Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2009

Prinsess31 maj 2008 skrev jag mitt första inlägg, och det här är det 494:e.
I början visste jag inte vilken sorts blogg jag ville ha. Det känns fånigt nu, såklart att jag ska ha en bokblogg! Med inslag från tv & film och ibland nåt annat, men huvudsakligen en bokblogg.

Mest lästa är:
47 år, arbetslös och okysst – Susan Boyle
Prata, läsa, förstå nordiska språk
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

1667 kommentarer har skrivits, tack kära läsare! Det är roligt när samtal och diskussioner uppstår i kommentarerna. Som här, där ett hardcore Alexie-fan kom med spännande tips. Eller när min gamla föreläsare dök upp. Lite jobbigt är det när en författare vars bok jag skrivit ner hör av sig

Men mest är allt roligt och mitt tre veckors-prov har alltså blivit ett år. 🙂

Read Full Post »

clashking… jag har börjat med A Clash of Kings, fortsättningen på George R R Martins fantastiska A Game of Thrones.
Åh! Den är ju precis så bra som ettan, hittills. Nu får jag veta vad som händer med Arya, och med Sansa, och med The Imp, och med Bran… Men 80 sidor in och ännu ingenting om Jon. Hur är det med Jon Snow?
Läser vidare. Inget slår soligt väder och en riktigt bra fantasy.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Maj är en farlig månad i Verity, Florida. Det är vansinnigt hett och fuktigt, sköldpaddor och alligatorer vandrar på gatorna, luften är svart av insekter. Människor blir galna och gör helt knäppa saker som de sen måste leva med resten av sina liv.
Alice Hoffmans signum är att berätta om udda tilltufsade människor som finner kärlek och mening, gärna med en dos magi. Så också i Majmåne. Nyskilda Lucy har stora problem med sin son Keith, som längtar hem till pappa i New York. Bethany är på flykt med sin lilla dotter. Julian är så ful att hans mamma inte ville ha honom, nu är han polisens spårningsexpert med två stora farliga hundar. En hjärtegod äldre kvinna, en flicka som ska flytta, en ängel… såna människor befolkar också Verity.
En kriminalgåta känns påklistrad och osannolik, men annars så gillar jag att läsa Hoffman. Lite lättare, lite hoppfullare, lite kärlek. Det är mysigt.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

10 APRIL
Jag väntar på kärlek i mina händer. Jag väntar på kärlek i hela min kropp. Jag väntar på en flicka som jag inte känner. Jag behöver en kropp mot min egen. Jag behöver ett kött som kan tillfredsställa mitt eget.

dockanbellaNina Bouraoui skriver dagbok om sitt skrivande och sitt sökande efter kärlek i Paris. Klubbarna, Flickornas undre värld. Kärleken till Marion. Andra, nya kvinnor. Julien.

2 MAJ
Det finns en glidning i åtrån. Jag skulle så gärna vilja vara Julien. Jag har en orörlig hand. Jag har en hand som inte skriver.

Det är poetiskt och desperat. Berörande.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag läser Iris Marion Young som skriver om hemmet. Om hemmet som kvinnors ansvar, glädje och fängelse. Om hur ett hem skapas efter den/dem som lever där, efter ens vanor och behov. Ärvda saker, köpta saker. Saker som man vårdar för att de betyder något för en. Om hemmets roll som stället där man får vara som man är. Drömmen om det trygga hemmet. Hemmet som den farligaste platsen för barn och kvinnor som utsätts för våld. Iris Marion Young citerar Simone de Beauvoirs lysande beskrivning av det själsdödande hushållsarbetet. Men hon kritiserar samtidigt vissa feministers idé om att förkasta hemmet, att kvinnor måste ut ut ut.
Iris Marion Young berättar också om sin egen mamma, som var intellektuell men slutade arbeta när hon fick barn på 50-talet. Mamman städade inte. Hon läste ryska och målade istället, men barnen var mätta och glada. Fast de tog inte hem några kompisar. Sen flyttade familjen till ett bättre område. Sen dog pappan. Mamman rasade ihop, och barnen togs ifrån henne. Enligt Young för att hon städade så dåligt och knappt lagade mat, men jag tror att Young förskönar omständigheterna där lite för att driva hem sin poäng.

Jag tänker på Virginia Woolf och hennes essä Ett eget rum.
Jag tänker på hur jobbigt det är med ett riktigt stökigt hem. Jag menar ett riktigt Stökigt Hem.
Jag funderar över hela kulten med bostäder och inredning och varför så många är intresserade av det?
Varför det är så viktigt för mig att jag har mormors gamla silver, linne, favoritlässtolen (som inte ens är bekväm) och varför jag är så ointresserad av hur jag annars bor. (Jag tittade inte ens på den här lägenheten i förväg.)
Hur skönt det är att komma hem. Bara vara hemma.

Och så tänker jag på hur jag cyklade hem häromnatten i fuktig sommarvärme och kände ”Jag äger staden, den här staden är min, jag är hemma här” och inatt blev en kvinna, troligen på cykel, mördad här i samma stad.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Frågorna kommer från Paperback lover.

En deckare jag gillar:
En gammal skandal av Josephine Tey (1897-1952). Kommissarie Grant från Scotland Yard ligger på sjukhus och har tråkigt. För att roa honom tar goda vännen Martha med sig en bunt porträtt. Ett av dem föreställer Richard den tredje, och Grant blir besatt av hans ansikte, som han inte alls tycker rimmar med brotten den gamle kungen enligt historieböckerna har begått. Fängsla små pojkar i torn, och sånt. Så från sjukhussängen startar Grant en egen utredning ett halvt sekel senare.

En författare jag gillar, nej gillade: Elizabeth George var riktigt bra innan hon började lägga till 300 sidor extra i varje bok. En av anledningarna till att jag gillade är förstås att hennes Thomas Lynley är kalkerad på lord Peter Wimsey, vilket hon också erkänt. Alltså måste Elizabeth gilla Dorothy, precis som jag.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

maughamFör 15 år sen var rösten mitt främsta arbetsredskap. I vidareutbildningen ingick enskilda träffar med en operasångare, som jag fick sitta och läsa högt för. De första tre träffarna kritiserade han hela tiden, och jag tyckte att han bara hackade på mig och var deppig när jag gick därifrån. Jag tyckte själv att jag lät som att jag var ungefär 14 år på rösten, ingen pondus alls, och att alla andra lät mycket bättre. Dessutom klagade han på att luft pyste ut och att jag hade en nasal ton. Det påminde mig om förnedringen när Talfröken påpekade samma sak i låg/mellanstadiet, och frågade om jag ville börja gå hos henne. Talfröken?! NEJ.
Men vid fjärde tillfället hos operasångaren vände alltihop: Jag lärde mig att lägga ner rösten i magen och att förvandla all luft till ljud. Sen kunde jag koncentrera mig på att måla orden.
Och det jag fick läsa var alltså W Somerset Maugham. Vilket underbart språk! Det var kinesiska män med långa mustascher, rynkiga kvinnor med gula ansikten och pärlhalsband, opiumhålor, strikta militärer… Utdrag ur noveller som fick mig att bli så nyfiken på mer, alltmedan operasångaren (som var dramatiskt lagd) satt och utropade: ÅH! JA! MER! så att jag blev generad över vad folk som gick förbi kunde tro.
Sen dess har jag läst Den vassa eggen, som är en underbar bok. The moon and sixpence, som är vacker men med en otrevlig huvudperson (Gaugin?) och nu tre små noveller/teaterstycken samlade i en volym som heter Trio. Det är samma historier, först som noveller, sen som pjäs. Eller film, verkar det ha varit.
I introt står att: ”Somerset Maugham once told us that he has never pretended to be anything but a story-teller”. Och vilken story-teller! Jag älskar honom.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


* Jag har börjat kolla på In treatment och det tänker jag nog fortsätta med. Gabriel Byrne är psykoanalyter/psykiatriker,gift med Michelle Forbes, som jag verkligen gillar!, och har en rad patienter under veckans dagar. Fredagar går han till en egen psykiatriker. Sänds på SVT2 klockan 19 måndag-fredag. Rodrigo Marquez producerar. (Gabriel García Marquez son.)
Programmet har en israelisk förlaga, det vore intressant att se den också.

* Finaldags i Project runway och nu är det snart slut – buhu. Den har varit veckans höjdpunkt! Och även om Kenley är grinig så kan jag ändå inte tycka sådär illa om henne som många gör.

* CSI utan Grissom funkar bättre och bättre, jag fortsätter titta. Tittar du fortfarande Jenny? Hoppas det, det känns så bra att vi har nåt gemensamt där.

* För minst ett par månader sen köpte jag första säsongen av Mad Men på dvd. Sen kom jag aldrig igång, den är fortfarande oöppnad. Den har hyllats och fått priser, så jag funderar på att köra den som sommarserie här hemma.

* För sällskaps skull kollar jag också på Generation kill. Den är bra, men jag har så svårt att hänga med i vem som är vem och vem som har högre grad, när alla har uniform och hjälm och ser likadana ut. Alexander Skarsgård skiljer ut sig, förstås. Men jag föredrar True blood. Där Michelle Forbes också är med. 🙂
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Deckaren jag valt ut för min lediga dag, Djävulen i spegeln av Lesley Horton, visar sig vara på sin höjd sådär, ingen utmaning. Att kasta tjejkast, texter om feminism och rättvisa, av Iris Marion Young visar sig innehålla lite för många ord som ”aggregat”, ”metodologisk” och ”antiessensialistisk”. För mycket utmaning. Även om jag tycker att resonemanget hon för om Förtryckets fem ansikten – exploatering, marginalisering, maktlöshet, kulturell dominans och våld – är intressant.
Vad gör man då?
Jo, man faller tillbaka på Mördande reklam, som jag redan läst minst tre fyra gånger. En copywriter på en ansedd Londonfirma har fallit död ner i spiraltrappan. Under namnet Job Bredon tar Lord Peter Wimsey över hans jobb och ska luska ut om det var mord, och isåfall hur och av vem. Lord Peter och Dorothy Sayers är i högform! En av de allra bästa, trots att inte Harriet Vane är med. Dessutom med fina små förklaringar av översättaren om vad ”copywriter” och ”layout” är. Det var en annan tid…

Uppdatering: Djävulen i spegeln var inte alls bra. Strunta i den.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Det går inte att gå förbi den här skylten:
sfbokhandeln

… utan att komma ut med en kasse. I min fanns dessa:
sfinkop
Nerifrån och upp: Michael Chabons Summerland, Ursula K LeGuins Unlocking the air (novellsamling), GRRM – A clash of kings, sexan och sjuan i Sookie Stackhouse-serien och Patricia Briggs andra bok om Mercy Thomson.
I plånkoken ekar ett hål.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Maria Sveland i DN var inte imponerad av Joyce Carol Oates dagböcker. ”Vårens flopp” och ”duktigt tråkigt”.
Eftersom jag känner mig lite skeptisk till Sveland själv som författare så spelar det ingen större roll för mig, och på ett sätt är det skönt att det inte blivit en unison hyllningskör. Men flopp?
Occident kommenterar bitskt.

Själv läser jag om Foxfire från 1993, om en grupp flickor i 50-talets New York som bildar sin egen liga och börjar utkräva hämnd – FOXFIRES HÄMND!
Redan innan FOXFIRE utmätte det perfekta straffet åt Ritas förföljare och yppade namnet FOXFIRE för världen fanns det en känsla man nästan kunde smaka på att människor började bli medvetna om oss eller om något nytt hos oss. För om vi iakttogs i kvareteret eller i skolan när vi utbytte våra speciella blickar eller skrattade och pratade tillsammans och sedan tystnade när någon utomstående närmade sig, och om man började lägga märke till att vi fem plötsligt ofta var tillsammans fast vi inte varit det förut eller nu dök upp i osannolika kombinationer – Goldie och jag till exempel eller Lana och Rita – (…) då började folk förstå eller misstänka, folk blev nyfikna(…).
Foxfire behandlar ett klassiskt Oates-tema: våld och våldets mekanismer. Det börjar härligt och befriande och rättfärdigt – men sen går det illa. Det handlar också om systerskap, insikten om att som händer den ena lika gärna kunde ha drabbat den andra, och att man måste stå upp för varandra och försvara varandra.
En intensiv scen är när Legs, ledare för Foxfire, sitter på ungdomsanstalt och ser ut över dagrummet med de andra tjejerna. Hon tycker att de är förlorare och knäppskallar, innan hon plötsligt inser: Herregud de är mina systrar, precis som jag precis som mina FOXFIRE-systrar.

Tillägg: Jag längtar fortfarande.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

omojligEn karta över omöjlig längtan är en släktkrönika. I första delen är det Kananbala, som längtar efter umgänge och släktingar men som blir tokig av sin isolering i småstaden Songarh och till slut inte ens får lämna huset. Senare handlar det om de yngre generationerna, änklingen Nirmal, änkan Meera, arkeologiska utgrävningar, att inte förmå att ta hand om sitt barn. Kärlekshistorier med förhinder. Sondottern i huset – Bakul – och den kastlösa barnhemspojken familjen tagit hand om; Mukunda.
Det är fint skrivet, men karaktärerna går inte in i hjärtat på mig förrän i den tredje delen, som är Mukundas berättelse. Den är skriven i jag-form och äntligen träder en specifik människa fram i förgrunden och jag börjar bry mig om hur det går för honom. Pojken/mannen med en handflata som spåmannen kallar en karta av omöjlig längtan.
(Det här är inte samma Roy som skrev De små tingens gud, även om deras förnamn också är väldigt lika.)
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Åh, nu vill jag läsa hennes dagbok! Läs utdrag här. Recensioner hos bokhora (Helena) och Svenskan.
Och tror ni inte att min schemaläggande chef glömde bort att jag skulle vara ledig den sjunde i sjunde? Fast det ordnade sig när jag sa till.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Paperbacklovers krimalfabet är denna vecka framme vid D.

Roman jag gillar: Det som aldrig sker. En riktigt bra Anne Holt, med kriminalkommissarie Yngvar Stubø och hans krångliga hustru Inger Johanne Vik med ett förflutet i FBI.

Författare jag gillar älskar: Dorothy Sayers! The one and only. Guldålderns främsta författare. Allra bäst är Kamratfesten, Mördande reklam och Lord Peters smekmånad. Ett eget rum beskriver Kamratfesten fint här.

Roman jag vill läsa: Djävulen i spegeln av Lesley Horton. I enkom sparad för att kunna svara här. 🙂

————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

blodfot
Det här var ett av de allra starkaste verken, tycker jag. Väldigt bra. Min bild föreställer bara den nedersta bilden av sex, uppsatta som ett Kristus-kors. Klicka på Anna Tascha Larsson så får du se hela.

abortngo
abortkommentarer
Cristine Sundboms verk Abort’n’go väckte också starka känslor hos mig, och frågor av karaktären: ”Får man göra så?” Framställa abort som något man fixar fort och lätt själv, kyligt, mekaniskt. Som schamporeklamen Wash’n’go. Sundbom har med en rad kommentarer på golvet, som ingår i verket. Det balanserar upp det hela, tycker jag.
web
Ada Chirakranont har gjort en väv/hängmatta som påminner oss om Honspindeln i Sagan om ringen, men samtidigt ser skön ut.

Det fanns förstås många helt andra typer av konstverk än de få jag visat upp, jag märker att jag dragits till det som Konstfack sorterar in i ”Fine arts” och ”Story telling”. Det förvånar mig inte det minsta.

——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »