Jag hörde ett så fantasieggande radioprogram, om författaren Bruno Schultz och språk, poesi, och verklighet. Han ansåg att dagens splittrade värld kunde helas med poesi. I orden fanns en helig kraft som människan hade glömt bort, skriver de på Sveriges radios hemsida.
Så jag beställde hem Kanelbutikerna/Sanatoriet Timglaset till läsplattan och siktade in mig på en riktig högtidsstund. Men nä.
”Den svagsinta flickan Tluja” har sin säng vid sophögen där flugorna sitter på henne men ”plötsligt börjar hela detta trasbylte att röra på sig, som om en kull nyfödda råttor hade börjat rumstera i det.” Några rader senare dreglar ogräset av sitt blänkande gift ”och kretinen slår hes av sitt skrik i vilda konvulsioner sitt köttiga sköte med rasande häftighet mot en syrenstubbe, som knakar tyst under trycket av denna otyglade lusta, eggad av hela denna fattigmanskör till pervers, hednisk fruktbarhet.”
I kaptitel 2 beskrivs faster Agata som ett stycke kött. ”Detta kött liksom svämmade över gränserna för hennes person, hölls bara löst samman i en individuell forms fjättrar, och var trots dessa fjättrar mångfaldigas, redo att upplösas, förgrena sig till en familj. Det var en nästan självfertil fruktbarhet, en kvinnlighet fri från alla hämningar och sjukligt frodig.”
Sexualskräck och kvinnohat, nej tack.
Av den läsningen blir det inget. Bye bye Bruno.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Bruno Schultz, sexualskräck, kvinnohat, läsplatta, radioprogram
snowflakes in rain 