Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010


Cary Scott är änka, några år över 40. Hon passar inte in i de sociala sammanhangen. För svårplacerad — singelmän i hennes ålder vill ju ha yngre kvinnor, och för vacker — klär hon sig snyggt så får hon pikar av andra, gifta kvinnor, och naturligtvis av sina egna vuxna barn. Cary ses som lovligt byte av de mindre moraliskt nogräknade gifta männen, samtidigt som alla andra utgår ifrån att hon numera är helt ointresserad av kärlek, sex, känslor. Ett socialt brudbål helt enkelt, stopp för livet. Väninnan Sara rekommenderar henne att köpa en tv.

Men. Cary inleder istället en kärlekshistoria med Ron Kirby, trädgårdsmästaren. Han är en sån där människa som fullständigt struntar i konventionerna, man kan väl säga att han lyssnar till sin inre röst och följer den.
Lättare för en selfmade man, som kan försörja sig på eget hårt arbete och som får vänner som tycker om honom var han går och står. Svårare för en änka som sitter fast i medelklassens småstadsliv. Ska hon bejaka sina känslor och gifta om sig med Ron, även om det kostar henne barnens ilska och hon får ge upp sin sociala ställning? Eller ska hon leva det döda livet… med det här gänget:

Lysande spelat av Jane Wyman och Rock Hudson, som möts igen här. Den rödhåriga från Magnificent obsession, Agnes Moorehead, gör rollen som väninnan Sara.
Jag älskar den här scenen — obs tv:n!:

… och så kan jag inte låta bli scenen med bambi:

Underbar film, och väldigt vacker dessutom. Värd hela Sirk-boxen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Ur ett brev skrivet 19 augusti 1919, från Ellen Key till Elin Wägner.
/…/
Om allt var vi inte överens, Du och jag, men om kvinnans rösträtt och i vår strävan för fred i världen har vi kunnat mötas helt utan förbehåll, det är kvinnorna som bär bördan av ansvaret inför framtiden. Vi vet båda att det är oroande och farligt att freden för Tyskland blev alltför hård och att det endast kan leda till ett nytt krig. men gjorde vi inte vad vi kunde för att varna? Du såg till att den appell jag skrev fördes ut och trycktes i många tidningar utomlands, riktad till segerländernas kvinnor inför Versaillesfreden, om att de skulle söka påverka de styrande männen att visa generositet mot det besegrade Tyskland.
Sannerligen, spår jag framtiden rätt så kommer Europas arma människor att få se ett nytt världskrig utspela sig.
/…/
Du har beklagat alltsedan Du gifte Dig att det är så svårt att skriva. Men hur kan Du tro, det skulle jag bra gärna vilja veta, hur det skall gå till att sköta man och hur och yrke och författarskap och sociala plikter och dessutom vara lat i ett soffhörn. Unga förtjusande, äldre syster till Pennskaftet; tänk på att Din make John Landquist är en framtidsman vars arbete Ni behöver hägna och en erotiskt mycket intensiv natur, som ej alls nöjer sig med det lilla. Se nu till att sköta maken.
/…/
Stäng av telefonen så Du får ro att arbeta.
/…/

Detta brev i hela dess längd plus en rad andra intressanta saker finns att läsa i Elin Wägner, Det första fotstegets moder, en antologi med Marianne Enge Shwarts som redaktör. Mycket intressant! Olika personer belyser olika sidor av Elin Wägners gärning. Hennes resor i Tyskland efter första världskriget för att dokumentera franska övergrepp tycker jag var extra intressant. Det är sånt jag vet mycket lite om. Mycket också om jordbrukstankarna, flytten till Berg och Lilla Björka, där hon inte blev helt populär bland bönderna eftersom hon tyckte de skulle bespruta mindre. Invald i kommunfullmäktige blev hon i alla fall. Någon granne kommenterade att alla som hälsade på Wägner verkade vara tokiga.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Som trogen läsare av Om böcker jag hunnit läsa har jag följt Vixxtorias läsning av de fina — och roliga! — klassikerna Pennskaftet och Norrtullsligan. Det är de två böckerna jag starkast rekommenderar alla att prova på. De kom också tidigt i hennes produktion, Norrtullsligan gick först som en följetong i DN.
Elin Wägner blev först journalist, den första kvinnliga på Helsingborgs-Posten, och sen rösträttskämpe, författare, fredskämpe och miljökämpe. Hon var med och grundade Rädda barnen. Hon satt i Samfundet De nio, och i Svenska akademien.
Hennes bredd ser man också prov på i bokstapeln nedan, från de tidiga rappa böckerna om yrkeskvinnor till pamfletten Fred med jorden till bredare romaner som De fem pärlorna (*skrytvarning* som jag bundit in själv) till samlingen med debattartiklar med mera i Vad tänker du, mänsklighet?

