Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2016

deep_space_nine_crewVi har hunnit in i säsong fem av DS9 och är mycket goda vänner med kapten Sisko, major Kira, Odo, Dax, doktor Bashir och chief O’Brien, ja till och med Quark börjar man ju gilla till slut. Jake är en fin kille, jag gillar far-sonrelationen Sisko.
Deep space nine är en rymdstation, belägen vid ett stadigt återkommande maskhål, så dit kommer alla möjliga figurer. De flesta besöker Quarks, baren som ägs av den girige ferengin som hunsar sin bror Rom och brorson Nog, och alla anställda daboflickor förstås.
Kapten Sisko är änkling och den som lugnt och bestämt styr över stationen som tidigare varit under cardassisk ockupation. Hela planeten Bajor och några till delade detta öde, och den konflikten mellan cardassier och bajorer ligger under ytan hela tiden. På stationen finns en enda cardassier, skräddaren och förmodade spionen Garak, som spelar så bra att man måste gilla honom trots att han torterat folk. Till och med Odo, säkerhetschef och changeling, som en gång råkar ut för detta verkar förlåta Garak.

Jag tycker att DS9 går på djupet med teman som: lojalitet, skuld, skam, förlåtelse, utanförskap, arv, andlighet, och en hel rad andra ”mänskliga” ämnen (även om många är allt annat än mänskliga). Till exempel är Odo länge den ende i sitt slag, ingen annan är så avvikande som han. Även klingonen Worf som kommer in i säsong fyra är utanför, uppvuxen bland människor, utstött av sina egna. Och en stackars tjej som råkar vara född av en bajoriska med cardassiern Gul Dukat till far.  Som gammal motståndskvinna har major Kira gjort saker som får efterverkningar långt senare. Hon försöker hjälpa sina gamla kamrater, och slits mellan lojaliteten till rebellerna och till Federationen.  Jadzia Dax är en trill och har levt i flera livstider, kaptenen kallar hennje ”old man” och de är bästa vänner. Jag gillar också den bajoriska religionen, tron på profeterna och maktkampen mellan de som känner sig kallade att tolka profeternas vilja. Det enda vi suckar högt över här hemma är den usla personkemin mellan makarna O’Brien.

Apropå klippet så är det ovanligt att kaptenen går till handgripligheter. Och jag har flera andra favoriter också. Men Avery Brooks som spelar Benjamin Sisko och Andrew Robinson som spelar Garak är två riktigt bra skådisar.

ps Quark spelas av Armin Shimerman som är den elake rektorn i Buffy. Han är också bra.

Read Full Post »

den-lysande-varldenJenny B slår huvudet på spiken: ”Så intelligent, och ändå lyckas den behålla fotfästet hos det mänskliga genom alla intellektuella spel”.  (I en kommentar under mitt förra kärleksinlägg.) Ja, det är just det. Den lysande världen är sinnrikt komponerad, där ramberättelsen är att en person  bestämmer sig för att forska på konstnären Harriet ”Harry” Burden, för att om möjligt ta reda på om det är sant som hon påstod att det var hon som skapat de verk som hon sen lät tre olika manliga konstnärer lansera som sina. Till sin hjälp har efterforskaren  dels en rad anteckningsböcker och dagböcker från Harry själv, dels tidningsartiklar och recensioner, dels intervjuer med hennes dotter Maise, hennes kärlekspartner Bruno, konstnärskollegor, konstkritiker, vänner och lite löst folk som funnits i Harrys liv.
Och det är här det mänskliga kommer in. Dessa röster som berättar, det är så bra så bra.

Det handlar om speglingar, masker, att se sig själv i den andra, att gömma sig, att bekräfta, att ta roller, att ges roller, att härma…

Maisie, dotter: Tre dagar innan pappa (Felix Lord, gallerist) dog var Oscar och jag på middag hos mina föräldrar. Jag var gravid och vi pratade mycket om ”babyn”. Mamma hade läst studier om spädbarns utveckling, till exempel om nyfödda och deras förmåga att imitera vuxnas ansiktsutrryck. Jag hängde inte med i alla detaljer som hon hänvisade till och som hade att göra med våra hjärnsystem, men jag minns att jag tyckte det var väldigt spännande med något som hon kallade amodal perception — att de olika sinnena är hopkopplade hos spädbarn: känsel och hörsel och syn och kanske lukt också. (Jag kan inte säga hur många gånger jag skrev upp titlarna på på böcker som mamma nämnde och som jag sedan aldrig läste. Nåväl.) Hon talade mer om visuell utveckling och språkkulturella inflytanden på perceptionen också, att vi lär oss att se, och att mycket av den inlärningen sker omedvetet. Jag kände att det fanns en trängande anledning till hennes studier. Hon försökte räkna ut varför folk ser det de ser.

