Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

Blogga, facebooka, twittra…

Är det bara jag som har problem med fokus? Det känns som att bokbloggosfären böljar lite hit och dit. Många finns på twitter och jag har också börjat om men jag vet inte riktigt vilka delar av min tillvaro jag helst vill ha där. Och så ser jag bokbloggar som går till Facebook, men vad är det som är bra med det? Att ha allt samlat på ett ställe? Funderar på om jag borde göra det också men vet inte riktigt hur man gör.

Read Full Post »

Senare delen av Deborah Devonshires memoar Wait for me! handlar mycket om ”the house”, alltså Chatsworth, som hennes make Andrew ärvde efter att brodern dödats. DD/Debo gör ett jättejobb: inreder, samlar konst, väljer möbler och öppnar det för besökare. Hon startar sidoprojekt som en shop med minnessaker, en annan affär med gårdsprodukter, särskilda skol- och barndagar när de små får se hur man mjölkar, allt möjligt. Allt blir inte lyckat, men mycket blir det, och drar in de så viktiga pengarna. Nu i april kan man till exempel delta i en Grisar för nybörjare-dag.
Debo har i hela sitt liv varit väldigt intresserad av djur och jakt och allt som hör till livet på landet. Enda gången (tror jag) som Debo demonstrerar är det för att behålla rävjakten. Hon har haft hästar, shetlandsponnier, får, höns…

I still have a varied flock: Welsummers and enigmatic Burford Browns for their dark brown eggs; pretty, shy, idiotic Light Sussex; even stupidier White Leghorns who dash around on long yellow legs; and neat, clever, sociable little Warrens. /…/ The pecking order rules among the flock: there is a general, some colonels, captains galore, and private soldiers who get out of the way of their superiors at feeding time. The carry-on of this all-female cast is as goog as a play and, like a play, is repeated, word for word, gesture for gesture, every day — with the odd matinee thrown in.

Samtidigt kan Debo uppskatta riktigt vackra kläder, och hon är god vän med flera exklusiva designers. Helst verkar hon vilja bjuda hem folk, men hon reser också själv när hon blir bortbjuden. Tillsammans med Rita Hayworth till exempel. Och i makens jobb blir det en rad självständighetsfester i Afrika.
DD besöker så småningom sin syster Jessica i Kalifornien, men det är alltid andra människor med (”dinner with communists”, ”another dinner with communists”) och systrarna kommer aldrig varandra nära igen. Min teori är att Decca använder sina vänner som buffert och att DD:s sorg över rymningen aldrig riktigt går över.
När modern, Muv, ligger och dör samlas Nancy, Pam, Diana och Debo hos henne de sista veckorna och kommer väldigt nära varandra. ”Alla borde få dö med fyra döttrar omkring sig.”

Som unga blir Debo och maken Andrew vänner med syskonen Kennedy, som då är i London. Bröderna Jack, Robert och framför allt systern Kick som dör i en flygolycka 1948. Systern Rosemary Kennedy är avvikande. (Det visste jag inte när jag läste Mäktig tussilago men nu förstår jag vissa saker bättre.) I varje fall leder denna vänskap till att Debo och Andrew bjuds in och närvarar när JFK svärs in till president, och sen även vid hans begravning. DD:s dagboksanteckningar från båda dessa tillfällen finns som appendix i boken.
Drottning Elizabeths kröning var familjen också med på. Sonen Stoker allra närmast, som nån sorts page med sin farmor som var hovdam. Så hon har ständigt befunnit sig mitt i tidens stora händelser, Deborah Devonshire, samtidigt som hon älskat sina djur och naturen och lantlivet. Undantaget Diana, så känns det som att jag gillar den senast lästa Mitford-systern bäst. Alltså gillar jag DD bäst just nu.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Vilka ska med?



Snart börjar min fyra veckor långa semester/mormorsledighet och jag måste packa.
Så vilka ska med? Det här är några starka kandidater. Tänker mig cirka 12–15 stycken, och eftersom sambon kommer upp och hälsar på under tiden så kan han ta med några då också. Men hur ska jag veta vilka jag är sugen på att läsa så långt i förväg?
Det sägs att det finns böcker i Luleå också, men jag vill läsa mina egna.

