Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Brasilien’


Ann Patchetts State of wonder är så bra att jag nästan börjar gråta när jag tänker på den. Och tänker på att det inte finns nånting jag kan skriva som kan göra den rättvisa. Jag skulle kunna skriva att den handlar om Förlust, alla Patchetts böcker handlar om förluster av olika slag, och Kärlek och Döden. Besatthet. Främlingskap. Eller så kunde jag fortsätta jämföra den med Giftträdets bibel, den väcker samma känslor hos mig som Kingsolvers bok. Eller, naturligtvis, med Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Eller så kan jag bara ge en liten introduktion till handlingen, det är ju det man faller tillbaka på när man inte hittar alla de rätta superlativen som man egentligen vill ställa sig och ropa ut.

Så. Marina Singh är forskare för det medicinska företaget/institutet Vogel i Minnesota, och har en kärleksrelation med sin chef, Mr Fox. En dag anländer ett brev, där det närmast i förbigåene berättas på ett mycket kallsinnigt sätt att hennes kollega och nära vän Anders Eckman dött i Amazonas djungel och redan blivit begravd. Avsändare till brevet är den mytomspunna Dr Annick Swenson som levt därute i åratal på Vogels pengar i syfte att forska fram en fertilitetsdrog. Hon vägrar telefon, besvarar aldrig brev, har skaffat sig en dominerande ställning hos Lakashi-folket, är arrogant och självisk och besatt av sin forskning, och beter sig allmänt som Kurtz mer begåvade syster.
Anders Eckmans fru Karen och deras tre pojkar — dessa små pojkar! — faller ihop av sorg. Mr Fox skickar under stor vånda istället Marina till Brasilien. Det blir en helvetisk resa.

Det börjar redan innan, när Marina äter malariatabletter i förebyggande syfte. Hon får fruktansvärda mardömmar, och minns sin barndoms resor till pappa i Indien. Mardrömmarna handlar alla om hur hon som liten flicka tappar pappas hand mitt i en stor folksamling och sen aldrig hittar igen honom. Marina kommer bort, hon är förlorad. Först nu, som 42-åring, förstår hon att mardömmarna är utlösta av malariatabletterna.

Det finns så rika detaljer och specifika händelser i den här boken som jag vill komma ihåg, så ni får förlåta mig när jag blir kryptisk här för mig själv. (Om jag kunde smälta ner den här boken till en vätska och sen göra en transfusion rakt in i mitt blodomlopp så skulle jag göra det istället.)
Operan — Orfeus. Easter! Turisterna. Katastrofen i Baltimore. Den svåra förlossningen, alla åskådare i träden. Springer bland träden. Båten, floden. Milton. Bovenders. Den jättelika ormen.

Här en väldigt bra recension med en jättefin bild som jag inte vill sno men ändå tycker att alla ska få chansen att se.

När jag bildgooglade fick jag upp ett par ställen där folk påstår att State of Wonder inte är riktigt lika bra som Bel Canto. Det kan inte vara möjligt!! Jag vägrar tro det.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

temasportVeckans tematrio är sport och jag tar chansen att skriva lite om Michael Chabons Summerland som jag nyligen läste. Det är en fantasy, en barn/ungdomsbok, som handlar om en liten kille som är världens sämsta baseballspelare. Tillsammans med sin bästis, en flicka som är en väldigt duktig baseballspelare, och en annan kompis som kan vara en robot eller möjligen en android, ska han rädda världen som håller på att gå upp i sömmarna och sin pappa uppfinnaren som kidnappats av Coyote. Tyvärr (för mig) måste de spela ett antal baseballmatcher mot troll och andra för att nå sitt mål, och eftersom jag aldrig lyckats förstå reglerna blir det obegripligt. Liksom stora delar av den amerikanska kulturen i övrigt, även om jag förstås vet att det finaste en amerikansk pappa kan göra för sitt barn är att fråga om de ska gå ut och kasta lite. Mer om Chabon här, här och här.

En annan obegriplig sport är cricket. I Mördande reklam av Dorothy Sayers jobbar lord Peter Wimsey som reklamare under cover. Han avslöjar sig själv under den årliga cricketmatchen, där han först spelat lite mediokert för att inte sticka ut. Plötsligt får han en änkestöt på armbågen och blir helt galen och gör massor av poäng med en mycket karakteristisk spelstil som gör att han blir igenkänd.

Nej, tacka vet jag fotboll. Till exempel brasiliansk fotboll, som jag också läst om i sommar. Sambafotboll av Fredrik Ekelund är mycket intressant, med historierna bakom de största stjärnorna, turneringarna, tränarna.

Fler tematrior finns hos Lyran, och jag hoppas att nån skriver om de där underbara friidrottsböckerna jag läste som barn. Åshöjden?

Read Full Post »

sambafotbollSpännande läsning som börjar med att berätta om hur engelsmannen Charles Miller introducerade fotbollen i Brasilien: första träningen 14 april 1895. Sporten var förbehållen vita, engelsmän och tyskar, tjänstemän. Allteftersom intresset växte började det luckras upp, först med vita brasilianare, sen med någon mulatt, någon arbetare (icke gentleman). Stora konflikter uppstod, och enstaka spelare fick betala ett högt pris. Carlos Alberto strök mjöl i ansiktet inför varje match för att se mer vit ut. Att sparka ner en svart spelare var helt okej och föranledde ingen bestraffning. En svart fick däremot inte tackla en vit. Vissa lag började satsa på brassar av alla kulörer, Vasco da Gama var först, och när de vann över de helvita lagen så gick det till slut inte längre att stå emot. Publiken vill ju se segrar!
Det är intressant att läsa om spelet inför VM 1950, där alla trodde att Brasilien skulle vinna lätt. En tidning publicerade bild på landslaget under rubriken ”världsmästarna” nån dag innan finalen. Uruguays förbundskapten köpte upp en massa exemplar och la ut på toaletterna och uppmanade sina spelare att pissa på dem. Och Uruguay vann. 2-1, segermål av Ghiggia som även spelade fram till första målet. Det blev en nationell katastrof i Brasilien. Folk slutade tro på gud. Målvakten Barbosa blev inte insläppt för att hälsa på sina sentida lagkamrater vid VM – 94, alltså 44 år senare! Till och med uruguayerna nästan ångrade sig.
Boken innehåller kapitel om de stora namnen: Arthur Friedenreich, Leonidas da Silva, Nilton Santos, Pele, Garrincha… och en hel del annat som ”Epoken Dunga under nittiotalet” som är det decennium där jag börjar ha bra koll: Romario, Bebeto, sen Roberto Carlos (minns ni hur han bröstar bollen till målvakten?!) och Denilson (överstegsfinter!) och hela gänget. Fredrik Ekelund berättar medryckande och kunnigt och pepprar med anekdoter. Dessutom har han träffat flera av de gamla legendarerna, Leonidas och såna. Det finns många bilder, och layouten är mycket fin med små kommentarer och citat i utkanten av sidorna. Det är lite för mycket politik och romantiserande för min smak här och där men det är lätt att ha överseende med det. Avsnitten om korruption är högst relevanta.
(Fast jag måste erkänna att jag under Zinedine Zidanes tid alltid hejat på Frankrike.)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

En liten märklig ordfest, en vindlande sökande pejlande histora – eller är det en historia? Jo det är en historia, men en som inte liknar något annat jag läst. Det bästa är språket, tilltalet, hur hon vänder sig till mig som läser och talar om vad hon gör. Eller, hon låtsas att det är en annan berättare, en manlig, som gör det. I like.
Hm.
Jag kommer ihåg en god vän, som för länge sen började läsa Gabriel Garcia Marquez på spanska, åkte hem till Sverige och skulle fortsätta på svenska. Det gick inte, hon tyckte det var så torftig och trist. Jag tänker på henne nu, eftersom Lispector skriver på hennes modersmål, portugisiska, och från hennes hemland, Brasilien.

Notering: Idag på puben vi gick till efter jobbet upptäckte P en bok av Doris Lessing i bokhyllan där. Jag tycker om pubar med bokhyllor! Jag har en bild av mig själv som en som går in och beställer mat och vin och sätter sig och läser nåt som finns i bokhyllan. Det har jag aldrig gjort, men jag är ändå en sån som vill göra det, om ni förstår hur jag menar. (Att gå in på en pub och läsa en medhavd bok har jag förstås gjort. )

——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »