Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2015

Shortbus. Den kom 2006 och beskrevs som ”rolig” men den är djupt djupt sorglig. Jag minns att jag älskade Sook Yin Lees rollprestation som sexterapeuten som aldrig haft orgasm. Nu såg jag om den, och konstaterar att det allra bästa är Sophias och Severins (Lindsay Beamish) samtal i detta badkar/minibassäng/vad heter det?
Fantastiskt samtal.

Det är väldigt mycket knullande i filmen men kan man ha överseende med det så rekommenderar jag den starkt.

Read Full Post »

orrJag läser om På andra sidan drömmen, Ursula K LeGuins mästerverk om George Orr som drömmer effektiva drömmar. Drömmar som förändrar verkligheten, så att den alltid varit sådan. Orr lever i Portland, Oregon, och är förtvivlad över att han förändrar andra människors liv (även om de inte vet om det). Han har ingen rätt till det! Så han försöker självmedicinera för att inte sova, knarkar uppåttjack och nedåttjack om vartannat, lånar sin hyresvärd Mannies medikort för att kunna ta ut medicinerna men blir påkommen och skickas till obligatorisk terapi. Där hamnar han hos doktor Haber, en storvuxen man med ännu större ego. När Haber väl inser att Orr inte är nån stackars galning utan att hans drömmar faktiskt ändrar verkligheten sätter han igång att försöka förbättra världens problem med överbefolkning, raskrig, klimatförstörelse… På köpet får Haber allt tjusigare kontor och allt högre befattningar på stora institut.

Men Orr vill ju inte. Han vill bara vara vanlig. Och hans drömmar kan inte styras helt och fullt, de tar alltid en annan vändning än den tänkta.

Flera händelser minns jag oerhört tydligt från när jag läste den här första gången för länge sen. Berget/hästen på Habers kontor. Orrs besvikelse när hans advokat/kärlek Heather blir grå. Främlingarna. Beatlesmelodin.

Men nu fastnar jag också för andra saker. Som den riviga Heather Lelaches insikt om att George inte är den mes hon först tyckte. Hon har begett sig till hans (framdrömda) stuga, där Orr gömmer sig för Haber, rödögd med tovigt hår och torra läppar tvingar han sig att hålla sig vaken.

”Skulle ni vilja ha lite kaffe?” frågade han. Det var mer än värdighet. Integritet? Helhet? Som en ännu osnidad träklump.
Den oändliga möjligheten, den obegränsade och absoluta helheten i att vara det icke försvurna, det icke handlande, det icke snidade: den varelse som genom att inte vara annat än sig själv är allt.
För ett kort ögonblick såg hon honom på det sättet, och vad som mest slog henne, i den insikten, var hans styrka. Han var den starkaste människa hon någonsin hade träffat, för han kunde inte flyttas från mittpunkten. Och det var därför hon gillade honom. Hon drogs till styrka, kom till den som en nattfjäril till ljuset. Hon hade fått mycket kärlek som barn, men ingen styrka omkring sig, ingen som hon någonsin kunde stödja sig på: människor hade stött sig på henne. I trettio år hade hon längtat efter att träffa någon som inte stödde sig på som aldrig nånsin skulle göra det, aldrig någonsin kunde…
Här, kort, blodsprängd, psykotisk, gömd för världen, här fanns han, hennes starka stöd.
Livet är en helt otrolig röra, tänkte Heather. Man kan aldrig gissa vad som händer härnäst.

Det här är och förblir en fantastisk bok. Den är utgiven tidigt 1970-tal, men håller än. Best of-etikett, den fjärde på raken.
Plus för bipersonen Mannie också, hippien vars hjärna trasas sönder allt mer av olika substanser men som spelar en viktig roll när han bjuder Orr på cannabiste och lånar ut sin gamla skivspelare.