Rachel, vän: Vad var smak? Hade det någonsin funnits ett konstverk som inte var fyllt av betraktarens eller åskådarens eller läsarens eller lyssnarens förväntningar och fördomar, hur lärda eller förfinade dessa personer än var?

Bruno, älskare på ålderns höst: Jag är poet, en misslyckad kanske, men likafullt en pladdrande skald som berättar historier om de lycksaliga dagarna med Harry för inte så länge och långt borta sedan. Jag är Bruno Kleinfeld, som förklarar så alla hör att Felix Lord kom till henne i drömmarna, halvt död och halvt levande, en vampyr som sänkte sina huggtänder i hennes hals så att min älskade vaknade svettig och panikslagen och lät blicken svepa över rummet för att söka honom, inte för att hon ville ha honom tillbaka utan för att försäkra sig om att han var död och begraven.
Maisie och Ethan, förlåt, men pappsen tog mamsen för given. Kämpade han för henne? Nej, det gjorde han inte. Var kunde den ha kommit ifrån — Harrys pseudonymmani — om inte från honom? Hur många kvinnliga konstnärer ställde Felix Lord ut? Tre? Och under hur många år? Harry såg och Harry lärde sig.

Till det en inneboende galning, Barometern, som fångar upp väderförändringar och ser änglar, och så Sweet Autumn som ser auror och arbetar med chakran.

Är detta årets bästa bok? Mycket möjligt. Lite intetsägande titel bara, som gjord för att bli bortglömd, även om det finns en koppling.

 

 

Read Full Post »

sirilysandeSom kinesiska askar, eller ett pussel, eller nu vet jag; en chokladask full med spännande överraskningar. Jag biter i en mörk knottrig bit, och så fylls munnen av bitterljuv sötma eller apelsinmarmelad.
Jag älskar att Siri Hustvedt är så lärd och beläst, hennes fotnoter, hänvisningar och utvikningar är intressanta allihop. Nyss en fin referens till Ruts bok, ”Dit du går…”, som är betydelsefull för mig, med en blinkning till replikanterna i Blade runner bara några sidor bort. Och alldeles nyss berättar Maise om när hennes mor Harry berättade historien om James Tiptree Jr som var synonym för Alice Sheldon som även hade synonymen Racoona Sheldon och brevväxlade med Ursula K LeGuin…

Stort tack till min kära dotter som gav mig denna i julklapp.

Read Full Post »

avkläddapåettfält
Att tro på Gud och att ha blivit frälst kan jag ändå inte se som annat än två kvalitativt olika tillstånd.

Om detta hade varit den enda meningen så hade det räckt för mig.

Men här finns också: Men bortträngning är en ond cirkel, alltmer bli nödvändigt att hålla på avstånd. Först och främst allt allvar.

Och när han funderar över Första Mosebok.

Då nu människorna började föröka sig på jorden
och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att män-
niskornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur
dem som de fann mest behag i. Då sade Herren:
”Min andre ska inte bli kvar i människorna för alltid,
eftersom de dock är kött. Så må nu deras tid vara be-
stämd till 120 år.” (1 Mos 6:1–3)

Vi kommer inte ifrån att det är ett av de mest dramatiska beslut som vi vet att Gud har tagit, så jag tycker ändå att det är en aning underligt att det inte verkar bära emot att tänka på det lite överslätande som en bild. Allt som strider mot det som ansågs för ”vanligt bondförnuft” = det senaste decenniets verklighetsuppfattning, förs automatiskt till kategorin ‘bilder och symboler’, någonting som det inte riktigt går att förstå. På frågan vad det är symbol för, har man nämligen det pavlovskt givna standardiserade svaret, att det finns många olika tolkningar. Och det vet vi ju, att numera betraktas det närmast som ett övergrepp att inte anse alla tolkningar likvärdiga.
I själva verket glider man bara över det som man då har läst.

Stig Larsson läser Bibeln, Hölderlin och den tonårige Dostojevskijs brev till sin bror:
Pendlandet mellan pratighet och — utan att det har uppammats genom det som man skrev innan — en plötslig, nästan onaturlig höjd. Själv kommer jag att tänka på vissa av Paulus brev där det mitt bland alla praktiska råd, lika oförberett som i en vindstöt, kan uppstå en klarsyn som det är svårt att jämföra något med.

Den obligatoriska kommunistbokhandeln i Umeå är också med, r:arnas Röda Stjärnan på Slöjdgatan. Tror att det var där som Tehörnan låg på min tid. Stig Larsson är tio år äldre än vad jag är.

Read Full Post »

DavidBowieInte kan jag motstå denna lista. Även om The Telegraph skrivit fel, det är inte 100 utan 75, som David tycker att man borde läsa.
Jag gör som vanligt, fetar allt när jag läst boken, fetar författaren om jag läst något annat.
Jag har läst 10 av Bowies 75.

(Samma som för två år sen, då jag skrev detta men det hade jag glömt. ;-))

The Age of American Unreason, Susan Jacoby, 2008

The Brief Wondrous Life of Oscar Wao, Junot Díaz, 2007

The Coast of Utopia (trilogy), Tom Stoppard, 2007

Teenage: The Creation of Youth 1875-1945, Jon Savage, 2007

Fingersmith, Sarah Waters, 2002

The Trial of Henry Kissinger, Christopher Hitchens, 2001

Mr. Wilson’s Cabinet of Wonder, Lawrence Weschler, 1997

A People’s Tragedy: The Russian Revolution 1890-1924, Orlando Figes, 1997

The Insult, Rupert Thomson, 1996

Wonder Boys, Michael Chabon, 1995

The Bird Artist, Howard Norman, 1994

Kafka Was The Rage: A Greenwich Village Memoir, Anatole Broyard, 1993

Beyond the Brillo Box: The Visual Arts in Post-Historical Perspective, Arthur C. Danto, 1992

Sexual Personae: Art and Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson, Camille Paglia, 1990

David Bomberg, Richard Cork, 1988

Sweet Soul Music: Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom, Peter Guralnick, 1986

The Songlines, Bruce Chatwin, 1986

Hawksmoor, Peter Ackroyd, 1985

Nowhere To Run: The Story of Soul Music, Gerri Hirshey, 1984

Nights at the Circus, Angela Carter, 1984

Money, Martin Amis, 1984

White Noise, Don DeLillo, 1984

Flaubert’s Parrot, Julian Barnes, 1984

The Life and Times of Little Richard, Charles White, 1984

A People’s History of the United States, Howard Zinn, 1980

A Confederacy of Dunces, John Kennedy Toole, 1980

Interviews with Francis Bacon, David Sylvester, 1980

Darkness at Noon, Arthur Koestler, 1980

Earthly Powers, Anthony Burgess, 1980

Raw (a ‘graphix magazine’) 1980-91

Viz (magazine) 1979 –

The Gnostic Gospels, Elaine Pagels, 1979

Metropolitan Life, Fran Lebowitz, 1978

In Between the Sheets, Ian McEwan, 1978

Writers at Work: The Paris Review Interviews, ed. Malcolm Cowley, 1977

The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind, Julian Jaynes, 1976

Tales of Beatnik Glory, Ed Saunders, 1975

Mystery Train, Greil Marcus, 1975

Selected Poems, Frank O’Hara, 1974

Before the Deluge: A Portrait of Berlin in the 1920s, Otto Friedrich, 1972

In Bluebeard’s Castle: Some Notes Towards the Re-definition of Culture, George Steiner, 1971

Octobriana and the Russian Underground, Peter Sadecky, 1971

The Sound of the City: The Rise of Rock and Roll, Charlie Gillete, 1970

The Quest For Christa T, Christa Wolf, 1968

Awopbopaloobop Alopbamboom: The Golden Age of Rock, Nik Cohn, 1968

The Master and Margarita, Mikhail Bulgakov, 1967

Journey into the Whirlwind, Eugenia Ginzburg, 1967

Last Exit to Brooklyn, Hubert Selby Jr., 1966

In Cold Blood, Truman Capote, 1965

City of Night, John Rechy, 1965

Herzog, Saul Bellow, 1964

Puckoon, Spike Milligan, 1963

The American Way of Death, Jessica Mitford, 1963

The Sailor Who Fell From Grace With The Sea, Yukio Mishima, 1963

The Fire Next Time, James Baldwin, 1963

A Clockwork Orange, Anthony Burgess, 1962

Inside the Whale and Other Essays, George Orwell, 1962

The Prime of Miss Jean Brodie, Muriel Spark, 1961

Private Eye (magazine) 1961 –

On Having No Head: Zen and the Rediscovery of the Obvious, Douglas Harding, 1961

Silence: Lectures and Writing, John Cage, 1961

Strange People, Frank Edwards, 1961

The Divided Self, R. D. Laing, 1960

All The Emperor’s Horses, David Kidd, 1960

Billy Liar, Keith Waterhouse, 1959

The Leopard, Giuseppe Di Lampedusa, 1958

On The Road, Jack Kerouac, 1957

The Hidden Persuaders, Vance Packard, 1957

Room at the Top, John Braine, 1957

A Grave for a Dolphin, Alberto Denti di Pirajno, 1956

The Outsider, Colin Wilson, 1956

Lolita, Vladimir Nabokov, 1955

Nineteen Eighty-Four, George Orwell, 1949

The Street, Ann Petry, 1946

Black Boy, Richard Wright, 1945

 

Read Full Post »


Sent omsider håller jag på att omvärdera Stig Larsson. Börjar med att se dokumentären om honom som finns på youtube, och tycker mycket om den. Särskilt när han är uppe i Västerbotten och berättar om sin uppväxt utanför Skellefteå och träffar sina kusiner. Han är mycket skröplig. Käkar massor av mediciner och opereras för hjärtat. En av Stig Larssons mångåriga goda vänner är Horace Engdahl, som också är med på ett hörn i filmen.
Därefter är steget inte långt till SVT-programmet Min Sanning med densamme Horace, som finns på Play ett par veckor till. Han säger flera intressanta saker som jag gärna fått fördjupade, men intervjuaren förmår inte ta vara på dem. Hon är annars bra i politiska program tycker jag, men här funkar den där lite hetsiga stilen dåligt och jag önskar att hon läst fler böcker av Engdahl och trängt djupare in i hans tankevärld, nu blir det onödigt ytligt om folkligt/elit, debattklimatet, och skilsmässan som han ändå inte vill tala om.

De numera klassiska orden om att bo i Berlin/Tyskland; ”ett Sverige för vuxna”, är fortfarande så klockrena och får mig att längta efter just vuxna resonemang och tankar.

Read Full Post »

merrilbrackett

Så har jag stiftat bekantskap med två sf-pionjärer; Judith Merril som jag först hörde talas om när jag lyssnade på Madeline Ashby på Confuse.

Exile from Space visade sig vara en short story, som ju är en klassisk science fiction-genre. Den verkar vara nedladdad och utskriven från nätet, och jag har följaktligen betalat överpris för den, men strunt samma. Det är en mycket charmig historia om en rymdvarelse som besöker jorden. Hon lär sig köra bil, säljer diamanter, upptäcker det fantastiska Biblioteket, håller ständigt på att kräkas för att det luktar så illa överallt, och så blir hon omtumlande kär i en jordman.
Jättefin historia, jag tycker mycket om den och läser gärna fler av Merril.

A World Is Born är ännu kortare och också utskriven från nätet, även om de kostat på lite roligare omslag (som inte har ett dugg med innehållet att göra). Här är det mer action, en man som ska fly från ett ställe, två ledare som strider om makt, lite tänkbar kärlek eller i alla fall spänning man/kvinna. Jag tycker inte att den är särskilt intressant, men jag har ju en annan Brackett som är längre så hon får en chans till.

Read Full Post »

Hundöron.

Jag har blivit en sån där som gör hundöron. Både i Aino Trosell och i Olga har jag gjort det.

Nu vet ni.

Read Full Post »

jakobs

Ett tusensidigt läsäventyr tog slut häromkvällen. Då hade jag befunnit mig i Polen, ner mot Turkiet, med avstickare till Litauen och Österike, från mitten av 1700-talet till början av 1800-talet. På vandring, i fängelse, eller i lyx. Mestadels hängde jag med anhängarna till Jakob, en karismatisk andlig ledare, som förde sina lärjungar genom alla de tre abrahamitiska religionerna men de förblev ändå på något märkligt sätt judar. Inriktningen kallas frankismen, efter det namn ledaren tog sig, Jakob Frank. De sysslar med udda saker, som att dia utvalda kvinnors bröst, och så byter de partners. Alla (nästan) kvinnor vill ha Jakob.

Det är mängder av röster som talar och skriver, den välbärgade Katarzyna Kossakowska blir en av mina favoriter. Hon styr och ställer och förbarmar sig över Jakobsanhängarna när de behöver fristad. Och så röker hon, offentligt. Den enda kvinna som kommer undan med det.

Jenta som jag berättade om, hon som låg och dog på ett bröllop, svalde den skrivna lapp som hindrade henne från att dö just då, och blev på så sätt odödlig. Hon ligger och torkar ihop först i sängen, sen i en grotta, omhändertagen av barnbarn. Hon har blivit allseende, genom tid och rum och in i människorna, så det är hennes blick som ger mig som läsare historien.

Jag hade tänkt berätta mycket mer, men tror att jag nöjer mig så här. Mycket bra av Olga, igen, dock ingen best of-etikett. Hon har fått flera andra priser så det gör väl inget. En recension som även tar upp den hårda debatten i Polen och den historiska bakgrunden kan man läsa här i Svenska Dagbladet.

Och jo, lite intressant att Jakob själv inte träder fram, det är hela tiden de andras blickar och erfarenheter som beskriver honom. Som Jacob i Virginia Woolfs Jacob’s Room.

Read Full Post »

Hittade vad jag skrev i Corren för snart sex år sen. Apropå Philip K Dick.

I senaste numret av ”London Review of Books” finns en underbar artikel om science fictionförfattaren Philip K Dick. Dick är – åtminstone i Sverige – mer känd för de filmer som gjorts på hans böcker än för böckerna i sig. Vi har sett ”Minority report”, ”Total recall” och Ridley Scotts mästerverk ”Blade runner”. Gemensamt för dem är att hjälten upptäcker att världen som han känner den är fejk. Allt är på låtsas, han är grundlurad och förföljd.
Dicks tvillingsyster dog som spädbarn, läser jag. Philip växte upp med sin mamma, som åt lugnande medel för att orka ta hand om sin schizofrena syster. Som vuxen knaprade Philip K Dick amfetamin och andra piller medan han skrev, skrev, skrev. Det är inte svårt att se varför paranoia och glidande verkligheter blev hans stora teman.
Philip K Dick hann dö två månader före premiären på ”Blade runner” 1986. Men böckerna finns kvar.

Publicerad som Droppe i Corren 16 juli 2008

Read Full Post »

R I P David Bowie

Allra sista videon. Ojojoj.

Det är så sorgligt, jag hör till alla oss som blev chockade. Han har ju funnits jämt, och vi pratade om hans nya album bara häromdagen. Den gång jag såg honom, på Ullevi under Let’s Dance-tiden, fanns min förstfödda som ett litet, litet pytteskrutt i min livmoder. Oplanerad, och jag var mycket ung, så det var ingen lätt sak. Messade henne idag och berättade att hon varit på Bowie-konsert. Jag uttalar förresten Bowie fel, fick jag lära mig på radio. Folk i min ålder som upptäckte honom under 1970-talet säger gärna Bauwie. Jag tänker fortsätta med det.

Read Full Post »

roybattyI’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears…in…rain. Time to die.
Jag har skrivit om hur Rutger fick rollen här.

 

Read Full Post »

Vinter-tv: Weissensee

Vi kom sent igång med Weissensee, den har flutit omkring där i ögonvrån ett par år innan vi slog till på ett dvd-köp. Och först blev vi nog lite besvikna, det var ju – ä-hum – så mycket om kärlekshistorien mellan Julia (dotter till regimkritisk sångerska) och Martin (son till Stasi-höjdare). Det blev lite tjatigt med deras passionerade göra slut-scener och återföreningar. Och måste Falk vara skyldig till precis allt djävulskap?
Men serien blev bättre och bättre, och allra bäst är den nu när muren har fallit men det fortfarande är kaos och maktkamper. Det är lätt att glömma bort hur saker och ting stod och vägde, diktaturen upplöstes inte så lätt. Stasiofficerare steg i graderna eller rasade ut ur systemet, kolloboratörer avslöjades och hatades, människor begick självmord, andra tvingades omvärdera allt de trott på, och så den ständiga frågan: Hur skulle Sovjetunionen agera? Hur långt kunde det gå?
Nu är vi precis i fas med vad som visas på SVT, så kanske bänkar vi oss framför ång-tv:n ikväll.

Read Full Post »

jentaOlga Tokarczuks Jakobsböckerna inleder årets läsning. Året är 1752, platsen är nåt som liknar Polen, (nån gång kanske det är tyskt?) och till ett judiskt bröllop anländer en uråldrig skröplig kvinna, Jenta, som ligger och dör i ett rum där gästernas kappor och rockar samlas. Att planera för både bröllop och begravning samtidigt är inte så lyckat, men vad ska man göra?
Jenta blir allseende, hon ser inte bara allt som händer utan även in i människors huvuden; deras tankar och minnen. På så vis byts perspektiven och jag får följa den vetgirige unge juden, den spelberoende katolske prästen, och flera andra som lever där och då och är i rörelse.

jakobBoken är på dryga 980 sidor. Den är numrerad baklänges och två sidor i taget, som syns här uppe till vänster. Praktiskt för mig som är en sån där nedräknare.

Read Full Post »