Nu när jag tänker efter lite mer på en tidigare diskussion hos Vixxtoria om varför Elin Wägner ständigt måste räddas undan glömskan, så tror jag att en anledning kan vara hennes betoning av det kvinnliga. Kvinnliga, mjuka värden. Att hemmet är viktigt. Därför tror jag att hon sorterats in i särartsfeminist-facket, och ni kanske inte minns det men under 1990-talet var det en stor och hätsk klyfta mellan likhetsfeminister och särartsfeminister, en konflikt som likhetsfeministerna ”vann” åtminstone om man ser till universitetsvärlden och hela genusforskningen, och då var/är väl inte Wägner gångbar. Dessutom intresserade hon sig för kväkarna.
Men detta var inte vad jag hade tänkt skriva om, jag skulle ju skriva lite om den stora boken OM Elin Wägner. Där finns det såna här finfina grafiska uppställningar som jag gillar jättemycket. Där kan man följa vad som händer i Elin Wägners privata liv, parallellt med hennes verk och produktion, parallellt med världshändelserna. Det här ”kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget” som Wägner var engagerad i hade som bärande idé att kvinnorna skulle vägra att gå ner i skyddsrummen. På så vis skulle de krigande inte kunna förmå sig att bomba, när de visste att kvinnor skulle dö, plus att de skulle framstå som vildar och barbarer. Med allt vi sett och vet idag låter ju den tanken oerhört naiv, men då ska man veta att inspirationskällan för rörelsen var Mahatma Gandhi, och han lyckades ju bra på sitt håll. Sämre gick det för 1930-talets kvinnliga fredsrörelse: när det kom till kritan visade sig nationaliteten vara viktigare än solidariteten med könet och freden. Detta gjorde Elin Wägner oerhört besviken.
Hm. Nu ser jag att jag kanske luras om vad den stora boken innehåller, hela passusen om om skyddsrumsidén är sånt jag vet sen förut. Det första fotstegets moder har jag ännu inte läst ut, men den består hittills av berättande analyser av verken som innehåller delvis samma tankar som Vixxorias fylliga inlägg*, en intressant text av en översättare som översätter Pennskaftet till engelska (och bestämmer sig för att välja Penwoman istället för Penholder, för att ha lite superhjälteassociationer :-)), en text om hur svenska 17-åringar läste Pennskaftet år 2008, och Elin Wägners egna text som hon läste upp i ett radioprogram om varför hon blev författare. Smaka på detta citat:
Man väljer ju bland många yttre omständigheter medan man bygger upp sin personlighet och sitt öde.
Det kan man tänka länge på.

*Man kan alltså spara pengar på att läsa hos Vixxtoria, och sen köpa Pennskaftet och Norrtullsligan. Bra va? 😉
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

LEHMANN, ROSAMOND:WEATHER IN THE STREETS
BOWEN, ELIZABETH:HEAT OF THE DAY
LEHMANN, ROSAMOND:ECHOING GROVE
LEHMANN, ROSAMOND:DUSTY ANSW (R)
UPSON, NICOLA:EXPERT IN MURDER
RHYS, JEAN:GOOD MORNING, MIDNIGHT

… så lyder beställningen jag skickat in. Jag blev ju väldigt förtjust i Lehmanns Invitation to the Waltz, och Weather in the streets är fortsättningen på den. Elizabeth Bowen var en av de andra brittiskorna som nämndes i dessa underbara Understreckare, och det var Jean Rhys också, men henne har jag läst förut. Wide Sargasso Sea, den första mrs Rochesters historia, är den bok som flest människor känner till, förstås, men Jean Rhys är mer också.
Nicola Upson är jag jättenyfiken på, eftersom hon skriver deckare med/om deckarförfattaren Josephine Tey som jag brukar läsa om och då.

Jag har hyst vissa planer på att läsa om P D James i sommar. Förra sommaren läste jag ju om Dorothy Sayers (igen) så jag tänkte det kunde vara Phyllis Dorothys tur i år, men vi får se. Jag har ju ännu inte läst Patienten, så jag kanske nöjer mig med den.

Read Full Post »


Det vet jag ju. Och om jag bara inte stått på en flygplats, och om jag bara inte läst tredje stycket av baksidestexten, så hade den här boken inte blivit köpt.