 

Read Full Post »

dagHan kom med sin lilla flicka. Hon hade på sig sitt finaste. Du såg hur rädd hon var om den fina kappan. Andra såg också — såg, likgiltigt, att det varit en annan liten flickas fina kappa som varit fin ett annat år.
På förmiddagen hade det varit festligt i solskenet. Nu hade de flesta redan gått hem. Ballongförsäljarna räknade dagskassan. Även solen hade följt med sin tid och gått till vila bakom ett moln. Så det var rätt ensamt och kulet när han kom med sin lilla flicka för att smaka på vårglädjen och värma sig i en nyblankad påsksol.
Men hon var nöjd. De var nöjda båda två. För de hade lärt sig en ödmjukhet som det ännu återstår dig att fatta. En ödmjukhet som aldrig jämför, som icke förskjuter vad som är för ”annat” eller ”mera”.

Dag Hammarsköld, 1951.

 

Read Full Post »

lilaDenna underbara bok, denna fantastiska författare. Denna tröst i förtvivlan.
Lila får sitt namn av Doll, som räddar henne ur misär hos ursprungsfamiljen som vanvårdar henne grovt. Så följer ett liv på vägarna, oftast tillsammans med andra vandrare, i jakt på arbete. De stannar här och där innan de drar vidare. Tillvaron hårdnar när torkan och depressionen drabbar trakten.
Doll är lätt igenkännlig genom ett märke i ansiktet, och ständigt rädd för att bli haffad för kidnappning eller detta att hon knivskurit en man. Men vid ett tillfälle stannar de lite längre, jag tror det är i Iowa, så att Lila ska få gå i skolan och hinna lära sig läsa. Flickan vet då inte ens vad landet hon lever i heter. Sitt efternamn, Dahl, får hon som följd av ett missförstånd — och jag tänker då på Lily Dahl, och blir lite glad.

Som vuxen, ensam och härjad, kommer Lila till Gilead. Hennes enda ägodel är Dolls kniv. Hon bosätter sig i ett övergivet skjul och tar påhugg. Av oförklarliga anledningar dras hon till kyrkan, och den gamla prästen där. Båda två är rädda för att de känner så starkt för varandra. Lila ställer frågor om bibeln och kristendomen, prästen försöker svara.

Jag älskade Gilead som jag läste i våras, och jag älskar den här. Språket är kantigare, det är ju Lilas tankar, men ändå så innerligt och vackert. Hela boken genomsyras av kärlek och skam och nåd. På köpet läser jag, som Lila, Hesekiel.

Best of-etikett, den tredje denna månad.

Read Full Post »

seagrapeA sea-grape tree handlar om en kvinna som kommer till en ö i Karibien. Meningen var att hon skulle resa dit med sin älskare, men han dumpade henne tvärt och då var det försent för henne att vända om. En kvinna sårad av kärlek, en i en lång rad av sårade kvinnor i Rosamond Lehmanns böcker.  Hon vill inte uppge sitt namn, där hon befinner sig hos ett till åren kommet par som driver någon form av semesteruthyrningsställe, Elsie och major Cunningham. Istället kallar kvinnan sig för Anonyma, som blir Anemone, som blir Nemone eller No name. Men vi vet att det är Rebecca från The Ballad and the Source.

På semesterorten finns även en äldre dam, som har kontakt med andarna. Och en butter gammal herre som älskar sin häst. Och en stilig man, Johnny, som mestadels sitter i rullstol när han inte simmar eller stöder sig på Louis. Till alldeles nyligen bodde här också en gammal bekanting från Anemones förflutna, mrs Jardine. Men hon är död nu.

Boken är full av dialog, med både levande och döda. Kvick och livlig, med en sorts svart humor som används för att stå ut med tillvarons sorger och bedrövelser. Människor kommer varandra nära på det där sättet man kan göra ibland, väldigt fort. Allra närmast kommer Anemone och Johnny.

Det här är Lehmanns sista bok, skriven efter ett mer än 20 år långt uppehåll. Under denna tid dog Rosamonds dotter, en svår sorg.  Hon började med spiritism,  det framgår av förordet. Av efterordet, skrivet av henne själv, framgår att hon tänkt sig en tredje bok. Så blev det inte.

