Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2009

Prinsess31 maj 2008 skrev jag mitt första inlägg, och det här är det 494:e.
I början visste jag inte vilken sorts blogg jag ville ha. Det känns fånigt nu, såklart att jag ska ha en bokblogg! Med inslag från tv & film och ibland nåt annat, men huvudsakligen en bokblogg.

Mest lästa är:
47 år, arbetslös och okysst – Susan Boyle
Prata, läsa, förstå nordiska språk
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

1667 kommentarer har skrivits, tack kära läsare! Det är roligt när samtal och diskussioner uppstår i kommentarerna. Som här, där ett hardcore Alexie-fan kom med spännande tips. Eller när min gamla föreläsare dök upp. Lite jobbigt är det när en författare vars bok jag skrivit ner hör av sig

Men mest är allt roligt och mitt tre veckors-prov har alltså blivit ett år. 🙂

Annonser

Read Full Post »

clashking… jag har börjat med A Clash of Kings, fortsättningen på George R R Martins fantastiska A Game of Thrones.
Åh! Den är ju precis så bra som ettan, hittills. Nu får jag veta vad som händer med Arya, och med Sansa, och med The Imp, och med Bran… Men 80 sidor in och ännu ingenting om Jon. Hur är det med Jon Snow?
Läser vidare. Inget slår soligt väder och en riktigt bra fantasy.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Maj är en farlig månad i Verity, Florida. Det är vansinnigt hett och fuktigt, sköldpaddor och alligatorer vandrar på gatorna, luften är svart av insekter. Människor blir galna och gör helt knäppa saker som de sen måste leva med resten av sina liv.
Alice Hoffmans signum är att berätta om udda tilltufsade människor som finner kärlek och mening, gärna med en dos magi. Så också i Majmåne. Nyskilda Lucy har stora problem med sin son Keith, som längtar hem till pappa i New York. Bethany är på flykt med sin lilla dotter. Julian är så ful att hans mamma inte ville ha honom, nu är han polisens spårningsexpert med två stora farliga hundar. En hjärtegod äldre kvinna, en flicka som ska flytta, en ängel… såna människor befolkar också Verity.
En kriminalgåta känns påklistrad och osannolik, men annars så gillar jag att läsa Hoffman. Lite lättare, lite hoppfullare, lite kärlek. Det är mysigt.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

10 APRIL
Jag väntar på kärlek i mina händer. Jag väntar på kärlek i hela min kropp. Jag väntar på en flicka som jag inte känner. Jag behöver en kropp mot min egen. Jag behöver ett kött som kan tillfredsställa mitt eget.

dockanbellaNina Bouraoui skriver dagbok om sitt skrivande och sitt sökande efter kärlek i Paris. Klubbarna, Flickornas undre värld. Kärleken till Marion. Andra, nya kvinnor. Julien.

2 MAJ
Det finns en glidning i åtrån. Jag skulle så gärna vilja vara Julien. Jag har en orörlig hand. Jag har en hand som inte skriver.

Det är poetiskt och desperat. Berörande.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag läser Iris Marion Young som skriver om hemmet. Om hemmet som kvinnors ansvar, glädje och fängelse. Om hur ett hem skapas efter den/dem som lever där, efter ens vanor och behov. Ärvda saker, köpta saker. Saker som man vårdar för att de betyder något för en. Om hemmets roll som stället där man får vara som man är. Drömmen om det trygga hemmet. Hemmet som den farligaste platsen för barn och kvinnor som utsätts för våld. Iris Marion Young citerar Simone de Beauvoirs lysande beskrivning av det själsdödande hushållsarbetet. Men hon kritiserar samtidigt vissa feministers idé om att förkasta hemmet, att kvinnor måste ut ut ut.
Iris Marion Young berättar också om sin egen mamma, som var intellektuell men slutade arbeta när hon fick barn på 50-talet. Mamman städade inte. Hon läste ryska och målade istället, men barnen var mätta och glada. Fast de tog inte hem några kompisar. Sen flyttade familjen till ett bättre område. Sen dog pappan. Mamman rasade ihop, och barnen togs ifrån henne. Enligt Young för att hon städade så dåligt och knappt lagade mat, men jag tror att Young förskönar omständigheterna där lite för att driva hem sin poäng.

