Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 7 februari, 2010

Jag har läst Misterioso av Arne Dahl, den första i serien om A-gruppen som fått så mycket beröm. Och ja, den var bra. Huvudpersonen är förstås en lagom desillusionerad manlig polis med ett problemfyllt äktenskap, det gillar jag. Han heter Paul Hjelm och handplockas till nybildade A-gruppen som har långtgående befogenheter och ska sätta stopp för en rad seriemord på företagsledare.
Det är roligt att läsa om 1990-talet, det var ju så nyss men är ändå så långt borta. Finanskris, kosovoalbanska flyktingar, mobiltelefoner utan ljudlös signal, ryska kriminella som etablerar sig. Kommentarer som: ”Finns det dataporr också?” Det är lite rörande mitt i spänningen.
Jag ska definitivt läsa de andra nio(?) delarna som lär vara lika tidstypiska, alltså följa Sveriges utveckling för varje år.

Read Full Post »

Jag gillade Lionel Shrivers Dubbelfel, trots mitt gnäll på omslaget. Det var rätt skönt att läsa om den arga Willy, Wilhemena, vars hela liv går ut på att ta sig upp på rankinglistan för tennisspelare. Hon träffar Eric, som visar sig vara en naturtalang. De gifter sig, och lever sen olyckliga i alla sina dagar…
Willy är missunnsam, avundsjuk, aggressiv, och en riktigt dålig förlorare. Som Bokstävlarna nämnde är hon en ovanlig kvinnofigur i litteraturen. Det är väl det som är Lionel Shrivers signum, att undersöka de förbjudna och svåra känslorna. Samtidigt är Eric en sån där perfekt typ som alltid haft det lätt, och såna *är* ju lätta att reta sig på, det kan liksom inte hjälpas. Vinner i allt gör han också.
Därför föreslog Willy en ljuvlig junikväll att de skulla stanna hemma och spela Alfapet, ett spel där hon alltid gjort slarvsylta av sin syster. Ända från första början fick Eric alla bokstavsbrickor med höga poäng, medan Willy blev strandsatt med enbart en massa vokaler i sitt ställ.
”Den här har jag suttit och gömt på i en halvtimme”, bekände Eric när bara tre brickor skramlade i påsen. ”Jag var rädd att jag skulle bli sittande med den.” Han placerade dit spelets enda Z. ”Zwieback.”
/…/ ”Det blir 174.”
”Lägg av, vad –?”
”Gånger sex så klart. Och så använde jag alla sju bokstäverna, vilket ger en bonus på 50…” Att alls ta någon tid på sig för sammanräkningen när man har en examen i matte var ren och skär sadism. ”224.”
/…/
Hon sopade ner spelplanen från soffbordet.

Det är inte bara äktenskapsskildringen som är intressant, utan även relationen mellan Willy och hennes tränare, och skildringarna av Willys och Erics olika uppväxter. Willys föräldrar stöttar henne aldrig, tvärtom. De är lite bittra, resignerade människor, som inte levt sina drömmar, så då ska minsann inte deras barn heller göra det. Systern rättar in sig i ledet. Erics föräldrar däremot är fanatiskt stolta, skrytsamma, och samlar på alla Erics troféer. Småbröderna försöker tävla inom andra områden.
Och så tycker jag att det är lite småkul att de pratar om klassiska tennismatcher, som McEnroe–Borg. När jag tittar riktigt noga ser jag att de tunna vita strecken på omslaget ska föreställa en tennisplan. Väldigt diskret, men dock.

Read Full Post »