Read Full Post »

Jag var beredd att strunta i den efter en säsong, alldeles för enkel och full av rallarsvingar, men sambon har större tålamod med kaptener som måste vara hjältar i vartenda avsnitt, så nu är vi på sluttampen av fjärde och sista säsongen av Star Trek Enterprise. Och jag måste erkänna att den lyfte i tredje säsongen, som hade en sammanhållande handling. Jag gillar även många avsnitt i fjärde. Och så gillar jag relationen mellan T’Pol och Trip, mums!

Doktor Phlox är också en favorit:

Read Full Post »

bok1Författarafton på Bokens dag var uppiggande, upplysande och upplyftande i år igen. Jag hade inte läst någon av författarna, utom de två på bilden här intill — Karin Bojs och Anna Laestadius Larsson — som är journalister i grunden och som jag förstås läst artiklar av. Minns med värme en krönika om hemorojder av den senare.
I går var uppställningen:  Sara Lövestam,  Anna Laestadius Larsson,  Karin Bojs,  David Lagercrantz.
Det var intressant att se hur den första och den sista var Författare med yvigare kroppspråk, talade om kreativitet, hoppade lite hit och dit i sina framföranden och bytte spår ibland. Mycket känslor. De i mitten var mer ordentliga, höll sig till sina planerade — intressanta! — föredrag och genomförde dem. Mycket fakta.
Alla fyra hade bra publikkontakt och lockade till skratt.
Lövestam har hoppat från tuva till tuva och byter genrer hela tiden. Just nu skriver hon deckare, där huvudpersonen är en papperslös iranier som tar privatdetektivjobb. Men jag köpte en tidigare pocket.
Laestadius Larsson fascinerades av Marie Antoinette redan i nioårsåldern och har skrivit en trilogi om historiska personer, som Sophie von Fersen. Hon pepprar böckerna med referenser till andra betydelsefulla kvinnor som fallit i glömska. Hennes böcker är de jag blev mest intresserad av, så jag köpte en pocket av henne också, nummer två i trilogin.
Karin Bojs berättade intressant om hur hon spårat sina anmödrar och anfäder genom nutida avancerad DNA-teknik och hur hela den tidiga mänskliga historien omvärderas i detta nu. Hennes bok är Augustnominerad och måste-läsning, men det får bli från bibblan.
David Lagercrantz berättade om den galna uppmärksamheten kring hans fjärde Milleniumdel, plus lite om familjens/sina erfarenheter av bipolär sjukdom och flitigt studium av alkoholens verkningar. Det var mycket show över hans framträdande, men jag gillade det. Yviga gester som sagt, det behövs såna som inte är så lagom hela tiden. Det är nästan, men bara nästan, så att jag skulle kunna tänka mig att läsa boken. Den måste vara bättre än Stieg Larssons, men eftersom jag inte gillade den första som jag tvingades läsa ut bara för att jag satt på en tio timmars bussresa utan något annat att läsa (ett trauma som jag ännu inte kommit över) så torde det inte bli av.
bok3

Read Full Post »

taftJag försöker att alltid ha en Patchett eller Lehmann oläst i hyllan, sparad för när jag känner att jag vill slukas upp totalt och träda in i ett annat liv. Och nu i veckan har jag läst Ann Patchetts Taft. Den är lite ovanlig för att vara AP, tycker jag, och funderar på om det kan vara för att miljön är en bar? Eller att huvudpersonen beter sig onödigt dumt i sina relationer till framför allt kvinnor?  Men jag vet inte.
Den handlar i alla fall om John Nickel, före detta bluestrummis numera barföreståndare, som mot bättre vetande anställer en troligtvis för ung tjej, Fay Taft, som servitris. På köpet får han hennes bror Carl också. Och trubbel.

Det bärande temat är faderskap: Nickels eget, han har sonen Franklin, nio år, som flyttat från Memphis till Miami med sin mamma Marion. Marion och John har haft ett trasigt förhållande, men de har känt varandra länge och det har stor betydelse. John älskar Franklin mer än allt och alla andra, men när Fay blir kär i honom blir han själv besatt av hennes döde pappa, som han fantiserar ihop långa historier om.

taft2Dessa partier är de jag tycker nästan mest om, tänker jag ibland, men sen ändrar jag mig och tycker mest om Memphispartierna. Utom Carl. Carl är en sån där narcissistisk människa som förgör och förstör allting omkring sig, samtidigt som han ser så ynklig ut att han får folk att tycka synd om honom, ursäkta hans beteende, och ständigt rädda honom ur situationer. Jag har oerhört svårt för sådana, och har en själsfrände i Wallace som också jobbar på baren.

Förlust, kärlek, sorg och smärta, förlåtelse och försoning, det är en äkta Patchett ändå det här. Jag tycker bättre om omslaget här bredvid, som säger mycket mer om vad Taft handlar om. Jag påminns också om en annan fin barbok, The Tender Bar, som även den handlar om far-son-relationen fast ur sonens perspektiv. Jag snor ett citat ur den som beskriver Taft lika bra: Each book worth a damn is about emotions and l ove and death and pain. It’s about words. It’s about a man dealing with pain. Okay?

Read Full Post »

Så mycket jag glömt, så mycket jag minns, så mycket jag uppskattar på andra sätt nu och ser med nya, mer erfarna, ögon.

När denna film kom blev den en succé och alla vi kvinnor och tjejer pratade om den. ”Äntligen har de fattat att vi vill se filmer om kvinnlig vänskap”, minns jag att en sa. Sen förklarade mina lesbiska kompisar att Ruth och Idgie är ett par, och det är förstås sant. Det som etsat sig fast i minnet allra mest är när Kathy Bates hämmade hemmafru Evelyn en dag får nog när två fräsiga tjejer tar hennes parkeringsplats, och Evelyn kör in i deras bil gång på gång skrikandes ”Towanda!”.

Nu när jag ser om den tycker jag allra mest om Evelyns och Ninnys vänskap, som inleds med att Ninny frågar: ”Har du tagit lavemang nån gång?” Deras relation är så vacker, de ger varandra så mycket och Evelyns utveckling är härlig att se.

Men allra mest grips jag av Ruths sätt att be om räddning: Efter sin mammas död, fast med en misshandlande man, skickar hon en utriven bibelsida ur Ruts bok till Threadgoods, med partiet om ”dit du går vill ock jag gå, ditt folk ska vara mitt folk” understruket. Gåshud.

Read Full Post »

underkastelseMin första Houellebecq, denna kontroversielle franske författare, som blev skräckslagen och gick under jorden efter morden på Charlie Hebdo eftersom just denna bok kom ut samtidigt och han anklagades för att vara islamofob. Anledningen till att jag för flera år sen drog slutsatsen att Houellebecq inte var något för mig kommer jag inte längre ihåg, men jag kan gissa att det hade med kvinnosynen att göra. För här i Underkastelse är protagonisten en klassisk mullig mansgris, en sån som knappt syns till i litteraturen längre.
François bedömer varje kvinna uteslutande efter hennes utseende och hur attraherad han är av henne. Han fantiserar om tidigare erotiska utsvävningar men är hopplöst oförmögen att leva i en fungerande relation. Som halvlyckad akademiker och litteraturlärare brukar han förföra sina studentskor, och när det tar slut med den sista övergår han till prostituerade och är särskilt intresserad av sodomi.

Det intressanta i romanen är de politiska omvälvningarna. Nationella Fronten växer sig allt starkare, vänstern försvagas, och så poppar det nybildade Muslimska broderskapet upp och växer lavinartat. Våldsspiralen ute i förorterna snurrar allt fortare med skottlossningar och sammandrabbningar, men i takt med allt grövre våld så rapporterar medierna allt mindre, till slut inte alls. En belysande scen är på en fest där gästerna hör skottlossning och börjar blippa på sina telefoner och paddor men inte får veta något. Alla blir nervösa och går hem tidigt. François och en annan man går hem genom Paris och möter två tungt beväpnade kravallpoliser, som patrullerar lugnt som den naturligaste sak i världen. Det vilar en sorts fatalistisk trötthet över hela staden, landet. ”Sedan länge var Frankrike, liksom alla andra västeuropeiska länder, på väg rätt mot inbördeskrig, det var ett odiskutabelt faktum.”

Så blir det Muslimska broderskapets presidentkandidat som vinner valet, och allt förändras. Alla kvinnor som arbetar på universitetet blir uppsagda. Alla kvinnor överallt blir uppsagda, tror jag, men François rör sig i en begränsad akademisk värld.  Könen separeras. Skolbarnen sätts i islamisk undervisning och bekostade av saudiska pengar. De som inte vill hamnar i riktigt usla skolor. Kvinnor får sen gå i hushållsskolor.

François lämnar Paris för en tid, han blir deprimerad och är avtrubbat handlingsförlamad och okänslig för närkontakt med döden, förstärkt av hans fullständiga självcentrering. Men han kommer tillbaka, och när han träffar en tidigare hopplöst ful gammal kollega som numera har två unga fruar och en fin post på universitetet, så tänker François att det kanske inte är så dumt ändå?

Det jag blir mest överraskad över i den här romanen är den språkliga glädjen. Det är spänstigt och kvickt, med prunkande detaljer i beskrivningarna av arkitektur och konst och inte minst mat och dryck. Några långrandiga monologer, men annars rolig satirisk läsning. Och tänkvärd.

Tack Daniel för lånet!

 

Read Full Post »

det-goda-sovjetiska-koket-minnen-mat-och-langtanAnya von Bremzen försöker tillsammans med sin mor återskapa sovjetiska/ryska/rysk-judiska måltider från varje decennium under 1900-talet. På köpet får man historier bakom, hämtade både ur familjelivet och imperiet. Jättefin idé, och det finns berättelser och detaljer i den här boken som jag verkligen uppskattar, men den skulle ha tjänat på hårdare redigering.Nu blir det för pratigt och när biblioteket vill ha tillbaka den inser jag att jag inte är tillräckligt intresserad för att vilja förlänga lånetiden.

Jag nöjer mig med det ståtliga tsarväldets dödsryckningar, och att Lenin gillade äppelkaka.

Read Full Post »

kristnaKlaus Wivel: De sista kristna (reportagebok)
Margaret Atwood: Kattöga (omläsning, best of 2015)
Thomas Nydahl: Långsamhetens nej
Mary Stewart: Fåfängans ö
Charlaine Harris: Midnight crossroads (urban fantasy)
Imre Kertész: Den sista tillflykten
Karen Joy Fowler: Sarah Canary
Barbara Vine: Kung Salomos matta (omläsning)
Tore Zetterholm: Predikare-Lena
Madeline Ashby: vN (The first machine dynasty) (science fiction)

Tio böcker av mycket olika karaktär. Nydahl sträcker ut handen till Kertész, båda är reflekterande, dagboksliknande, tankeböcker. Atwoods Kattöga är vansinnigt bra. Wivels bok om De sista kristna som fördrivs ur sin historiska hemvist Mellanöstern är en mycket viktig bok.

 

Read Full Post »

skeppsholmskyrkanHöstens stora musikupplevelse ägde rum i Skeppsholmskyrkan i Stockholm, numera omdöpt till Eric Ericssonhallen. Gregoriansk sång mötte keltiska stråkar och slagverk på ett sätt som tog andan ur oss.

Eric EricssonhallenAll sång var på latin. Sopranen var inte av denna värld! Vi var lyriska när vi for därifrån — med tre skivor, en för vardera ärkeängeln Gabriel, Mikael och Rafael, i väskan.

Read Full Post »