo talar med varandra. Det är även ett av min tvåspråkiga dotters språk. Sen får du leka detektiv lite grann, tycker jag.
Vi får se om hjärnan vaknar. Mer koffein behövs. 😉
Tack för besöket!
Har skummat en text här http://www.tidningenkulturen.se/ess-mainmenu-57/litteratur-mainmenu-95/3712-sor-mi-en-oppositionell-barrikadbyggare om författaren. Orden ”inre exil” återkommer.
Jag läste romanen nog rätt bokstavligt och såg inte något av homosex/bisex motiv. Tänker nu att den som skulle ha svårast att förlika sig med det och svårast att uttrycka det är generalen varför han levt kvar så starkt i saknaden och anklagelserna. Men jag tolkade det som det stod – ett mer trad triangeldrama med kvinnan i mitten.
Vi hade kunnat bokcirkla 🙂
Hermia
Oj, vad han såg deprimerad ut på bilden! Skummade också bara lite, men tycker det är underbart ironiskt med den deprimerade bilden och hans död för egen hand, och så skirver han en bok om levnadskonst! Människan är förunderlig.
Jag var redan innan läsningen inställd på kärlek-mellan-män-temat, så då hittade jag förstås det. Även om det inte är homoerotik så är det ju mycket homosocialitet, och, ja, jag tycker nog det är kärlek mellan dessa två män.
Krisztina ser jag mer som inslägd som en katalysator, jag tycker inte heller att jag får nån riktig bild av vem hon är som människa.
hela bloggosfären är min bokcirkel. 🙂
Hej alla! Så intressant. Jag skrev själv om Márai på min blogg den 21 maj!! Kolla.
Hej JanB
Var det nåt särskilt du tyckte var intressant?
Jag ser att du skrivit mer om hans liv, kul!
Vad tyckte du om boken, då, mer än att den är ”bra på ett sirligt gammelmanssätt”, vad det nu betyder? Jag tycker att det är en fantastisk roman. Sådan ekonomi i språket, och att lyckas hålla spänningen med bara två gamla gubbar i ett rum är skickligt. Boken blev en mindre världsbestseller när den återupptäcktes i slutet på 1990-talet. Ibland är det häftigare med en gammal pärla som återupptäcks än något helt nytt, utan historia. Just nu kommer jag bara på ett liknande fall, men det finns många, ”Kalla det sömn” av Henry Roth. Den kom ut i början på trettiotalet men dog helt. 1964 kom den i amerikansk pocketupplaga och fick då den framgång den förtjänade. Den har funnits i tryck sedan dess och finns t o m i svensk pocketupplaga. Jag skrev lite om ”Glöd” för snart två år sedan, fast inte så värst genomtänkt: http://johnsantikvariat.wordpress.com/2008/08/31/sortera-mera/
John
Jag tyckte att boken var bra, men på ett mer objektivt än känslomässigt sätt. Språket är fantastiskt, och vissa scener tyckte jag mycket om. Mest från när de var barn och unga, och hade så olika uppväxtvillkor.
Så här i efterhand hade jag velat ha mer av Konrad. Tänk om nån skulle skriva hans historia? Som med Doktor Glas/Gregorius. Den skulle jag vilja läsa.
[…] de Saint-Exupéry 575. Caught – Henry Green 576. The Glass Bead Game – Herman Hesse 577. Embers – Sandor Marai 578. Go Down, Moses – William Faulkner 579. The Outsider – Albert Camus 580. In Sicily – Elio […]