Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012


//Diverse spoilers att vänta. Dock ej mördaren.//
Jag fick den här i julklapp 1995. Jag minns att jag blev helt knockad. Spännande, gripande intrig, intressanta karaktärer som samspelar fint med varandra. Och överraskningseffekten i att Kate Martinelli är lesbisk, Laurie R King lyckas mycket skickligt skriva på ett sådant sätt att man inte får veta könet på hennes partner förrän över halva boken gått. (Första ledtråden kommer på sidan 205, där Kates polispartner Alonzo Hawkin frågar rent ut.)
Efter en jämförande diskussion om likheterna mellan Martinelli och Anne Holts Hanne Wilhemsson (sexualiteten, enstörigheten, att en person får en ryggradsskada och hamnar i rullstol) var jag tvungen att kolla vem av dem som var först. A grave talent är utgiven 1993. Blind gudinne samma år. Hm!
Nu läste jag om Farlig begåvning, och tycker fortfarande att den är väldigt bra. Det håller. Lite skönhetsfläckar kanske, men inget som jag ids hetsa upp mig över efter att ha fått en Harriet Vane-referens av Martinelli alldeles i början. Tackar, tackar. Och spännande är den fortfarande, trots att jag vet hur det ska gå.

Read Full Post »

Riikka Pulkkinen introduceras på svenska med sin andra bok, ”Sanningen”. Hon har gjort succé i hemlandet och det tycker jag nog att hon förtjänar, för det här är en riktig romanförfattare med ett eget, bildrikt språk. Människor hör ett leende, känner en röst, låter tystnaden drypa längs väggarna. Särskilt i början av läsningen vill jag stryka under flera passager, för att de är vackra och framför allt kloka.

Det handlar om en familj med tre generationer, där mormor Elsa, nationellt känd forskare och psykolog, är döende. Maken Martti är lika känd som målare. Han gillar inte traditionell, föreställande konst, och låter sin Schjerfbeck stå bortglömd i ett hörn. Men en gång har han ändå målat av dotterdottern Anna. Anna och morfar har en speciell relation. Deras favoritsysselsättning är att åka spårvagn och fantisera ihop levnadsöden till okända människor de ser.

Så finns där den kompetenta, hårt arbetande dottern/mamman Eleonoora som är läkare, och så Annas syster Maria, nästan osynlig i boken.

Det är så skönt att läsa om en familj där de är kärleksfulla mot varandra och vill varandra väl. Där de försöker hjälpa varandra över livets hårda pucklar, försöker förstå. Jag kan bli så trött på alla dessa dysfunktionella familjer som litteraturen är full av, och nej, jag håller inte med Tjechov Tolstoj om att alla lyckliga familjer är lyckliga på samma vis, det måste vara ett av de dummaste citaten någonsin. Inte för att den här familjen är sådär stormande lycklig heller, men de försöker ändå klara av livet — och döden.

De här människorna hade räckt gott för mig, jag önskar att Riikka Pulkkinen hade hållit sig till dem. Men istället stoppar hon in (klichévarning!) en otrohetsaffär mellan Martti och barnflickan Eeva, en affär som varade i tre år på sextiotalet och som av någon för mig obegriplig anledning kastar skuggor över nutiden. Anna blir besatt av den. Och boken börjar handla alldeles för mycket om denna Eeva, som jag inte alls är intresserad av.

Istället hade jag velat veta varför Elsa reste så mycket och vad hon tänker om sitt döende, hur Martti tänker sig fortsättningen på livet och konsten, varför Anna är så ledsen och vad hennes depression bottnade i. Och hur Eleonoora ska klara sig: ”Jag vet inte om jag kan finnas utan mamma.”

Tidigare publicerad i Corren.
—————————————-
Riikka Pulkkinen, Sanningen, finsk litteratur

Read Full Post »

Bakgrunden: Adam Dalgliesh och hans kollega är ute på landsbygden för att utreda ett mord. De bor — och äter — på det lokala etablissemanget.

Mrs Piggott hade rykte om sig att lägga ner omsorg på sina soppor. Det var sant i så måtto att påsarnas innehåll hade blandats tillräckligt väl så att klumparna var borta. Hon hade även experimenterat med olika smaker och dagens blandning av tomat (orangefärgad) och oxsvans (rödbrun), tjock så att skeden stod för sig själv, var lika häpnadsväckande för gommen som för ögat. Soppan hade följts av ett par lammkotletter som låg och tryckte intill ett berg av potatis och flankerades av konserverade ärter, större och glansigare än någon ärta som någonsin legat i en skida. De smakade sojamjöl. Ett grönt färgämne som knappast liknade färgen på någon känd grönsak sipprade ut från dem och blandade sig på ett frånstötande sätt med köttskyn. Till efterrätt hade de fått en äppel- och svartvinbärspaj där bär och frukt inte mött vare sig varandra eller pajen förrän de placerats på tallriken av Mrs Piggotts omsorgsfulla hand och frikostigt täcks med vaniljsås gjord på pulver.

Ur Slut hennes ögon av P D James.

Read Full Post »

Bakgrunden: Det blåser upp till kraftig storm på Grönland. Asser bor i ett rivningsfärdigt hus som stormen när som helst kan svepa med sig. Därför har han tagit sin tillflykt till skolan där han arbetar. Asser är helt ensam där.

”I köket skär han sälköttet i mindre bitar som han lägger i en gryta, slänger några nävar grötris ovanpå, tre hackade lökar och rejält med salt. Han fyller på med vatten ur den elektriska vattenkokaren och tänder lågan. Medan grytan kokar ligger han på soffan i lärarrummet och läser. Boken är en dansk roman. Den är bra, eller kanske är han bara på läshumör i dag och tycker att allting är bra. Så är det ofta när ett oväder är på väg.
Då coh då lägger han ifrån sig boken och går ut i köket och tittar till soppan, rör om i grytan och justerar lågan. Köttet sticker upp ur det bubblande vattnet, glänsande av späck. Synen får det att vattnas i munnen på honom. När det är färdigt lyfter han över några köttbitar på ett fat och öser upp buljong i en djup tallrik. Riskornen har öppnat sig och rett soppan så att den är tjock och läcker, pärlande av fett, full med lök och små flagor av levrat blod. Han äter för mycket och blir tvungen att lägga sig ner efteråt. Han läser några kapitel till i boken.
Nu har stormen nått byn på allvar.”

Ur Tunu, av Kim Leine.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

”Det är så här man kokar mandelpotatis. Så här! Man lägger den i kallvatten och precis när den kokar upp, då drar man den från plattan och låter den stå en halvtimme. Annars kokar den sönder. Det är en skör liten rackare.
Så ställde hon ifrån sig glaset och lyssnade på smöret som fräste i gjutjärnspannan. När hon lagt ner fisken tog hon upp potatisgrytan.
– Det enda som är konstigt, sa Pohjanen och tungan var inte helt med på noterna medan han talade. Det enda som är riktigt konstigt är att du inte är gift för länge sedan.
Rebecka nickade häftigt och hällde vattnet av mandelpotatisen. Sedan vispade hon ner lite salt, svartpeppar och en klick vinbärsgelé i murkelsåsen. Pohjanen arbetade sig fram till kylen och öppnade två öl.
— Du får ta en taxi tillbaka, sa Rebecka. Eller sova på soffan.
De satte sig mitt emot varandra.
— Men om du sover här måste du lova att inte dö.
Pohjanen fyllde på Rebeckas nubbeglas. Läkarspriten var slut. Men Rebeckas petflaska var fortfarande halvfull. Han nickade.
— Den där skjortan… sa Pohjanen och mosade ner potatisen med gaffeln i såsen.
Han gav fanken i att skala den, precis som hon.
— … den borde vi kika på? Undrar om polisen har den kvar?”

Ur Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Kammaråklagare Rebecka Martinsson behöver en tjänst av cancersjuke obducenten Pohjanen. Som motprestation vill han äta hemlagad mat.

Read Full Post »


Candace Jacks unga släktling Shelby har tjatat sig till att få bjuda hem bröderna Kyle och Klint till sin tant. Tanken är att den rika miss Jack ska bli så förtjust i bröderna att hon går med på att försörja dem så de slipper flytta till sin mamma efter att pappan hastigt dött. Både miss Jack och Klint tycker att detta är en usel idé, men går med på att träffas vid en middag.
Miss Jack har en egen spansk kock, Louis. Det är lillebror Kyle som för ordet.

