Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 3 mars, 2012

Sarah Waters har skrivit en tjock och härlig, långsam spökhistoria. Hon bygger upp stämningar och dröjer vid dem på ett sätt som är en ren njutning att läsa. Jag tycker mycket om hennes språk.
Handlingen är rätt enkel. En manlig landsortsläkare, Faraday, kommer av en händelse på sjukbesök till ett stort gods, Hundreds hall, som han minns som vackert och pampigt när han som liten smög sig in där. Men glansen har falnat och Hundreds hall är nu förfallet: sidentapeterna lossnar från väggarna, fukten sprider sig, möbler och tavlor har sålts, mattorna är slitna, väggarna och taket missfärgade, lamporna svarta och speglarna spruckna. Familjen är fattig; gamla mrs Ayres, dottern Caroline och sonen Roderick som försöker driva godset vidare fast det styckas av i takt med att pengarna måste in. Allt skylls på Labourregeringen under premiärminister Atlee (1945–1951).
Men trots förfallet är Faraday lika fascinerad av huset som han var som barn, han gör sig ärenden dit och blir vän till familjen, trots att de står några pinnhål över honom på den sociala stegen. han är en lustig person på så vis att han har en enrom blick för detaljer; i ansikten, kroppar, miljöer, men han missar ständigt den stora bilden och vad som egentligen händer. Till exempel att han själv blir kär i Caroline. Dessutom hindras han av sitt rationella sinne och logiken att förstå allvaret i det som händer först Roderick, en krigsskadad bitter man, och sedan andra. Det är väldigt intressant att läsa den här direkt efter Den skakande kvinnan, för här kommer resonemangen om skuggjag, sublimering, okontrollerbara psykiska krafter igen i skönlitterär form.
”En varelse som drivs av alla gemena drifter och begär som det medvetna jaget hade hoppats kunna hålla undangömda, sådant som avundsjuka, illvilja och frustration.”
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »