Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barn’

detarnagotsomintestammer-inb-3dJag lånar hem den på impuls från bibblan, det är min första Martina Haag och jag gillar henne som person (grundat på På spåret-tittande). Tidigare har hon skrivit mer feel good, tror jag, och här handlar det om skilsmässan från mångårige maken Erik Haag. Som hennes alter ego i boken konstaterar: Hon skulle kunna skriva om flodhästar, men alla skulle ändå läsa in hennes egen skilsmässa. Så trots ändrade namn är det förstås det jag gör, men det gör inget.  För här är Martina Haag väldigt bra. Hon fångar den där hemska fallande-känslan, den där totalt handlingsförlamande paniken som man ändå inte kan ge efter för eftersom barnen ska ha mat och kärlek och helst inte förstå att något hemskt händer. Overklighetskänslan, FÖRLUSTEN, att försöka ta sig igenom dagarna.

När min sambo blev svårt sjuk och jag inte kunde förstå hur jag skulle orka var det en som skrev till mig: Ibland måste man bara ta en minut i taget.
Det tröstade mig något oerhört. En minut kan jag klara. En minut.
Haags alter ego Petra Wallin delar upp tiden i kvartar. Hon skriver upp dem på ett papper och stryker över dem när de har gått.
6.00
6.15
6.30
6.45
7.00

Så jag känner igen mig i det, även om omständigheterna är väldigt olika. Och i hur man kan komma igenom ångest. Och i hur små barnahuvuden ser ut… Det är ju det, att en skilsmässa drabbar barnen. Även om få måste genomlida en så offentlig skilsmässa som Martina/Petra och hamnar på löpsedlar och tvingas se sin man och hans nya gulla med varandra på tv.

Jag gillar också att Petra Wallin jobbar som fjällstugevakt i Norrbotten, det är fint med den naturen och ensamheten, lugnet. Tänkandet. Skrivandet. Hur hon lär sig fåglar (På spåret!).

Read Full Post »

glomdasjalvetI den här lilla tunna boken förklarar kloka psykologen och psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl basala fakta om den psykologiska tillblivelseprocessen. Kapitlen heter: Att känna sig själv, Att vara sig själv, Att förlora sig själv och Att finna sig själv. Det handlar mycket om barns behov, och om hur ett barn upplever världen.
Bra läsning för föräldrar! Även bra för den som vill förstå sig själv lite bättre, men framför allt för föräldrar.
Jag hittar gamla understrykningar från ca 2006 då jag läste den första gången, men idag tycker jag förstås att helt andra saker känns mest relevanta. Livet och utvecklingen fortgår, vilket man får vara tacksam över, och så har ju nya små människor kommit in i mitt liv, vilket jag är ännu mer tacksam över.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

lullabiesBaby är tolv år när berättelsen börjar. Hon bor med sin pappa, som är heroinist och gravt opålitlig som bäst, men han är ändå hyfsat snäll. Att de aldrig har några pengar, knappt nån mat, att Baby får gå i gamla kläder som pappan hittar i soporna och att hon är utanför i skolan, det går ändå att leva med. När pappan läggs in på sjukhus skickas Baby iväg till ett fosterhem, och har det rätt okej. Men pappan blir ”frisk”, Baby åker hem, och sen börjar spiralen nedåt. Jo. Ännu längre nedåt.
Det är rasande bra skrivet, på ett renodlat språk, som beskriver så tydligt vad som händer, hur Baby känner, hur hon försöker skydda sin pappa och ursäkta honom och få honom att älska henne igen. Hur hon får vänner och blir av med vänner. Hur hon längtar efter att börja knarka, samtidigt som glimtar ur mer normala liv får henne att längta efter att få vara barn. Det är en ruskig tillvaro i de sunkigaste kvarteren i Montreal.
När jag läser om författaren, Heather O’Neill, förstår jag att hon också velat skildra det fina med barn som lever på gatan, relationen med andra barn, hur de bär varandra. Och ja, Babys relation med Linus, och sen Xavier, är fint skildrade. Det är bara det att jag inte kan koppla bort mamma-hjärtat. Och kanske skulle jag också reagera som Xaviers föräldrar, som blir stressade av att sonen umgås med en så konstig, vild flicka.
Och när jag googlar för att se varifrån jag fick lästipset hamnar jag hos Caveat lector. Igen.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Vi kom hem i natt efter att ha varit vakna sådär en 26 timmar och rest från Tokyo via London till Stockholm. Känner mig lite groggy men inte i närheten av hur jag kände mig när vi varit vakna i dryga 30 timmar och åkte till en Dreamgala (=MMA, Mixed martial arts. Vuxna män slår och sparkar halvt ihjäl varandra. Det tycker mina barn är kul, och okej, man vänjer sig och nu tycker jag också det är kul.)
På galan blev plötsligt sagda barn (två av tre) helt extatiska för att någon som heter Fedor och är legendarisk inom MMA var där i publiken. ”Vi är i samma rum som Fedor!!”

Bah! säger jag bara, för några dagar senare hälsade ingen mindre än Forest Whitaker på mig!!! Han är en av mina stora favoriter, så jag var lycklig i flera timmar.
Det gick till så att jag satt på en uteservering i godan ro och drack kaffe. Eftersom det är rätt få västerlänningar i Tokyo (men desto fler japaner:-) ) så registrerar man dem när man ser dem. I min ålder kan vi nicka lite till varandra, bara som ”jag ser dig”, det hände flera gånger. Så när jag sitter där och ser en svart man komma gående tittar jag lite, och när jag inser vem jag tittar på så antar jag att ögonen blev ganska stora – och då nickade han till mig. Till mig! Sen började jag kanske dregla, jag vet inte. 🙂

———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag fastnar för arbetsbeskrivningarna och ångesten för att inte få in tillräckligt med pengar, som jag skrev förut, och för hans lika lite smickrande syn på sig själv som på lönearbetet.

”Det är sant att mitt misslyckade författarskap, ännu en ofrånkomlig social, det vill säga sociologisk, kategori, har gjort mig självupptagen på ett motbjudande, och troligen också ointressant sätt; precis på ett sånt sätt som jag föraktar så hos andra och svurit på att inte själv upprepa.”

Jönson brottas med självmordstankar och drickande, och tycker att han överfört allt sitt sämsta ”(genetik, kropp, psyke, underlägsenhet)” till barnen. Men! Han får ett femårigt stipendium så tillvaron lättar.
Somnar framför teven, fångar upp olika utsagor i medieflödet, fläckvis utspridda i boken. Krig. Nilabborrens inverkan på Tanzanias ekonomi. Tortyr.
Vissa partier har jag svårt att förstå, för krångliga och obekanta ord, medan andra går rätt in i magen.

Om jag läser Efter arbetsschema en gång till senare kanske det blir andra saker som fastnar. Men jag är väldigt nöjd att jag läst den här.

—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »