Vi kom hem i natt efter att ha varit vakna sådär en 26 timmar och rest från Tokyo via London till Stockholm. Känner mig lite groggy men inte i närheten av hur jag kände mig när vi varit vakna i dryga 30 timmar och åkte till en Dreamgala (=MMA, Mixed martial arts. Vuxna män slår och sparkar halvt ihjäl varandra. Det tycker mina barn är kul, och okej, man vänjer sig och nu tycker jag också det är kul.)
På galan blev plötsligt sagda barn (två av tre) helt extatiska för att någon som heter Fedor och är legendarisk inom MMA var där i publiken. ”Vi är i samma rum som Fedor!!”
Bah! säger jag bara, för några dagar senare hälsade ingen mindre än Forest Whitaker på mig!!! Han är en av mina stora favoriter, så jag var lycklig i flera timmar.
Det gick till så att jag satt på en uteservering i godan ro och drack kaffe. Eftersom det är rätt få västerlänningar i Tokyo (men desto fler japaner:-) ) så registrerar man dem när man ser dem. I min ålder kan vi nicka lite till varandra, bara som ”jag ser dig”, det hände flera gånger. Så när jag sitter där och ser en svart man komma gående tittar jag lite, och när jag inser vem jag tittar på så antar jag att ögonen blev ganska stora – och då nickade han till mig. Till mig! Sen började jag kanske dregla, jag vet inte. 🙂
———————
Läs även andra bloggares åsikter om barn, Dreamgala, Fedor, Forest Whitaker, Japan, jetlag, MMA, Tokyo
snowflakes in rain 
Välkommen hem! 🙂 Galet cool att ha fått en nick från Whitaker, kan bara hålla med.
Jag är också impad! Såg ni något mer i Tokyo än Forest och Fedor? 🙂
@ opassande Han är ju så läcker… Om jag visste hur man gör en smiley där tungan hänger utanför skulle jag göra det här.
@ Kidneybönan Låt mig tänka… jo kanske lite mer… 😉 Det blir nog fler inlägg om det men kanske inte ikväll.
Jag är avundsjuk på dig som har blivit hälsad på av en kändis, men jag förstår verkligen vad du menar med att man registrerar alla västlänningar.
Första dagarna i Kina så var det jättejobbigt. Huh, vad uttittad man blev när man rörde sig ute på stan! Men efter några dagar så hade man vant sig .. och ännu värre… man hade själv blivit som en kines. Efter 5 dagar så såg vi våra första västerlänningar – ett franskt par – och vi tittade på dem som att vi aldrig förut hade sett en europé.
*skrattar* Ja, man vänjer sig fort. Nu här hemma är jag jätteförvånad över att det är så lite folk överallt.
Vi träffade två personer i Tokyo som nyss varit i Kina, och de tyckte att folket där var rätt oförskämda… en kinesiskättad australiensiska som sa ”they got a long way to go” och en spanjor som sa att allt de försökte göra var som att ”climbing a mountain”. På det sättet är de ju väldigt artiga och vänliga i Japan, men de är svåra att få kontakt med eftersom det är få som pratar engelska. Och så tror jag de är rätt introverta i sig själva också, på tunnelbanan sitter de antingen och sover eller sms:ar eller läser, det är sällan nån pratar med nån annan.
Kanske lite sen, men jag har inte varit inloggad på ett tag… ^^
Så ett sent välkommen hem! 😀 Häftigt att bli hälsad på av Forest Whitaker! Gud, nu är jag avundsjuk på dig. Jag blev helförtjust i honom efter filmen ”Ghostdog”. Lyckost!
[…] ju större desto bättre, och gärna ensam. Då känner jag mig totalt fri. 4. Forest Whitaker har hälsat på mig. 5. Jag har en gång fått en erotisk novell publicerad. Under pseudonym. Tyvärr vann jag inte […]
[…] och tv-program att titta på under långa flygningar, upptäckte sonen och jag när vi reste till Tokyo. Så jag tar bara med en enda bok nu när sambon och jag reser till New York. Reborn, Susan Sontags […]
[…] andra att plocka. Jag har fyndat Shogun av James Clavell där, till exempel, precis efter Japan-resan dessutom. I går plockade jag med mig Tisdagarna med Morris av Mitch Albom. Och så gjorde jag ett […]