Read Full Post »

Hon är en riktigt fin bekantskap, den ensamstående arkeologen Ruth Galloway som bor i en liten stuga med sina två katter. Miljöskildringarna och detaljerna är också fina: himlen, saltängarna, torven och de gamla kultplatserna från järnåldern. Norfolk. Gamla benknotor. Halssmycken. Kaprifol och mistel som tvinnats till rep.
Men vad är det för dumheter om att leta fingeravtryck på en katt? Snälla! Och oförmågan att låta experter undersöka misstänkta brev, för att istället vänta tills man av en slump tio år senare träffar nån som vet vad cursus är — näe. Exakt varför är det så svårt att göra research på det rent polisiära? Jag stör mig på det. Harry Nelson må vara en stilig karl, men han är ingen vidare polis.
När jag bestämmer mig för att läsa Flickan under jorden som en lättare romans med en kriminalgåta blir det mycket roligare. Trivsamt. Jag blir sugen på te, rostat bröd och en brasa.
Helena D på Dark places har också läst och älskat, liksom Annettes bokblogg.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Det tog ett tag att börja andas igen efter att ha sett hyllade Winter’s bone. Och jag vill aldrig se en kvinna med motorsåg igen, okej? Men den var väldigt, väldigt bra.
Eftersom jag visste att den skulle vara tröstlös och kolsvart, och eftersom filmen bygger på en bok av Daniel Woodrell som jag bestämt mig för att aldrig mer läsa en rad av efter det djupt obehagliga slutet i Gryningen kommer aldrig åter, så var det nära att jag struntade i Winter’s bone. Men när en efter en kommer och är lyriska blir man ju ändå nyfiken. Och efter att ha fått nekande svar på frågan ”Blir hon våldtagen?” så kände jag att jag kanske törs ändå.

Så. Det blev en och en halv timme med sjuttonåriga Ree Dolly, som har huvudansvaret för småsyskonen och sin sinnessjuka mamma i ett ruckel till hus i bergen i Missouri. De sover på sofforna, i sina kläder. Kallt är det. Ree lär syskonen att skjuta och flå ekorrar. Och att aldrig be om något som borde ges frivilligt; som hjortköttet grannarna kommer med.
Grannarna är också släktingar, det verkar som halva trakten består av Dollysar som försörjer sig på att tillverka knark och som har sin egen hederskodex: Aldrig tjalla. Just den där klanmentaliteten är jag fascinerad av, det onda och det goda. Mycket ont, lite gott. Men ändå är Ree på något bisarrt sätt stolt över att vara en Dolly. Hon använder blodsbanden för att få sin vilja fram, att hitta sin pappa som satt huset och marken i borgen och sen inte dyker upp till rättegången. Ska familjen bli hemlös nu också?
Det som gör att jag tycker om Ree är att hon kämpar och sliter och — viktigast — hela tiden behåller sin värdighet. Hon påminner starkt om Harley i Tawni O’Dells Avvägar, som jag också tyckte så mycket om. Jag kan inte sluta tänka på henne och filmen och kommer ihåg att jag har En helvetes vinter av Woodrell hemma, som jag letar fram och visst, det är ju Winter’s bone. Så jag tillbringar halva natten med Ree.
Om filmen: Den är snygg också, i sin iskalla brutalitet. Och jag fastnar för en vänskapsrelation, Rees bästa kompis som ställer upp för henne.
Om boken: Där får man veta mer om Rees bästis och deras relation, som har lite lesbiska vibbar. Och så finns det en djupare historisk förklaring till klanmentaliteten, det berättas att släkten är resandefolk och Ree besöker en grotta där hon känner sig i kontakt med förfäderna. Trygg. Om allt går åt helvete så kanske familjen kan bo där?

Jag tycker nog bättre om filmen än om boken. Regissören Debra Granik har gjort ett mycket bra jobb, och Jennifer Lawrence som spelar huvudrollen är suverän. Laura Palmer från Twin Peaks dyker upp i en mindre roll också. Det tog en stund innan jag kände igen henne, kvinnorna i den här filmen hör inte direkt till de vårdade, pyntade. Faktum är att man sällan ser så fula kvinnor på film; härjade, misstänksamma, klädda i samma rutiga skjortor och slitna jeans som männen. Och lika brutala. Brrr! Det blev på nåt sätt ännu värre.

Jenny B på Kulturdelen har också sett.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
————————————-

Read Full Post »


Det är mycket roligare att handla åt Lillan än åt mig själv. Hittade två H A Rey, nostalgi på hög nivå, en ny bok om Max (med ”ny” menas att den inte fanns på sent 80- tidigt 90-tal) och så en mjuk liten sak som man kan tugga på.
De här bilderna är det så roligt att se igen, det är en bok där man fäller upp sidorna så att bilden förändras:




Mer om H A Rey och fru Margret här.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag har haft några härliga stunder med Daphne du Maurier, vars Primadonna jag fann på Myrorna för ett tag sen. Primadonna består av en samling noveller, flera tidigt skrivna innan hon slagit igenom. Men de är bra, riktigt bra, redan från början. Små pärlor.
Senare delen av boken består av texter om hennes släktingar: farfar, far, kusiner, och mer essäliknande saker. Hon gör slarvsylta av idén om romantisk kärlek, men skriver hjärtskärande fint om när hon före 60 års ålder blir änka och går omkring i makens skjortor för att känna sig nära. Hon skriver om en blåsig dag i Cornwall, hur man hanterar berömmelse, och hur svårt det är för barnen som blir utstirrade. Hennes farfar var tecknare i Punch, hennes far matinéidol.
(Av de sju böckerna jag hållit på med sista tiden har fem varit klart biografiska. En tillfällighet? En läsfas?)
Bonusinfo: Det är Sam J Lundwall (redaktör för sf-antologierna Det hände imorgon) som översatt, och Inger Edelfelt som gjort omslaget.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag blir både glad och fascinerad av Caroline af Ugglas bokprojekt ihop med UKON, det här är riktigt bra läsning för såna som mig. Jag gillar hennes hejdlöshet, hennes vitalitet och hennes livsbejakande sätt att nalkas rädslor, ångest och problem. Att hon lever livet på sina egna villkor, inte gömmer sig bakom andra.
Boken började som en förfrågan från förlaget, som förstått att kändisar säljer. Men af Ugglas kom först inte på vad hon skulle skriva om, och sen när hon fick idén om att banda och skriva ut en rad terapisessioner utan någon som helst censur, var det först ingen psykiatriker som ville vara med. Tills hon träffade denne UKON, som också är poet. (Vad hans motiv egentligen var/är kan man ju fundera över, men kanske var han bara nyfiken.)
I alla fall.
Boken består av dessa terapisessioner, som hjälpligt handlar om ett ämne i taget: arbete, familj, barndom, ångest, kemi, etc. I den mån af Ugglas kan hålla sig till ett ämne i taget, UKON förmår inte att hålla emot hennes flöde av tankar och ord. Inte mig emot, det här är af Ugglas bok och det är hennes ordströmmar som gör den spännande och intressant. Hon väjer inte för något. Absolut inte för att berätta om sin uppväxt och ungdomstid, när hon många gånger helt enkelt var en riktig skitunge. Och då menar jag verkligen En Riktig Skitunge. Bröt sig in och sprejmålade hos grannarna när hon var åtta år, såna saker. Att hennes föräldrar stått ut är ett under. När hennes pappa försökte hämta henne påtänd nånstans för att ta henne hem, hoppade hon ur bilen och skrev ”våldtäkt! våldtäkt!” när han följde efter.

Av sin farmor (en formidabel kvinna) lärde sig Caroline att restaurera kristallkronor, av sin mormor (som enligt släktlegenden sjöng lika bra som Birgit Nilsson men slutade för den manodepressive konstnärsmakens skull) lärde hon sig att inte ge avkall på sitt eget. Jag tycker kanske allra mest om de partier av boken som handlar om hennes släkthistoria, det biografiska, och om arbetet.
Periodvis i sitt liv har inte Caroline af Ugglas kunnat gå ut utan att maken Heinz varit med. Det kan man så klart se som en svaghet, ja, snarast ett handikapp. Och jag tänker på det där tv-inslaget jag såg, där hela familjen sover i samma säng. Jag skulle aldrig klara av så extremt nära fysiska relationer själv, men jag kan inte förfasa mig över det heller. Det finns något härligt kroppsligt bejakande över det också. Att leva så på tvärs mot hela klara sig själv-tanken.

Read Full Post »

Hurra för mig! Inte för att det var jobbig eller tråkig läsning, tvärtom, det var mycket intressant och jag fastnade för små detaljer likaväl som de stora svepen. Det intryck som stannar kvar av denna sista bit i boken är att Olof Palme när han hamnade i opposition snarast förstärker sin närvaro på den globala scenen. Han och Willy Brandt och Bruno Kreisky ruskar liv i den sömniga Socialistinternationalen. Palme driver nedrustningsfrågor hårt i Palmekommissionen och blir FN:s generalsekreterares särskilda representant med det otacksamma jobbet att försöka medla mellan Irak och Iran. (Jan Eliasson får sedermera ta över.)
Henrik Berggren skriver övertygande om hur Palme älskade kontrasterna det internationella — det provinsiella, ringde hem från nånstans i världen och kommenterade Fälldins senaste utspel, och att de internationella uppdragen var existentiellt nödvändiga för honom.

1982 när Socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning var Palme lycklig och tyckte det var härligt, men sen kommer ju en period när allt handlar om att hejda den ekonomiska krisen (som slagit mycket hårt) och devalvering och sånt, och jag undrar hur kul det egentligen var. Palme var ju en passionerad politiker, han behövde stora mål och stimulans, riktiga strider, hela tiden Framåt, Bättre, och att då sitta och grotta ner sig med Kjell-Olof Feldt… ja, jag vet inte.

En annan sak jag funderar på är varför Palme som (med Lisbeth i bakgrunden föreställer jag mig) möjliggör för svenska kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden och driver jämställdhetsfrågan så hårt, och plockar fram unga politiker som Anna-Greta Leijon, inte alls har några kvinnor i sin innersta krets. För han har ju alltid en innersta krets, och det är pojkar pojkar pojkar hela tiden.

Några stödord:
1973 Chilekuppen Harald Edelstam! svarta nejlikan
(svenska ambassaden i Moskva vägrade överlämpa NP till Solzjenitsyn — vad var DET?)
Sydafrika Zimbabwe Angola Mocambique Namibia Tanzania
1975 Kvinnokonferensen i Mexico
Castro
bistånd + lönsamma affärer för näringslivet
smån kompis Kissinger (!)
1976 Transportbasen (jag minns bilden!), Pomperipossa, Astrid Lindgren o grötmyndig Sträng, Ingmar Bergmans flykt, löntagarfonder, kärnkraft
1977 Doris Hopp prostitution Lennart Geijer (Bratt igen)
1978 sexualbrottsutredningen begravdes, thank God. Sträng narkotikapolitik.
Palme slutar röka. (30/dag)
Kucklet med FP intern kritik Dieter Strand M Thatcher Ingvar Carlsson
rätt ryss i Palmekommissionen Gro H-B Emma Rothschild (han pratar vääldigt mycket om ER sen, Berggren, hm?)
Greenham Common Fredsrörelser
Nyromantik: Ronja rövardotter, Öppna landskap, Star Wars, magisk realism, Garcia marquez får NP
Massor av Onda Män i kulturen: ormens väg på hälleberget, enfaldige mördaren.
U-137.
Dallas. Fame.

Vidriga hatkampanjer.
Början på Boforsskandalen. Harvard — Joakim tog hårt.
Verkar trött? Ändå pigga idédiskussioner enligt vissa.
november 1985 första barnbarnet
Glad igen 1986.

Ja, det här var en mycket bra biografi. Faktaspäckad och levande, Berggren skriver så att jag minns även sånt jag egentligen inte kan minnas. Titeln är ovanligt välfunnen också, den fångar essensen i hela Palmes väsen. Lyckan i utmaningar, framtidstro, allt. (Det är inte bara jag som tycker så.)
Tidigare bloggposter här och här.
Uppdatering: Som tröst för utebliven Augustnominering får Henrik Berggren Axel Hirsch pris.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Klämde ytterligare ett hundratal sidor i Henrik Berggrens biografi igår, och nu börjar det handla om tiden jag ”minns”, eller i alla fall under min levnad.
1968: Vietnamdemonstrationer; den kända där Nordvietnamesen dyker upp och de går i pälsmössor. 21 februari.
UKAS — universitetssystemet görs om. Kårhusockupationen, OP skakad av bristen på respekten för demokrati.
21 augusti: Tjeckoslovakien. 100 000 demonstranter över hela landet. OP jämför med 1950 (studentkongressen) då han ”för första gången såg den stalinistiska terrorn på nära håll”. Samma tal till form och innehåll som Vietnamtalet.
GRUVSTREJKEN. LKAB tidsstudiemän, att ta ett steg räknades som 17 TMU, en TMU var 1/100 000-dels timme. Helt groteskt, undra på att folk blev förbannade! Mönstersamhället Kiruna (Hjalmar Lundbohm insp av Robert Owen) jfrt Svappavaara (marginaliserat, Ralph Erskine ormen långe = lång dyster källargång. ) Sara Lidmans Gruva. Avtalsbrott//svenska modellen. Sympatier. Journalistinvasion. OP stoppades från att resa till Kiruna.
Usabesök, 15 min med utrikesministern blev flera timmar.
1970 Slut på tvåkammarriksdagen. Kall sommar, Mungo Jerry. Minikjolar. Prisökningar.

Informell, bolla idéer, nyfiken, intensiva samtal med vemsomhelst utom tråkiga. Svårt ta personlig kritik. Stort behob lojalitet innersta kretsen. Thage G peterson fick honom att (låtsas?) bry sig om riksdagsledamöterna.
Palmehatet. Ryktesspridningen.
Internationella arenan. Kvinnorna! Arbetslivet, jämställdhet.
1971. Skattereform: särbeskattning. hejdå hemmafruar.
1972 ”Sexuella revolutionen”, justitieminister Geijer sexualbrottsutredningen avskaffa nästan alla hinder, inklusive incest och pedofili.
23 december Massakertalet i radio. Kissinger frysta relationer. OP skrev till Nixon. (!)
1973 liberalisering skilsmässolagen. ”Alla” kollade på Scener ur ett äktenskap.

IB-affären. Mina första tv-minnen: Gustav VI Adolf & Norrmalmstorg.
Bohman. Fälldin hade regementets högsta intelligenskvot, spelat amatörteater.
1974 Föräldraförsäkring
1975–1985 Dagisutbyggnad 72 000>>330 000

Tidigare inlägg här.

Read Full Post »

En så liten bok, men så intensiv. Fysisk. Jag känner värken i leder och rygg, den stora tröttheten i att gå upp tidigt, tidigt på morgnarna. Hur orkade han skriva, Kristian Lundberg? Det är ju helt fantastiskt vilken disciplin. Dessutom går han till fots till jobbet på Yarden, en timme och 20 minuter, för att spara busspengar. (Om det ens finns några busspengar.)

Kristian Lundberg har gjort två klassresor; en uppåt och en bom krasch neråt. Eller? Kanske är han egentligen på samma fläck. Kanske är han dömd att ständigt befinna sig i utkanten, längst ner, vilt kämpande för att klamra sig fast och inte falla.
Modern föll. Rakt ner i galenskapen. Eller var hon där hela tiden? I efterhand vet Lundberg att modern led av schizofreni. Att växa upp fattigt med en galen mor innebar ett ständigt flyttande för att komma undan skulder, och såna som modern var övertygad om spionerade på henne. Ett ständigt flyttande neråt, till ruffigare och ruffigare områden. ”Vi gjorde ingenting”, skriver Lundberg. Bara satt, väntade ut tiden. Inga utflykter, inga resor, aldrig något att se fram emot.
Kompisarna från barndomen är nu kriminella, missbrukare, döda. ”Din morsa var alltid schysst”, tycker en av dem som Kristian råkar träffa. Då får han också veta att det var hos den gamle vännen han gjorde inbrott en gång för länge sen. Aj.
På Yarden blir Kristian vän med Ahmed, Yossi, Mohammed. Trasproletariatet, människorna man kan hunsa. I början är de misstänksamma, vad gör en sån som han där? Så smånigom förstår de att det är sant att han behöver pengar. En ständig kamp för att få in pengar. Flera dagar på Yarden motsvarar en artikel på Expressens kultursida.
Ett smakprov:

Jag ska berätta. Det är en djävulsk situation. På denna anonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid: oftast landar det runt tolv till fjorton dagar, vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som alltid tackar ja; vi kommer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det ingenting åt dig!” De löser alla konflikter på ett och samma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!”

Jag undrar om Kristian Lundberg och Johan Jönson känner varandra? De borde ha en del att tala om.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »



—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Det blev en bok över i Mitford-racet i höstas, och det var bra för nu känns det fantastiskt roligt att läsa den. Deborah Mitford var yngst av syskonen, äldsta barnet Nancy var hela 16 år äldre. Ingen var vidare glad över Deborah, ännu en flicka där det verkligen inte behövdes. Nancy påstod att ingen brydde sig om henne alls de första tre åren, utom hennes Nanny. Men på något vis blev hon så småningom sin fars favorit, kanske för att de delade kärleken till djur och natur.

Deborahs pusselbit av barndomen innehåller delvis samma händelser och platser som systrarna beskrivit: linneskåpet, de egenuppfunna språken & smeknamnen, alla smådjur och matvanor och rivaliteter. Men hon ger ett mycket ljusare och kärleksfullare porträtt av mamman, Muv, som ser sina barns behov och försöker se till att tillfredsställa dem. Deborah avskydde skolan och att vara hemifrån (tvärtemot exempelvis Decca). Så det blev bara en kort termin i skola, resten hemundervisning.

Här finns också ett helt annat porträtt av Nancy, som framstår som en mycket avundsjuk människa, som gärna skrämmer och hotar sin yngsta syster. Det klagar i och för sig inte Deborah så mycket över, Nancy var bara som hon var, men att Nancy i två olika samtal med underrättelsetjänsten (varav den andra gången på eget initiativ) förklarade att systern Diana var en fara för landet, det är för magstarkt. Tur att Diana aldrig fick veta det, anser Deborah.

Det är också intressant att läsa hur Deccas i sin egen Hons and rebels ack så romantiskt skildrade rymning upplevdes av dem som blev rymda ifrån. Inte riktigt lika romantiskt. Relationen mellan de två yngsta som stått varandra så nära återhämtade sig aldrig. Tragiskt inte minst eftersom båda kommer att dela sorgen i att förlora sitt förstfödda barn. DD mister sen också två barn till, varav den ena var tvilling och där hon först fick missfall med den första tvillingen. Tre små döda barn har gravstenar där det står att de levde i fyra, sju respektive fyra timmar. Kapitlet ”childbirths and deaths” måste ha kostat på att skriva.

(En vidrig historia: systern Pam blir gravid men hennes man vill absolut inte ha barn så de reser till Norge och skumpar fram på knaggliga fjällstigar tills hon får missfall. Det framgår inte om Pam ville eller inte ville ha barnet. Senare avskydde hon småbarn och älskade sina hundar. Hm.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Erövringen av trädgården

En kråka
som flög över våra huvuden
trängde in i ett kringdrivande molns förvirrade tankar
och dess skri löpte längs horisonten
som ett kort spjut
Den kommer att ta med sig nyheten om oss till staden

*

Alla vet
Alla vet att du och jag
genom den kalla dystra springan
såg trädgården
och från den lekfullt oåtkomliga grenen
plockade äpplet

Alla är rädda
Alla är rädda
men du och jag
förenade oss med vattnet, spegeln och ljuset
och blev aldrig rädda

Det är inte tal om
en lös förbindelse mellan två namn
eller om älskog i ett äktenskapsregisters gamla blad
utan om mitt lyckliga hår
smyckat med dina kyssars brinnande vallmor,
om våra kroppars uppriktiga lek,
och vår nakenhets glans
likt fiskars fjäll i vattnet
/…/

Forough Farrokhzad var en skandalartad, älskad, och betydelsefull poet i Iran. Jag har skrivit pyttelite om hennes öde här. Hennes fan page finns här. Och så gjorde hon en kort film om spetälska. Ett utdrag:

En annan iransk (och svensk) konstnär som jag gillar mycket är Nahid Sarvestani, som är ett av Svenskans exempel på att Whatever doesn’t kill you makes you stronger. Sarvestani har gjort filmen Drottningen och jag, om henne själv och Farah Diba som delar ödet att tvingas leva i exil men under väldigt olika omständigheter.
Farah Diba var alltså gift med shahen och är en fortfarande vansinnigt vacker kvinna som nu lever i Paris. Nahid Sarvestani tillhörde oppositionen mot shahen, och har sen dess hunnit reta upp mullorna också så att hon inte är välkommen tillbaka.
Se filmen!

Och för att alla goda ting är tre kan jag ju berätta att Shirin Neshats film Kvinnor utan män är mycket vacker och klart sevärd. Neshat hade en utställning på Kulturhuset häromåret, jag minns särskilt en kvinna med galen blick som sitter och stickar i en skog där marken är täckt av gula nystan.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Jag måste sluta med att ge efter för precis varenda impuls och plocka upp en ny bok som passar för varje sinnesstämning och nyfikenhetsil. Visst blev jag inspirerad av härligt modiga Caroline af Ugglas i en snutt jag såg på tv förra veckan, och visst vill man förstå mer av Egypten, men bara för att The King’s speech är en jättebra film och den där Downton Abbey som började i lördags verkar bli en härlig skildring av brittiskt godsliv under tidigt 1900-tal, så behöver jag ju inte hala fram yngsta systern Mitford just precis nu.
Nä.
Jag ska försöka följa min egen strategi och läsa ut de kortaste först i tur och ordning tills jag är nere på två. Två är lagom.
Men missa inte The King’s speech eller Downton Abbey.


Tillägg: Manusförfattare till Downton Abbey är densamme som till Gosford park, läser jag här. Baron Julian Fellowes.

Read Full Post »

Older Posts »