Jag tänker på Virginia Woolf och hennes essä Ett eget rum.
Jag tänker på hur jobbigt det är med ett riktigt stökigt hem. Jag menar ett riktigt Stökigt Hem.
Jag funderar över hela kulten med bostäder och inredning och varför så många är intresserade av det?
Varför det är så viktigt för mig att jag har mormors gamla silver, linne, favoritlässtolen (som inte ens är bekväm) och varför jag är så ointresserad av hur jag annars bor. (Jag tittade inte ens på den här lägenheten i förväg.)
Hur skönt det är att komma hem. Bara vara hemma.

Och så tänker jag på hur jag cyklade hem häromnatten i fuktig sommarvärme och kände ”Jag äger staden, den här staden är min, jag är hemma här” och inatt blev en kvinna, troligen på cykel, mördad här i samma stad.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Frågorna kommer från Paperback lover.

En deckare jag gillar:
En gammal skandal av Josephine Tey (1897-1952). Kommissarie Grant från Scotland Yard ligger på sjukhus och har tråkigt. För att roa honom tar goda vännen Martha med sig en bunt porträtt. Ett av dem föreställer Richard den tredje, och Grant blir besatt av hans ansikte, som han inte alls tycker rimmar med brotten den gamle kungen enligt historieböckerna har begått. Fängsla små pojkar i torn, och sånt. Så från sjukhussängen startar Grant en egen utredning ett halvt sekel senare.

En författare jag gillar, nej gillade: Elizabeth George var riktigt bra innan hon började lägga till 300 sidor extra i varje bok. En av anledningarna till att jag gillade är förstås att hennes Thomas Lynley är kalkerad på lord Peter Wimsey, vilket hon också erkänt. Alltså måste Elizabeth gilla Dorothy, precis som jag.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

maughamFör 15 år sen var rösten mitt främsta arbetsredskap. I vidareutbildningen ingick enskilda träffar med en operasångare, som jag fick sitta och läsa högt för. De första tre träffarna kritiserade han hela tiden, och jag tyckte att han bara hackade på mig och var deppig när jag gick därifrån. Jag tyckte själv att jag lät som att jag var ungefär 14 år på rösten, ingen pondus alls, och att alla andra lät mycket bättre. Dessutom klagade han på att luft pyste ut och att jag hade en nasal ton. Det påminde mig om förnedringen när Talfröken påpekade samma sak i låg/mellanstadiet, och frågade om jag ville börja gå hos henne. Talfröken?! NEJ.
Men vid fjärde tillfället hos operasångaren vände alltihop: Jag lärde mig att lägga ner rösten i magen och att förvandla all luft till ljud. Sen kunde jag koncentrera mig på att måla orden.
Och det jag fick läsa var alltså W Somerset Maugham. Vilket underbart språk! Det var kinesiska män med långa mustascher, rynkiga kvinnor med gula ansikten och pärlhalsband, opiumhålor, strikta militärer… Utdrag ur noveller som fick mig att bli så nyfiken på mer, alltmedan operasångaren (som var dramatiskt lagd) satt och utropade: ÅH! JA! MER! så att jag blev generad över vad folk som gick förbi kunde tro.
Sen dess har jag läst Den vassa eggen, som är en underbar bok. The moon and sixpence, som är vacker men med en otrevlig huvudperson (Gaugin?) och nu tre små noveller/teaterstycken samlade i en volym som heter Trio. Det är samma historier, först som noveller, sen som pjäs. Eller film, verkar det ha varit.
I introt står att: ”Somerset Maugham once told us that he has never pretended to be anything but a story-teller”. Och vilken story-teller! Jag älskar honom.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »