Två män. En ö utanför Boston
. Läkare, vårdare. Sinnesjuka mördare och andra kriminella.
Männen är federala sheriffer. De ska leta efter en försvunnen patient, Rachel Solando. Polismännen har aldrig träffat varandra förut. Den ene, Teddy Daniels, har sin egen agenda. Han är på jakt efter pyromanen som dödade hans hustru. En cyklon drar fram över ön och det blir omöjligt att ta sig därifrån.
Det är klaustrofobiskt, det är svart, det är riktigt riktigt smart. Välskrivet, drabbande, ångestladdat. Krokar läggs ut, för att sen halas in. Ordvalen är extremt viktiga. Patient 67
måste läsas när man känner sig någorlunda skärpt. Måste läsas. Gå upp klockan fem om så krävs.
***Varning för spoilers här under!***
snowflakes in rain 
@Kristina af Knusselbo Menar du den sista twisten på slutet? Jag tar det som att Cawleys version var rätt, han är galen – de försökt chocka honom tillbaka till verkligheten – det gick åt helvete. Vid den näst sista twisten är det fortfarande öppet, han kan vara galen eller de kan ha försökt göra honom galen.
Och ännu före det var det vidöppet, drogad eller ej? suggererad eller ej? vem bedrar vem? är han ensam eller ej?
Jag tycker det var underbart bra, med små ledtrådar utplanterade.
Jo, det var det jag tänkte på. Man tror ju att det var så. Men så kommer det absolut sista kapitlet och vänder allt på ända igen, så att man misstänker att han i alla fall blev drogad till att tro att han var galen. Och en sak till stör mig: i början framgår det ju klart och tydligt att Teddy och Chuck kommer till ön med färjan. Om han redan varit patient där skulle han väl inte gjort det? Jo, bra är det, men jag gillar inte lösa ändar och oklarheter. 🙂
Den har jag läst (eller lyssnat på förresten och jag vill minnas att det var en otroligt tät uppläsning…). Vet inte om du har läst slutet men jag kan avslöja att jag blev grundlurad….och blev nästa lite upprörd över att jag blev det 🙂 Men faktum kvarstår, det var en enorm läsupplevelse!
@Kristina Jag läser slutet helt tvärtom, som att han nu är tillbaka i sin vanföreställning igen. Att polisutredningen är vanföreställningen, medan sanningen är den att hans fru dödade barnen och sen dödade han frun. Och att doktorn resignerat låter honom tro att han är ”Chuck”, på samma sätt som en vårdare låtsades vara den aggressive boxarens manager.
Och jo, de kommer med färjan, men de är helt ensamma på den och när historien börjar är de redan på den, alltså inte i Boston eller nåt. Så det går ju att iscensätta för att förstärka effekten av lurendrejeriet.
Jag tycker att precis alla trådar knyts ihop och är väldigt imponerad!
@ Pruddelutt Jag blir glad av att bli grundlurad på det här viset. 🙂 Samtidigt som Lehane planterar ut lite hintar här och där så att man får känna sig lite smart också. Men sista slutet såg jag inte komma, no way.
Ja men din förklaring köper jag rakt av! Det låter ju smartast.
@Kristina Glad att stå till tjänst! 🙂
[…] när de nu äntligen får ihop det. Jag var orolig där ett tag mot slutet. Och precis som med “Patient 67″ är ledtrådarna så listigt utplacerade att man känner sig supersmart när man begriper dem. Det […]