Following at her heels is a short, brown man in butter-colored pants and a turquoise shirt carrying a basket of bread and a big glass pitcher of water with ice and lemon slices in it. He’s bald except for a ring of gray hair around the top of his head yhat’s the same color as the bristly mustache covering his upper lip and drooping down both cheeks. His face is shiny, smooth, and round like a Buddha’s face, but his body isn’t fat at all. His eyes are black and friendly.
”Luis,” Miss Jack says to him, ”this is Klint and Kyle Hayes.”
He nods at each of us, smiling.
”Mucho gusto”, he says.
He sets down the bread, pours water for all of us, then disappeares and comes back right away with four bowls of soup and another bowl of olives on a tray.
”Sopa crema de tomate”, he announces.
He puts a steaming bowl in front of each of us. It looks like tomato soup, but it has a white swirl of something in it and a bunch of green leaves on top.
Shelby sticks her head near the bowl, closes her eyes, and takes a big sniff of the soup. She looks up at me smiling dreamily.
”I love Louis’s homemade tomato soup. It’s so good.”
She picks up her spoon and stirs it slowly until the white stuff disappears.
”I never thought about anyone making tomato soup from tomatoes before”, I say. ”I guess I always thought it originated in nature as a red blob of paste in a soup can.”
Shelby laughs at my joke.
I look over at Klint, who’s staring at the leaves in his soup like they’re turds.
”What’s this on top?”, I ask for him.
”Some sour cream and fresh basil. Try it. You’ll love it.”
I stir it the way she did and take a bite.
”She’s right,” I tell him. ”It’s great. It doesn’t taste anything like Campbell’s.”
”I like Campbell’s,” he grumbles.
”This is a nice house”, I say to Miss Jack, in an attempt to change the subject from food.

Jag har skrivit om Tawni O’Dells Fragile beasts här och här (och lite här och här) En mycket mycket bra bok.

Read Full Post »

Tema mat: hela veckan!

Har ni tänkt på hur ofta det finns måltidsskildringar i böcker? Ganska ofta, tycker jag. Eller kanske har jag bara börjat lägga märke till dem? En duktig författare får det att vattnas i munnen på mig, även om jag aldrig annars skulle komma på tanken att äta just den rätten. I alla fall så tänkte jag posta ett urval av matbeskrivningar här på bloggen denna vecka. Sen samlar jag ihop länkarna till dem i detta inlägg.

Read Full Post »


Jag har börjat lite smått på Linda Gray Sextons bok om sin uppväxt med poeten och geniet Anne Sexton. Smärtsamt. Fasansfullt. Den lilla Linda, tre år, som får skulden för att hennes mor inte orkar med alla krav och går in i sinnesjukdom.
Känner att jag behöver sudda ut kanterna lite med skumbad och vin.
Men mycket bra. Väldigt bra.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

The Red Garden är mest att likna vid en novellsamling, där berättelserna utspelar sig i den lilla staden Blackwell, Massachusett, och spänner från 1800-tal till nutid. I den första är det en liten grupp sällsynt olämpade nybyggare som håller på att svälta ihjäl i den kalla vintern, men en driftig ung kvinnas vänskap med en björn gör att de överlever och kan grunda staden. Det handlar mycket om vildmark kontra stad, djupa känslor för djur, växter, natur… boken har den där typiskt Hoffmanska magiska realismen och jag gillar verkligen flera av människorna jag får träffa. Men novellformatet… nja. Det känns som att flera av berättelserna kunnat byggas ut och bilda en roman, så att jag fick umgås längre med var och en. Till exempel novellen ”The truth about my mother”, som jag tycker är en av de allra bästa. Men nu hinner jag knappt lära känna en människa som kanske är ung i en historia, för att sen ligga på sin dödsbädd redan i nästa.
Ändå: flera av berättelserna är små pärlor, och passar finfint att läsa till en brasa med snöglopp utanför.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag hann börja lite grann på Carol Goodmans Arcadia Falls härom morgonen, och längtade hem hela dagen för att kunna fortsätta läsa. En nybliven änka med sin truliga tonårsdotter på väg till en ny anställning på en avsides belägen skola med en spännande historia. Språket, stämningen, yummy yummy yummy tänkte jag. Men efter sådär 100, 150 sidor känns det bara som en upprepning av underbara The lake of dead languages. Redan ”änka”, ”dotter”, ”ny anställning”, ”avsides belägen skola” är förvisso en upprepning, men jag trodde att hon skulle kunna förnya sig. Men icke.
Den ampra rektorn — check.
Hedniska ritualer — check
Mystiska dödsfall — check
Lesbisk kärlekshistoria — check
Hemlig graviditet — check
Rivaliserande flickor — check
Osunt tajt syskonpar — check
Den stilige mannen hucudpersonen kommer att bli kär i — check

Snark. Jag tror att jag ska sätta mig och deklarera istället.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Bland det roligaste som finns…


… är ju att låna ut riktigt bra böcker till en människa man tror kommer att uppskatta dem. Detta bokpaket är till en vän som kommer att ha gott om lästid ett tag framöver.
Astas bok
The lake of dead languages
Avvägar
Gå din väg men stanna
Vilda gröna ögon
Mörk jord
Till offer åt Molok

—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »


Först lägger jag ut alla nyinköp på köksbordet… visst är de vackra? Det är något med engelska och amerikanska omslag som alltid lockar mig. Sen känner jag efter vad jag är sugen på. Inte våldsamt eller bittert och inte realism. Mer åt det magiska hållet, och så vill jag helst att det ska vara kärleksfullt. Finalisterna blev Patchett, Harris, Hoffman och Goodman. Jag läser baksidestexterna:




… bara för att upptäcka att alla just nu lockar mig. Så jag får helt enkelt falla tillbaka på mitt vanliga knep: att börja med den kortaste så hinner jag fortare till nästa. Vinnaren blev: Alice Hoffman och The Red Garden.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag gillar verkligen Ann Cleeves polishjältinna Vera Stanhope. Smart, ihärdig, stor och grov och enstörig. Vapendragaren Joe Ashworth är också bra, och hela galleriet av snutar runt omkring. Och jag gillar Ann Cleeves sätt att bygga upp stämningar, att låta karaktärerna visa flera sidor och påverkas av varandra.
Därför njuter jag av denna bok, som handlar om mordet på en socialarbetare på ett badhus/gym, där även Vera motvilligt låtit sig övertalas av sin läkare att börja simma. Tyvärr håller det inte ända in i mål, det blir förvisso spännande med lite Nine tailors-vibbar (Dorothy Sayers) och översvämning, men jag köper inte riktigt slutet. Lite för krystat.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Vi kollar på Treme på kvällarna. Ni vet, man behöver en bra serie som båda gillar och som man kan kolla ett avsnitt av var och varannan kväll. Just nu heter denna serie Treme, sista e:et uttalas också, och handlar om New Orleans några månader efter Katrina. Folk försöker överleva, komma tillbaka, börja leva sina liv igen. Sörja sina döda. Hitta dem som överlevt.
Massor av musik! (Gillar man inte blås och jazz så gillar man nog inte denna serie.)
Min favvo Melissa Leo är med. John Goodman spelar hennes man. Sen är det flera som jag misstänker är musiker egentligen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag blir själaglad över att få träffa Stephen Lamb igen, i Belinda Bauers nya. Och att hans liv verkar ha blivit bättre. Han har ett jobb, som tidningsbud, och så har han sparat ihop till en skateboard och viktigast: han verkar ha fått fler vänner. Han är bara med ett par korta stunder, nu som 16-åring, men det är så skönt. Förlåt för att jag ett tag trodde att du var mördaren, Stephen.
Skuggsida är välskriven, tät, och jag bryr mig om människorna, framför allt den lite småtafflige bypolisen Jonas och hans MS-sjuka fru. Men för mig blir den inte samma bladvändare och hjärtekrossare som den förra, Mörk jord. Och slutet…? Nja, jag vet inte om jag köper det faktiskt. Jag tror att jag känner mig lite snopen, samtidigt som det förklarar ett par saker jag var lite kritiskt till under läsningen. Kanske är jag bara för stel i mitt tänkande.

Bokomaten var mycket mer förtjust, och för Fru E var slutet det allra bästa. Alkb har också läst, liksom Violens baksida.

Read Full Post »

Older Posts »