Jeg forbanner tidens elv (aka det norska projektet) är enormt bra. Den handlar om livet — alla dumheter vi gör när vi bara lever på och hur vi ställer till det för oss och plötsligt upptäcker att det är försent att ställa tillrätta. Och ändå måste man försöka. Bokens Arvid försöker.
Det är ett väldigt bra porträtt av hans mamma, ”mora mi”, som är en riktig människa, en individ med tankar och känslor och egenheter. Hon, som aldrig fick utbilda sig vidare, blir rasande när Arvid slutar skolan för att som sann maoist börja jobba på fabrik och vara en del av arbetarklassen. (Men han är ju född arbetarklass, tycker grannarna förvånat.)
Det är också en skilsmässoroman, och en skildring av kärlek, och syskonkärlek. Sorg och saknad. Och så läser de böcker! De läser Hemingway och Remarque och Somerset Maugham och allt möjligt, Arvid och hans mamma. När Arvid köper calvados är det för att han alltid undrat hur det smakar, ända sedan han läste Remarque.
En annan grej jag gillar att tajma in är rätt årstid. Nutiden här är november 1989 med murens fall och allt.
Uppdatering: Vixxtoriaa har också läst. Mer uppdatering: Helena på Fiktiviteter har också läst och tycker annorlunda.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Per Petterson, böcker, Jeg forbanner tidens elv, läsa på norska, Nordiska rådets pris
Vill jag också läsa. Hur var det – hade du läst hästarna också? Är den här skriven före eller efter den?
(nu ska jag äta lunch, och efter det kan jag nog googla i stället för att ställa frågor)
Vixx
jag har läst hästarna och tyckte mycket om den, men nu har jag glömt nästan alltihop utom en scen med fågelägg. Märkligt det där, med hur man älskar vissa böcker medan man läser och sen glömmer bort alltihop…
Älven är senare, kom förra året.
Jeg forbanner tidens elv är förresten ett Mao-citat, har jag nu lärt mig.
*skratt* Ja, verkligen märkligt hur man bara minns brottstycken från vissa böcker, fast man också minns att man _vet_ att de är bra. Jag minns inga fågelägg alls från hästarna, och jag läste bara för några veckor sen… Och av de kommentarer jag fick kring mitt inlägg om boken verkar en massa personer minnas saker som jag inte alls kom ihåg; jag trodde de hittade på, och fick gå tillbaks och läsa om långa stycken. För att upptäcka att de hade rätt.
Kan det kanske särskilt vara fallet med en del böcker som inte riktigt har någon tydlig handling? Där mer minnesbilder blandas? En fundering bara.
Kanske det… om minnesbilder alltså. För det skulle kännas hemskt om boken inte var så bra, att man bara lät sig förföras just då och sen finns det inget som lämnar spår.
[…] så svårt som man tror, eller hur? Mer om Petterson här här och här. ———————- Läs även andra bloggares åsikter om Per […]
Eg likte også denne boka veldig godt, sjølv om eg las ho om sommaren.
bai
Det var en ren lyckträff att jag läste den nu. Men jag gillar det där när det är samma väder; grådaskigt ute, grådaskigt inne…