Det är de där orden ”travelling library” och ”mysterious leather-bound book” förstås, så förutsägbar är jag. Jag tror att jag inbillade mig att jag kanske skulle upptäcka en ny Alice Hoffman men se det gjorde jag inte.
Cecelia Ahern skriver en sorts chick lit för ungdomar, med magisk twist. Det är inte dåligt, absolut inte, det är lättsamt och kvickt och ganska insiktsfullt och med en hel del allvar (självmord, depression, svartsjuka). Kanske är det det faktum att Cecelia Ahern är irländska och född 1981 som gör mig benägen att tycka att hon är en efterföljare till Marian Keyes. Jag har läst summa en (1) Keyes, så jag kan inte kalla mig expert precis.
Cecelia Ahern har skrivit en bok som heter PS, I love you, som sålt stort och filmatiserats. Såna fenomen är det ju alltid kul att ha lite koll på, så jag surar inte över att jag läst en Ahern. Jag behöver bara inte läsa nån fler.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Tredje filmen i Douglas Sirk-boxen är från 1954 och baseras uppenbarligen på en bästsäljande bok. En kärlekshistoria med mycket snyft — på ett bra sätt.
Det är härligt att se Rock Hudson glänsa i sitt yrke. Hans död har överskuggat hans gärning, tycker jag, så att han blivit ”Hollywoodskådisen som dog i aids”. Rock Hudson är med i flera Sirk-filmer och det är ett nöje. Stor och maskulin är han också, sin tids Liam Neeson. (Minns en grafik i Svenskan för några år sen, som visade hur manliga Hollywoodskådisar bara blir kortare och kortare för varje år, medan de kvinnliga stjärnorna bara blir längre och längre. Nicole Kidman. Uma Thurman.)
Jane Wyman och alla andra runt omkring är bra. Vad man inte ser på trailern är blindglasögonen, vilket är lite synd. Det är ett par kattformade med mörka glas och vita bågar. Mycket tjusiga.
Jag skulle också vilja veta mer om den rödhåriga sköterskan Nancy. Hon finns alltid på plats, ställer upp, kan och vet och fixar. Hon lämnar dödsbesked istället för doktorn, hon kör med Hudsons rollkaraktär medan han fortfarande är en odrägligt självupptagen brat, och sen offrar hon en lång period av sitt eget liv för att följa med en annan människa. Ständigt Sjuksköterskan med stort S. Varför?
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Skådespelerskan Naomi kommer tillbaka för en kväll till den familj hon lämnade för många år sen, för att satsa på sin scenkarriär (som inte blivit någon större hit). Mellanbarnet Lily vill gå i hennes fotspår, äldsta dottern är arg för att mamma försvann och nu bara glider in som om ingenting hänt, lillpojken är märkligt oengagerad till en början.
Maken vet inte riktigt vad han vill.

Det är intensivt skådespeleri från flera håll, med Barbara Stanwyck i spetsen. Eviga frågor om kärlek, förlåtelse, frihet och frihetens pris. Livet. Kan man någonsin komma tillbaka? Kan man bli en förändrad människa — eller glider man in i samma gamla mönster? Är allting dömt att upprepas?
Det är 1910-tal och fruktansvärt jobbiga långa klänningar är vardagsdress för kvinnorna. Det är vad jag gillar sämst med den här filmen. Det jag blir mest gripen av är en scen nära slutet av filmen, mellan Naomi och hennes 10–12-årige son.
Barbara Stanwyck var föräldralös och kom från enkla förhållanden. Hon jobbade hårt och var respekterad av sina kollegor. Marilyn Monroe sägs ha sagt att Stanwyck var den enda som var snäll mot henne. 1944 var Barbara Stanwyck USA:s bäst betalda kvinna. Jennifer Jason Leigh berättar mer här:

———————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Favorit i repris, apropå svensk respektive engelsk dialog som vi diskuterar nedan.
Annars älskar jag Ingen bor i skogen. Och inte bara för att de pratar som jag. 😉 Den kvarglömde medlemmen av en nedlagd subkultur är allra bäst.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Oj. Jag sugs in direkt i början av Per Hagmans Vänner för livet. Vilket språk, vilka insikter i vad som driver oss människor, vår längtan, våra liv.
Det handlar om Sophie, som växer upp i den berömda jockeyfamiljen Wilding där allting kretsar kring hästar och galopp. De är mycket rika, och bor mestadels i England även om de gör ett halvhjärtat försök att flytta tillbaka till moderns hemland Sverige. Sophie har en nära och kärleksfull relation sin far ända tills hon får se något som förstör allt.
Erik kommer från småstadslivet, där pappan är en kommunal politiker av den där sorten som ska vara ”präktig revolutionär” men tycker det är pinsamt att vara bror med Eddie Meduza som Erik älskar. Efter skilsmässan flyttar Erik till Stockholm med sin mamma, och börjar som mycket ung jobba som croupier på en nattklubb.
Det är mycket nattklubbar och uteliv i Vänner för livet. Från Stockholm till Nice, Cannes, Paris, Dubai. Sjaskiga barer. Hårt drickande, en del knarkande. Men också den kärleksfulla barkulturen, tryggheten i att ha ett stamställe, att vara känd. (Lite Tender bar-vibbar.) Men det går inte så bra för Erik och Sofie.
Jag har haft fördomar mot Per Hagman, trott att han var en sån där Stockholmsk kändisförfattare som mest intresserar sig för vad som är inne och kreddigt, mer intresserad av författar-ROLLEN än författar-skapet. Jag hade fel. (Tack till dig som skickade mig boken! Jag hade inte läst den annars.)
Nu tycker jag att Hagman har en glasklar iakttagelseförmåga, sinne för detaljer, och troligtvis är han en mycket bra lyssnare — för alla dessa trasiga bipersoners öden måste han väl ha inspirerats till genom att själv hänga på barer och lyssna?
Vänner för livet är en läsupplevelse. Jag låter mig sköljas över av liv. Planlösa och solkiga, målmedvetenhet som upplöses i intet, hårda smällar… men de lever på ändå.

… Jag har sett att andra som läst har stört sig på dialogen. Det gjorde inte jag. Jag tycker att dialogen är fint fångad, både i sin svamliga otillräcklighet och när orden inte vågar sig ut. Utom i slutet när Erik är med i nån sorts innegäng. Där staplas plattityderna och självförhärligandet. Men då är jag ju redan så fast i både Eriks och Sofies liv, jag vill dem så väl och önskar så att det ska gå bra för dem.
Nu ska jag läsa de sista 50 sidorna ute i solen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Första filmen i Douglas Sirk-boxen visar sig vara en komedi. En äldre miljardär flyttar under falskt namn in hos sin gamla ungdomskärleks familj, för att se om de är värdiga att ärva honom. Kvick dialog, dråpliga situationer, sång och dans och massor av charm. Jag hajar till när det här ansiktet plötsligt dyker upp. Det verkar vara James Deans allra första talade filmframträdande, hela åtta sekunder långt, men han hinner säga väldigt många ord på den tiden:

Men egentligen handlar filmen alltså om det här gänget, med Charles Coburn i spetsen:

Tjejen i grönt (som förlovar sig med Rock Hudson) heter Piper Laurie och spelar 38 år senare i Twin Peaks.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Naturligtvis tänker jag kolla på Victorias bröllop idag. Oavsett vad man tycker om monarkin så är det en historisk händelse — plus en lång rad av vackra klänningar och smycken. Jag minns att jag var hos mormor i Lycksele och såg på kungen och Silvias bröllop med henne. Tv-sändningen måste ha varit lång, för jag minns att vi gick lite in och ut ur rummet och gjorde andra saker emellan. Nu är det väl tv hela dagen från precis varenda sekund av deras dag, men själva vigseln tänkte jag försöka pricka in.
Utöver detta tänker jag njuta av min lilla lediga dag tillsammans med Per Hagman. Det är mitt första möte med honom, och jag blev alldeles överväldigad av inledningen på Vänner för livet. OJ. Kan jag ha missat en riktigt, riktigt bra svensk författare ända till nu?
Vidare: Buffy — som jag kommit av mig lite i tittandet på. Men tredje säsongen, som jag tycker mycket om, ska jag i alla fall se klart.
Och sen har Sara på Glory Box skrivit så fantastiskt lockande om regissören Douglas Sirk att jag beställde boxen på stört. Idel tätspelad amerikansk familjeångest. Yummy.
Men först: Melodikrysset.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Ett flygplan landar på JFK men ingen kliver ut. Alla är döda. Nästan. Fyra överlevande förs till sjukhus, men konstiga saker händer med dem.
Det här är klassisk skräck, effektivt berättad med spänningen på topp samtidigt som den innehåller alla de förutsägbara delarna. Jag ser hela tiden filmen framför mig, för naturligtvis kommer det att komma en film på detta. Den innehåller: Den ömma fadern som fuckat upp sitt äktenskap men älskar sin son över allt annat. Tyvärr måste pappa rädda världen innan de kan fortsätta spela tv-spel. Den ondsinte miljardären som ingått en pakt med något värre än djävulen, av själviska skäl, och som skiter i om resten av mänskligheten går åt. Det ondskefulla monstret himself. Den vise mannen som vigt sitt liv åt att utrota sagda monster.
Runt om dessa finns birollerna som kameran zoomar in för kortare eller längre perioder. Plus för att författarparet har bemödat sig om att göra birollerna till riktiga människor, som man bryr sig om. Jag fäster mig särskilt vid mannen som bor med en psykiskt sjuk fru och två små barn. När han förstår vilken fara han själv utgör mot dem, kedjar han fast sig i hundkojan.
Jag sätter lätt motvilligt en vampyr-etikett på den här, för egentligen känns det mer som zoombier.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Sam tar itu med Maryannes mask.

En försäljerska blir mycket förtjust i Bill.

Jason våndas.

————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Det börjar lovande med en elak gammal käring som tyranniserar sin omgivning, men när hon dör ändå lämnar alla pengarna till den enda som vågade sticka upp mot henne: Mary Ley.
Mary Ley är iakttagaren som ser alla kärlekshistorier, vackra och fula, som blommar i omgivningen. Den intetsägande 40-åriga prästdottern, som förälskar sig i en döende ung man, den själviske odågan som utnyttjar en gift kvinna, och så den mannen som inleder ett förhållande med en vacker kroguppasserska som sen blir med barn så de tvingas gifta sig. Den sistnämnda historien är helt tydligt självupplevd, det är Mildred en gång till fast utan den gröna huden. Eftersom jag inte gillade Mildred då gillar jag den här historien inte nu heller, och den tar över så mycket i boken att jag nästan inte kan ta till mig de andra delarna av berättelsen. Synd. Jag hade velat ha mer av Mary Leys skarpa iakktagelseförmåga, och mer av hennes eget liv. Men jag antar att W Somerset Maugham behövde bearbeta saker och ting.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

En rad flickor har lektioner hos en märkvärdigt arrogant och otrevlig saxonfonlärare, som man aldrig får veta namnet på. Jag grubblar över hennes roll, eftersom hon först bara finns där för att lyssna på bitar av historien om en annan lärare, som inlett ett förhållande med en elev och gjort skandal. De saxofonspelande eleverna Julia, Bridget och Isolde, ger henne sina förtroenden och berättelser. Ibland verkar det vara fantasier. En av dem, Isolde, befinner sig mitt i händelsernas centrum eftersom det är hennes syster som blev förförd av läraren.
Det är skickligt berättat, på ett sånt där krypande sätt. Och sällan har jag upplevt saxofoner så sexuellt laddade. Berättelsen dröjer vid hur flickorna hanterar sina instrument, hur de bär dem, håller i dem, blåser i dem.

Sen dyker en annan historia upp, om unge Stanley som prövar in till en scenskola. Honom tycker jag fort om, och hoppas att det ska gå bra för honom. Men vad är det för fel på alla vuxna? I ett sånt där far–son-samtal tipsar Stanleys pappa honom om hur man kan tjäna pengar på att ta ut en livförsäkring på den klasskamrat man tror ska dö. ”Det är ju alltid en som dör, och man kan se tecknen.” Eeh…?

Ett citat från Stanleys intagningsprovhelg till scenskolan tycker jag mycket om:
The Head of Improvisation said, ”The stage is not real life, and the stage is not a copy of real life. Just like the statue, the stage is only a place where things are made present. Things that would not ordinarily happen are made to happen on stage. The stage is a site at which people can access things that would otherwise not be available to them. The stage is a place where we can witness things in such a way that it becomes unnecessary for us to feel or perform these things ourselves. What am I talking about here?”
/…/
”Catharsis.”

Det här är en creepy historia. Vissa scener är brännande och jag hade kunnat välja fler citat. Långa perioder förstår jag inte vart den är på väg. Men allteftersom förstår jag att Eleanor Catton har järnkoll på sin bok, allt har en mening på något plan. Eller flera. Jag blir inte lika stormförtjust som alla de engelska recensenterna, men det kan också ha att göra med att jag läste den under några dagar där jag upplevde och tänkte på en massa andra, privata, saker. Det här är en bok jag önskar att nån annan läste så att man kunde diskutera den sen. Om jag skulle ge den till en författare så skulle det bli Joyce Carol Oates eller Carina Rydberg.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »