Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2008

Har fått en utmaning från annbookworm och svarar så här:

Fem platser där jag semestrat: Finland, Danmark, Grekland = Kreta, Tyskland = Berlin, och så Sverige förstås, från norr till söder.
Fem jobb jag haft: kioskbiträde, hotellstäderska (många sängar!), serverat i matsal, förpackat piller & pulver på läkemedelsfabrik och så olika varianter på jobbet jag utbildade mig till och har nu.
Fem saker i min handväska: plånka, mobil, bok, värktabletter och läppstift som jag glömmer att använda.
Fem saker i min frys: Massor av blåbär, massor av lingon, mördeg, laxfiléer, rester.
Fem saker i min bil: tekniskt sett så är det sambons bil(ar) men jag sätter mina spår i form av: skräp, tändare, mynt, en filt och cd:ar. Till exempel Mylene Farmer och Sade, som passar för nattkörning.

Read Full Post »

Resfebern stiger

Snart bär det iväg till Tokyo och jag har svårt att koncentrera mig på något annat. Har kollat och dubbelkollat alla biljetter, hotellvouchern, passet – allt. Eller har jag glömt något? Vad? Springer omkring och stressar upp mig över vad jag kan glömma. Eller sitter still och gör ingenting – och sen blir jag stressad över det.

På flygresan tar jag med Japans historia och en resegudie. Och kanske ett par böcker till. Sonen som reser med mig är ingen läsare, men jag tänkte försöka smyga på honom nån i alla fall. Stackars människor som inte gillar att läsa, vad ska de göra på långresor? Han påstår att han har samma relation till film som jag till böcker, det vill säga att de berikar livet. Kanske har han rätt. Visar de film på långflygningar? Hur lång är egentligen flygningen, när man lägger till och drar av tidsskillnaden? Jag får det till 14 timmar, ifall inte nån har sommartid.

Read Full Post »

I min pågående Gilmore girls-omtittning är jag nu inne i mitten/slutet av säsong 2. Ni som sett serien vet förstås att det visslar & blixtrar av populärkulturella referenser; musik, film, tv, litteratur… you name it. Många gånger har jag ingen aning, andra gånger vet jag precis. Och ibland krävs det tre tittningar för att polletten ska trilla ner. Som idag, i avsnittet där Christophers flickvän Sherry kommer hem till dem, och Lorelai ringer Rory från köket för att förvarna om att Sherry vill åka ut med Rory. Rory låtsas att det är ”Leonard”. Vilken Leonard?
Jo, ”My friend Leonard” förstås, boken av James Frey som han låtsades var sann men tvingades erkänna att han hittat på alltihop.

Ah! Jag älskar sånt. Även när det tar flera år för mig att komma på det.
Nyss var det också den där grejen med ”cannolli” och ”gun” som jag vet att jag borde veta men inte vet. Gudfadern? Någon?

Read Full Post »

Som jag tidigare skrivit här och här har jag numera en relation till Douglas Coupland. Igår läste jag ut Life after God, och den var lika fin och insiktsfull som de andra.

Men jag har ett problem med novellsamlingar (det här är noveller alltså) och det är att människorna inte riktigt fastnar hos mig. Jag tror att det är för att jag läser för fort, jag behöver längre texter för att karaktärerna ska tränga sig in i mitt medvetande och stanna där.
Samma problem som med dikter, jag kan tycka att en dikt är jättebra och tänkvärd, men sen tänker jag ändå inte på den för jag har fortsatt läsa något annat och efter en dag har jag inget som helst minne av den.
Som nu i Life after God, flera meningar var sådär – wow – precis så är det ju! men nu har jag ingen aning om vad han skrev. Kanske ska jag läsa om den senare.
Jag gillar formatet också, den är liten och full av små teckningar.

Read Full Post »

Alice Sebold har seglat upp som en av mina större förälskelser de senaste åren, och jag tyckte mycket om hennes The Almost Moon, som jag skrivit om här.
Den svenska översättningen Månvarv recenserar jag på annan plats och orkar inte skriva någon helt ny här. Bara en fundering, när jag läste den svenska översättningen kändes det tamare och mindre nervigt. Jag trodde att det var för att jag ganska nyligen läst den, men efter att ha läst Magix funderar jag på om det kanske har det med översättningen att göra?

Read Full Post »

Det går ju inte att motstå. Så från den nyflyttade bokhandeln kommer jag hem med:

Anne Holt – Presidentens val
Ian Rankin – När mörkret faller
Stephen King – Benrangel
Dennis Lehane – Ingenting är heligt
George P Pelecanos – Drama city

Read Full Post »

…och sen blir det sämre…

Just nu tycker jag att det nog var lika bra att Carnivale bara fick två säsonger. Efter den första förtjusningen har det börjat balla ur och nu är det alldeles för mycket av sexuella hot och övergrepp och kvinnohat. Jag avskyr sånt. Jag ger den ett par avsnitt till, blir det inte bättre skiter jag i det.
Dessutom är prästen den otäckaste man jag sett, värre än Bob i Twin Peaks.

Read Full Post »

Läser på Svenskan att Norstedts och andra förlag drar ner på antalet översatta titlar i bokutgivningen. Tydligen säljer de för dåligt, det måste ju vara det som är anledningen. Jag blir rätt chockerad, vill vi verkligen bara läsa om svenska människor och svenska förhållanden? Så påvert!
Jag har länge tyckt att jag själv är alldeles för anglosaxiskt orienterad, det vimlar av engelska och amerikanska författare i min bokhylla. Det är också det enda språk jag kan läsa på utöver mitt eget modersmål. Och jag ser ju att jag inte är ensam, precis, inte minst på bokutgivningen. Kan det vara så att böcker på engelska är mer lättillgängliga nu, så att vi köper dem i original istället för att vänta på översättningen, och att det därför inte lönar sig att översätta? Men jag tror inte att översättarna tjänar många kronor.
Och vad med alla andra språkområden? Stora som ryska, franska, tyska, spanska? Våra grannspråk, som jag skrivit om här. Och alla andra små, hur ska vi någonsin hitta fram till pärlorna där?
Det här var riktigt, riktigt trist. Det känns som att världen krymper.

Uppdatering: Först när jag läser Du är vad du läsers kommentar och sen går tillbaka till Svd.se och läser noggrannare ser jag att det handlar om ”deckare och spänningslitteratur”. Lite pinsamt, men… när jag läser artikeln för tredje gången får jag en otäck känsla av att det nästan är likhetstecken mellan utländsk utgivning och utländsk utgivning av deckare. Är det så illa? Är romanen död?
Missförstå mig rätt, jag är storkonsument av deckare, har höga krav på dem och ser ingen motsättning mellan att läsa deckare och att läsa ”högre”/”finare” litteratur, men nog är det skrämmande om det enda som förlagen ser sälja är deckare och spänningslitteratur? (Inte minst för att det ges ut så många erbarmligt dåliga deckare just nu, som aldrig borde fått lämna tryckpressen.)

Read Full Post »

Jag har alltid haft en grej för bröderna Hernandez och deras graphic novels,
men det har alltid varit Gilbert som varit favoriten. Hans påhittade Palomar, med alla karaktärerna där. Men häromsistens beställde jag efter brorsan Jaimes ”Maggie the Mechanic” – och det är ju underbart! Vilka människor!

Maggie är den unga, rätt naiva, mekanikern som lever med sin bästa vän, den kaxiga Hopey (som egentligen gärna skulle vilja vara ihop med Maggie). Maggie reser iväg på konstiga äventyr som att laga störtade flygplan i djungeln med en dinosaurie som närmsta granne, träffar mästarinnan i brottning Rita Titanon som förlorade titeln mot Maggies moster, hänger med Penny Century som har en biljonär vid sina fötter och vill bli superhjälte, och en massa annat surrealististiskt och ibland även realistiskt. Albumet är tecknat och skrivet på 1980-talet, och jag förstår att den gode Jaime måste ha varit hög som ett hus när han fick vissa idéer. Jag föreställer mig nån sorts hippiekollektiv i Kalifornien.
Dessutom låter han huvudpersonerna klaga på honom själv, och önska sig en bättre tecknare så att Maggie slapp vara så olycklig jämt. 🙂

Men det håller. Jag älskar alla dessa utspejsade kvinnor, som gör precis vad som faller dem in. Om jag iddes skulle jag kunna skriva en harang om hur kraftfullt de bryter sig in på traditionellt manliga områden som just mekanik, brottning, livvakt med mera, men idag har jag inga genusglasögon på mig, så jag låter det bara vara som det är. Noterar från författarpresentationen att det var Jaimes mamma som var frälst på comics och lärde honom och hans syskon att läsa dem.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Vi har helt sugits in i 1930-talets depression i USA, med folk som drar längs vägarna på jakt efter jobb och framför allt Carnivalen, aka the freak show, med Skäggiga damen, siamesiska tvillingar, Starke mannen, spådamer… .
Ben Hawkins har plockats upp av Carnivalen. Han är kanske den mest speciella av dem alla, men han försöker dölja det. Ben kan hela sjuka och återuppliva döda, men: på någon annans bekostnad. A life for a life, eller en bruten arm mot ett gäng döda fiskar i en sjö.
Ben är på jakt efter sanningen om sig själv, och har fått veta att hans far levde med Carnivalen en period. Nu försöker han gå i sin fars fotspår, samtidigt som han har otäcka syner, som dessutom är gemensamma med hans motpol (?), prästen Justin, som har förmågan att släcka liv utan att röra vid någon.

Ja, det är inte så lätt att hänga med här, men det blev i alla fall mycket lättare när vi fick fatt i de första fem avsnitten och kunde se dem i ordning. Bilden föreställer min favoritkaraktär Sofie, som är dotter till den förlamade spåkvinnan. Sofie lägger korten och mamman talar om vad de betyder, genom tankeöverföring! Det är underbart att höra deras gräl, då man bara hör Sofies repliker och får föreställa sig mammans. Och så gillat jag relationen mellan Sofie och Libby (nakendansös). Det är ett stort, myllrande persongalleri som styrs av Samson, den lille mannen från Twin Peaks ni vet. Det är lite David Lynch över hela serien, det där med det mystiska, att gå mellan världar och tidespoker, och att det kan ta vägen åt precis vilket håll som helst. I like.

HBO förstås, de gör fantastiska tv-serier. Jag skulle vilja jobba där.

Ps: Tarot-kortleken som Sofie använder för att spå är exakt likadan som min som jag köpte för 25 år sen. Var tvungen att leta fram den för att kolla. Fast jag är lite rädd för den.

Read Full Post »

schoolsoutDet är en sån där smygande, skrämmande stämning med underströmmar i Christophe Dufossés School’s Out, så man vet att det kommer att sluta illa. Det börjar illa också; med en lärare som tar livet av sig genom att hoppa ut från klassrumsfönstret. Läraren Pierre Hoffman som tar över klass 9F slås av hur sammansvetsade de är, hur gruppen hela tiden agerar som en grupp, inte individer. (Grupper är det läskigaste jag vet.)

Pierre Hoffman är en ensam människa som helst inte umgås med någon annan än sin syster. Hon är nu i kris, dricker för mycket och är deprimerad. Pierre börjar få anonyma telefonsamtal. En flicka i klassen försöker varna honom att inte acceptera tjänsten som deras lärare. Hon får ansiktet sönderskuret men vägrar berätta av vilka.

Det som är overkligt i den här boken är hur alla bara fortsätter som vanligt, med sina lärarintriger och små maktkamper, planera för skolresor etc. Jag vet inte hur det fungerar i Frankrike men kan gissa att de är lika pigga på krisgrupper som vi. Barnen är 13 år. På något sätt har de, via sina föräldrar, tummen i ögat på rektorn. Därför kan de i princip göra som de vill, och sätta regler ur spel. Och så är de ju franska, förstås, det vill säga intellektuella. När de överhuvudtaget talar, i regel är de bara tysta. Skämmande tysta.

Det här är Dufossés debut, som blivit mycket lovordad. Som alla otäcka skolberättelser jämförs den med Donna Tartts Den hemliga historien, men dit tycker jag inte att den når.

Read Full Post »

Rastlös + soffa = uttråkad

När jag jobbar och jobbar tycker jag alltid att det borde vara en dröm att få några extra dagar hemma och bara läsa läsa läsa och kolla på dvd/tv. Nu är jag inne på dag fyra av sofftillvaro och blir bara mer och mer rastlös. Tar upp den ena boken efter den andra, men fastnar inte. (Japans historia – ska snart dit!, en fransk internatskolehistoria som jag tror är dyster, ett Hernandez-album, en Coupland – inget lockar sådär riktigt.)

Har sett 15 avsnitt GG och inspelade Sex and the City – what next?

Read Full Post »

This life +10

För flera månader sen spelade jag in This Life +10, men sen när jag såg att hela serien började sändas igen på kanal 9 tänkte jag spara det avsnittet och se det allra sist. Så blev det inte.
Nu vet jag vad som hände, vilka som blev ihop, blev rika, blev olyckliga och lyckliga. Men det gör inget, jag tänker se hela serien ändå.
Det var förresten några underbara scener i +10, när de sitter och jämför hur livet blev och är mognare och lugnare. När Warren kollar på Miles inspelade video och får den bekräftelse han sökt så länge. Och när Anna ber honom att bli medförälder. Warren tycker jag mycket om, och Anna, och till och med Egg var inte lika irriterande hopplös och Millie inte lika påfrestande tålmodig och god hela tiden.

Märkligt förresten att man inte sett mer av skådespelarna sen? Miles i nån film som birollsfigur, Warren i Morden i Midsomer är det väl? Men de andra, är det nån som sett dem?

Read Full Post »

Det finns ingen bättre tröst i tillvaron än Gilmore girls. Igår uppstod behovet att börja om från början igen, med säsong 1.

I det allra första avsnittet ser Stars Hollow annorlunda ut och karaktärerna har inte riktigt satt sig:
Kirk heter Mick och ingen känner honom,
Sookie är klumpig och slår sig hela tiden och
Lorelai är lite barnsligare, mer omogen.
Rory är däremot sig lik, fast hon har ju den stora fördelen att hon är ung när det börjar och får utveckla sin roll mot vuxenhet.

En annan sak, i vinjetten när Lorelai presenterar Michel, så har de spegelvänt bilden.

Där fick ni lite nördfakta, man kan aldrig veta när man får användning för den…

Read Full Post »

För ett par, tre år sen sträckläste jag Monkeewrench-morden av PJ Tracy och tyckte att den var jättespännande. Fick sen höra att det är en pseudonym för en mor och en dotter som skriver tillsammans, och det är ju en kul grej. Men när jag nu läste Levade bete kan jag inte fatta vad jag föll för. Det är en ännu en sån där deckare där poliserna bara irrar omkring och äter och kommenterar varandras kärleksliv och kläder, medan de pratar lite grann med misstänkta som de aldrig pressar tillräckligt hårt utan släpper iväg så att de måste prata med dem nästa dag igen och nästa. En evig rundgång där handlingen aldrig drivs framåt. Suck.

Antingen har de börjat skriva mycket sämre eller så har jag ett mycket dåligt omdöme.

Read Full Post »

Older Posts »