Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2008

”Jadeögat” av Diane Wei Liang är en deckare i den lite lättare stilen, där detektiven Mei Wang mest går runt och frågar folk saker och alla glatt berättar. Ett tag tänker jag att den är som Alexander McCall Smiths deckare från Botswana: mest lokalfärg, mysig men det räcker med en, typ. Men Kina är Kina med en extrem historia. Wei Liang väver in sin mammas livsöde, kulturrevolutionen, den stora boomen just nu, och därför blir det intressant.

Read Full Post »

22-åriga Zhuang kommer till London med en kinesisk-engelsk ordbok i bagaget. Den räcker inte till för en okunnig bondflicka, det finns så mycket hon inte förstår. Så hon börjar skriva en egen. Med ”varje ljud som kommer ur engelsk mun”.

Trots att hennes mor berättat hur ful hon är, möter Zhuang snart en man och flyttar in hos honom. Hon tror att de nu ska leva tätt tillsammans på kinesiskt vis, vara yin och yang för varandra. Han är 20 år äldre, gammal hippie som tror på självständighet och privatliv. Det krockar såklart.

I takt med att Zhuang lär sig mer om sig själv, sin sexualitet och förstås om London och Europa, ändras romanens språk. Från enkla, grammatiskt inkorrekta meningar till långa, mer komplexa. Men jag gillar de där korta i början, de blir väldigt intensiva och ofta poetiska. ”Gräsmatta be oss ligga ner.”

Jag gillar också allt prat om mat – Zhuang älskar mat, helst kött, medan mannen är vegetarian.

En intressant scen är när Zhuang går på peep show och stoppar i mynt efter mynt för att få se en annan kvinnas kön, väldigt nyfiken och fascinerad.

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande är skriven av Xiaolu Guo, som kommer till Sverige i höst.

Read Full Post »

Det blev två filmer till i helgen: Sofia Coppolas ”Marie Antoinette” och Tim Burtons ”Sweeney Todd”.

MA såg jag på bio först, och tyckte mycket om. Jag gillar stämningarna Coppola skapar. I början när MA som 17-åring tvingas lämna varenda liten sak från sitt tidigare liv när hon kliver in på fransk mark, till och med sin älskade hund. Det överdådiga och samtidigt flickaktiga. Hur de provar skor, går på maskeradparty, väntar in solnedgången. Det finns så många oerhört vackra bildsekvenser, och så gillar jag när SC lägger in modern rockmusik.

MA är Coppolas tredje film, efter ”Virgin Suicides” (Kirsten Dunst är med i den också) och ”Lost in translation”. Jag har alla, det här är en regissör jag vill följa. Men borde det inte vara dags för en ny snart?

Och sen såg vi ”Sweeney Todd”, då. Där var det blod så det räcker!
De spelar bra, och sjunger med den äran, till och med Johnny Depp är rätt okej, och det är kul
men samtidigt hemskt.
Jag pallar inte det där slumpmässiga mördandet av oskyldiga. Hämnd på skurkar är en sak, men vanliga gubbar en annan. Men de får ju sitt straff… Det vore kul att se den som musikal nån gång.

Minns förresten att Tim Burton och Helena Bonham Carter – som ju är gifta – bor i varsitt hus granne med varandra. Men hur fungerar det med barnen/barnet, för de har väl minst ett, tror jag? Kanske har de en hemlig gång emellan, det vore fint. Med spindelvävar och gistna trappsteg i trä.

(Förutom HBC/Bellatrix Lestrange är två till från Harry Potter-gänget med, Alan Rickman (Snape) och han den otäcka råttan Peter Pettigrew.)

Read Full Post »

”Transamerica” som visades på femman igår var väldigt bra. Felicity Huffman har ett sånt där kantigt ansikte som gör att hon kan se ut som en man som vill vara kvinna, och hon spelade fantastiskt bra.

Storyn handlar om Bree, som äntligen ska få göra sin avslutande operation och förvandla penisen till en vagina, när hon plötsligt får ett samtal från sin okände son som letar efter pappa som en drömutväg ur sitt risiga liv. Jag vill inte säga mer, bara: se den.

Intressant att det är en kommersiell kanal som femman som har regnbågsvecka. Det blir roligare och vildare så, tror jag. SVT ska ju alltid problematisera allting, jag minns med fasa deras temakvällar om självmord, sömnlöshet, depression. På lördagar. Gissar att det dels finns någon/några homosar på inflytelserika poster på femman, plus att man fattat att det finns rosa pengar att tjäna.

Read Full Post »

Varför är det alltid så härligt när någon läser dikt, men så svårt att läsa tyst för sig själv?

Snubblar in i ett program med Wislawa Szymborska. Hon är underbar. Hennes dikter är så… jag hittar inget bra ord. vackra. På kornet. Mänskliga.

Dessutom gillar hon Ella Fitzgerald och röker. Hon konstaterar att de flesta av hennes föregångare till Nobelpriset, de stora, varit rökare. ”Kanske är det lättare att skapa stora verk i ett rökmoln än med ett nikotintuggummi?” funderar hon.

Polska är ett vackert språk.

Read Full Post »

Nu är jag kär – igen. Strangers in paradise, graphic novel av Terry Moore som både skriver och tecknar verkar det, är helt enkelt fantastisk. Gripande story, uttrycksfulla teckningar, udda personer man bryr sig om – den har allt. Dessutom blandar han upp med dikter, låttexter, låter vissa partier ha stora bilder med text på sidan bredvid, ja, sånt där som varierar rytmen i läsningen/betraktandet. Jag vet redan nu att jag kommer att läsa om den flera gånger.

Men. Problemet är att det är del tre jag har. Den var nämligen lite lite skadad och därför nedsatt i pris, så att jag hade råd med den just den dagen. Och nu har jag kommit till en punkt där plötsligt det förflutna blir väldigt viktigt. Jag trodde berättelsen handlade om en sak, nu visar det sig finnas en helt annan dimension också. Ska jag försöka lägga ifrån mig den och vänta på att få råd att inhandla delarna ett och två? Eller ska jag läsa på och sen låta det gå en tid innan jag inhandlar ett och två och sen kan läsa om trean på det? Svåra frågor.

Inspirerad av Bokbabbel inför jag också kategorin ”graphic novels”, serier är för missvisande.

Read Full Post »

Chris is back on the runway

Den stackars killen med infektion i ansiktet lämnade programmet och då fick Chris komma tillbaka. Kul! Det han gjorde var inget vidare, men han behövs för stämningen i gruppen.

Utmaningen var att göra nya kläder av gamla, för kvinnor som gått ner oerhört mycket i vikt. Kevin gjorde en jättefin, bustier-liknande grej som man såg att bärarinnan kände sig otroligt vacker i. Flera av kvinnorna var mycket nöjda, det var härligt att se. Ricky blev så rörd att han grät när hans modell var lycklig. Andra designers (designrar?) var mer inriktade på sitt eget förstås. Även Elisa trots att hon hävdade att kunden var viktigast.

Steve lyckades förvandla en brudklänning med pärlor och paljetter till en urtrist svart sak med bara kragen och manchetter kvar av originalplagget. Det var helt rättvist att han åkte ut.

Read Full Post »

Femte boken med Erlendur, Vinterstaden, är inte mer än sådär.  Jag hade sett fram emot den, eftersom Änglaröstren och Mannen i sjön var så väldigt bra, men tyvärr. Det går lite på tomgång, rundgång, polisarbetet är rätt planlöst och de sätter till exempel inget ordentligt tryck för att få tag i människor som håller sig undan. Sen gillar jag inte när motivet misstänks vara bara rasism/främlingsfientlighet utan personliga motiv. Jag vet att det i verkliga livet kan vara den tragiska sanningen, men i skönlitteratur känns det för billigt och opersonligt. Som i gamla Agatha Christie-deckare där listan på misstänkta alltid innehöll en kommunist som kunde tagit livet av mordoffret bara för att han/hon var rik.

Read Full Post »

… kommer böcker på s-utmaningen.

I all hast:

Författare – Carol Shields.

Bok: Solstorm – Åsa Larssons deckardebut.

Karaktär: Ja, det får bli Severus Snape, färsk i minnet.

Read Full Post »

Lite läsning har jag lyckats pressa in denna intensiva helg. ”Till vägs ände” av Ruth Rendell, en av de mest stabila och duktiga brittiska deckardrottningarna. Hon har en förmåga att ta in samhällsförändringar i sina intriger – miljöaktivister, asylsökande, jobb centers. Hennes kommissarie Wexford har hängt med i decennier och i den här är det hans dotter Sylvia som åtagit sig att bli surrogatmamma för sin före detta make och hans nya. (I en tidigare bok blev hon misshandlad, men det måste ha varit en annan karl?) Men det är absolut inte så att Rendell låter privatlivet ta över polisarbetet, det bara finns där och skänker en psykologisk botten.

”Till vägs ände” är bra och spännande, men inte vansinnigt bra som jag tyckt om vissa av Rendells tidigare. (”Stenarna skola ropa” är hittills oöverträffad förstås.)

Read Full Post »

En hel rad.

Jag tror att den min biokompis menade var den med samma namn som filmen, Dream of Life. Men jag väljer en annan (billigare också!): Patti Smith Complete 1975-2006 plus Wonder Boys av Michael Chabon.

Men sen ska jag inte-inte-inte beställa fler böcker förrän jag är nere på två olästa. Basta!

Read Full Post »

Åh så underbart!

För första gången får jag se Patti Smith live, på Skeppsholmen i fredags. Hon äger scenen från första sekunden, i jeans, vit t-shirt och en svart kappa. Det börjar poetiskt, med de mer långsamma låtarna från de senare skivorna. Hennes röst är stark, rå, viskande, deklamerande. Som en riktigt bra diktuppläsning med musik till som skapar en annan och större helhet.

Jag har ont i benet och släpar dessutom på en resväska (väldigt rock’n’roll) men den gömmer jag bakom en soptunna för att kunna gå längre fram. Så jag står tillräckligt nära för att se när hon spottar(!) ut mot publiken och sliter av två gitarrsträngar i slutet av konserten, när tempot höjts och höjts till dansande, sjungande extas genom ”Because the night”, ”Smells like teen spirit” (Nirvanas), ”Power to the people” och ”Rock’n’roll nigger”. Underbart!

Extranumret blir ”Gloria”, och jag behöver bara höra första raden ”Jesus died, for somebody’s sins, but not mine” för att få ståpäls och nästan börja gråta. Så bra, så bra.

Dagen efter följer vi upp med att gå och titta på filmen: ”Dream of Life”. Den är rapsodiskt berättad, fragment under tio år, och vissa partier kunde de gärna för mig fått vila längre i. Jag minns särskilt en scen när en man (Oliver Ray? kanske) dansar med henne, och hon blir generad. ”Too fancy.” Och ett underbart parti där hon och nån annan utväxlar kisshistorier, hur man beter sig när man verkligen behöver men inte vill att det ska märkas. Patti har lyckats kissa i en flaska i ett flygplan, bredvid piloten, utan att han märkte nåt. (!)

Och så var det så fint med hennes föräldrar i Chicago, och när Sam Shephard satt och skulle lära henne en låt på gitarr, och … ja. Fint. Och så kommer förklaringen på spottet, när de pratar om ett djur som dreglar (hund? katt? minns inte). Patti menar att hon känner igen sig, det kommer så mycket och det måste ut. Så vi får se spelningsbilder där hon spottar också.

En bevandrad person i sällskapet berättade att han kände igen hennes voice-overs (ren poesi!) från en bok han har, så nu måste jag leta rätt på den boken. När ekonomi återhämtat sig efter helgen, som blev dyr.

Konsertrecension i Svenskan pch i DN. Filmrecension i Svenskan och DN.

Read Full Post »

Har läst Jpod av Douglas Coupland av och till under några dagar när jag varit intensivt upptagen av en massa annat. Och den funkade. Bland annat för att det är totalt kaos i huvudpersonen, Ethans, liv.

Hans morsa odlar majja och har ihjäl en mc-snubbe, hans farsa dansar sällskapsdans och blir kompis med en kinesisk maffiaboss. Ethan kodar datorspel med sina lika nördiga kompisar på avdelningen Jpod. De tillbringar nästan all sin vakna tid där – utom när Ethan måste försöka rädda nån galen familjemedlem ur nån knipa – men jobbar rätt lite. Mest skriver de listor och utmanar varandra i olika fåniga tävlingar. Typ: hitta den felaktiga siffran bland de första 100 000 decimalerna på pi. (Det roliga är att närmare 30 sidor av boken sen innehåller dessa decimaler. Finns det läsare därute som antar utmaningen? Förmodligen.)

Den elake författaren Douglas Coupland dyker upp i romanen, sånt gillar jag. Men bäst gillar jag karaktären John Doe, som vuxit upp i ett lesbiskt flumkollektiv och aldrig fick lära sig skriva versaler eller äta något från en multinationell kedja. För att revoltera byter han namn till John Doe och gör allt så statistiskt in-the-middle som möjligt. Hans enda önskan är att vara vanlig.

Boken är full av underbara dialoger och one-liners, och sen upptäcker jag att den finns som tv-serie men det går inte att titta på avsnitten. Någon som vet mer eller har sett ?

Read Full Post »

Snälle Chris åkte ut

Efter förra veckans manskläder – tråkiga, tråkigare, tråkigast – var det tillbaka till kvinnokläder och gamla hiskliga trender som deltagarna i Project runway skulle omskapa. I lag om tre.
Det gick rätt dåligt att göra nåt vettigt av neon och axelvaddar, men lättare tydligen att köra på jeanstyg och overallstuket. De hittills tamaste personligheterna vann, jag minns knappt vad de heter. Jillian? Kevin?
Ricky och Victorya grälade medan New age-Elisa höll sig lugn. Lille braten blev sur som vanligt när han inte vann, men åh! – sen var det den glade, snälle, Chris som åkte ut. Okej, hans lilla jacka såg hemsk ut, men klänningen var väl inte så illa? Det var tråkigt för han hade rätt skön, positiv stil.

Read Full Post »

I Malins pågående serie Böcker A-B är det nu dags för B.

Författaren får bli Simone de Beauvoir. För Det andra könet och för självbiografierna och för att hon var så intelligent och intellektuell och fransk och tjusig.

Boken får bli Bilbo, av JRR Tolkien. Storyn om hur Bilbo hittar ringen och lurar av Gollum den, som alltså utspelar sig före Sagan om ringen-trilogin.

Och som karaktär väljer jag Ben i Det femte barnet, av Doris Lessing. Det konstiga, aggressiva, oförståeliga barnet som gör att familjen går under. Historien fortsätter långt senare, i Ben, ute i världen.

Read Full Post »

Older Posts »