Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Horace Engdahl’

20160309_191119

Det var fullspikat i Missionskyrkan när Eric Schüldt samtalade med Allvarligt talat-duon Horace Engdahl och Lena Andersson. Onödigt av mig att inte ta en plats långt fram när jag var tidigt ute, men jag satt i kafét i godan ro. Sen lyckades jag komma en bit fram i alla fall, och sen kom en storskärm upp som gjorde att alla(?) såg bra.
Samtalet pendlade mellan debattklimat och tro, rationalitet och radiopratande och skapande, väldigt så där Schüldtskt. Det inleddes med Bach, en riktigt bra manlig pianist.

Mitt favoritparti var när det handlade om tro. Tydligen hade många blivit förvånade när Horace Engdahl i ett sammanhang före jul yppat ungefär att ”jag känner ingen annan sanning än en religiös sanning”. Deras förvåning förvånade i sin tur Horace, som har varit troende sedan barnsben. Men som han konstaterade, det betraktades som uteslutet för en intellektuell då på 70- och 80-talet. Sen blev det enligt både honom och Lena Andersson inne, ”vänstern blev kristen” menade Andersson. Under hela detta parti, som också innefattade frågan ”Följer du Jesus?”, så var Horaces röst lite liten och försiktig, avvaktande osäker, jämfört med den självklara ledighet och timbre han annars hade under kvällen. Han skojade och var supersmart och kategorisk om vartannat.

Lena Andersson är ju också supersmart, men saknar den där ledigheten och scenvanan. Hon hade fler eeeh-ljud och kom inte rakt på sak på samma sätt som jag vant mig vid i hennes texter. Men de kompletterade varandra väldigt fint.
Hon får kritik för att hon är kategorisk, och berättade att hon fått frätande kritik för sin senaste bok, med Allvarligt talat-svar. ”Hur kan du vara så tvärsäker?” Likadant hade hon nyss varit inbjuden till ett annat radioprogram för att prata om George Orwell, som hon är mycket inläst på. Programledaren Marie Lundström hade då ifrågasatt hennes kunskaper, att hon var så säker på dem. ”Det är väl därför jag är här?” menade Lena Andersson.

En kul grej: HE har tydligen blivit anklagad för mansplaining i ett tv-program han gjort med Liv Strömquist. Detta upprörde programmets producent, som satte sig och mätte deras respektive sammanlagda taltid, och det visade sig att Strömquist talade mer. ”Jag är inte förkrossad över denna kritik”, menade Horace. Han och Lena resonerade också intressant om detta med att man inte får säga vissa saker, för då kan det bli så. ”Språket skapar verkligheten”, som LA sa. Till exempel resonerade HE i ett Allvarligt talat-program om krig, och menade där att människorna så vitt han kan bedöma alltid kommer att kriga. Detta har han fått skit för, och mer än så, blivit skylld för att bidra till kriget i Syrien.
Lena Andersson fyllde på bra där, om hur bara det faktum att man argumenterar för en ståndpunkt, eller leder ett resonemang till en konsekvens, gör att man kan drabbas av epitetet ”ond”. Dömas ut. Tappa karriärmöjligheter. Hon hade nåt bra exempel som jag tyvärr nu har glömt, men jag antecknade inte och det där var i början.

I mitten någonstans spelades Brahms, och Horace blev märkbart tagen. Han berättade om Brahms att han kunde bli så uppfylld av sitt eget sköna skapande att han började gråta, illröd i ansiktet, nästan yla.
Själv spelar Horace dragspel. ”Men då måste man vara sorglös!” Annars går det inte.
Vad Lena gör när hon känner sig sorglös blev sista frågan. Det verkar inte hända så ofta, men närmast kommer hon när hon strävar med ett ordentligt problem. Det hade vi i publiken roligt åt.
Summa summarum en mycket givande kväll. Värt att åka in till stan på min lediga dag för, och att vänta på bussen inne på jobbet, där jag fick det här skrivet.

 

 

Annonser

Read Full Post »

ärretJag läser i essän Undergångens lockelse (och förstår att jag helt har missförstått det sublima):

”Läsaren beträder i Manfred det område som romantiken kallade det sublima. Detta begrepp lanserades på 1700-talet för att beteckna en estetisk upplevelse av mera våldsamt och omskakande slag än mötet med den skönas begränsade och harmoniska värld. Den förknippades till en början med skapelsens stora och ödsliga vidder: hav, vilda klipptrakter, stjärnhimlen, som gav läsaren en blandad känsla av bävan och religiös tillförsikt.
Edmund Burke skärper analysen med sin skrift Filosofisk undersökning om ursprunget till våra begrepp om det Sublima och det Sköna (1757; svensk översättning av Per Dahl 1995). Där framförs tesen att de starkaste estetiska upplevelserna härrör från föremål som i normala fall injagar dödsfruktan. Burke karakteriserar det sublima som ‘ett slags lustfylld fasa, ett slags lugn färgat av skräck’.”

Ur essän Atterboms akustik:
”Vad är läsandet? Jag förstår det skrivna först i det ögonblick jag tycker mig höra en röst i det, så att satserna får en ton, ett perspektiv. men denna röst är förstås en illusion. Bokstäverna ligger stumma på papperet. Likväl är illusionen nödvändig om orden ska förvandlas till ett meningsfullt helt. Jag måste erkänna att satserna har med varandra att göra, vilket texten aldrig bevisar.”

Visste ni att Goethe hade en skugga, Moritz, som levde ett hårt liv? Kommer ni ihåg att det är Madame de Staëls Corinne som Anna Stjärnhök och Gösta Berling kastar åt vargarna under sin vådliga slädfärd? Freud, Stig Larsson, Philomelas tunga… jag får lust att läsa Runeberg!

Read Full Post »


Sent omsider håller jag på att omvärdera Stig Larsson. Börjar med att se dokumentären om honom som finns på youtube, och tycker mycket om den. Särskilt när han är uppe i Västerbotten och berättar om sin uppväxt utanför Skellefteå och träffar sina kusiner. Han är mycket skröplig. Käkar massor av mediciner och opereras för hjärtat. En av Stig Larssons mångåriga goda vänner är Horace Engdahl, som också är med på ett hörn i filmen.
Därefter är steget inte långt till SVT-programmet Min Sanning med densamme Horace, som finns på Play ett par veckor till. Han säger flera intressanta saker som jag gärna fått fördjupade, men intervjuaren förmår inte ta vara på dem. Hon är annars bra i politiska program tycker jag, men här funkar den där lite hetsiga stilen dåligt och jag önskar att hon läst fler böcker av Engdahl och trängt djupare in i hans tankevärld, nu blir det onödigt ytligt om folkligt/elit, debattklimatet, och skilsmässan som han ändå inte vill tala om.

De numera klassiska orden om att bo i Berlin/Tyskland; ”ett Sverige för vuxna”, är fortfarande så klockrena och får mig att längta efter just vuxna resonemang och tankar.

Read Full Post »

Peter Englund blir ny ständig sekreterare i Svenska akademien. Horace Engdahl lämnar för att flytta till Ebba i Berlin.
Det tycker jag låter bra. Peter är klok och intelligent (nej, det är inte samma sak, men några lyckliga skitar får både och) och formulerar sig väl. Dessutom verkar han sympatisk, från det lilla jag träffat honom och mitt allmänna intryck av vad jag läst och sett. Helt klart det närmaste folklig akademien kan uppbringa. Han är kanske inte lika provocerande som Horace, men det behöver inte bli tråkigt för det. Bloggen hittar du här och till höger. I skrivande stund har han inte lagt ut något om detta, men det jag ska kolla imorgon. Kanske Horace börjar blogga nu?
Uppdatering: Peter Englund själv verkar ha blivit mer eller mindre tvångsövertalad. Frågan är hur mycket han ska hinna författa själv?
Katarina Frostenson berättade på Bokens dag att det var väldigt väääldigt mycket läsning, hon saknade sina somrar där hon kunde läsa vad hon ville, sen hon blev invald i akademien är det bara potentiell nobelprislitteratur som gäller.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »