Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 10 februari, 2010

Jag undrade lite om Octavia E Butler skulle kunna skriva något lika stark & gripande, på så många komplexa nivåer av mänskligt beteende, längtan & kärlek, hat & fruktan, som i Parable of the Sower. Så klart att hon kunde.
Det har gått många år sedan de händelserna, en tid som nu kallas The Pox. Laurens och Bankinoles dotter Larkin läser sina föräldrars nedskrivna dagböcker, anteckningar, dokumentation från 2030-talet i Amerika. Det handlar om de första åren av Acorns historia. Deras lilla flyktinggrupp bosatte sig på Bankinoles land, Acorn, som blev en fristad för hemlösa och föräldralösa barn, där alla tog hand om varandra och Lauren predikade om Earthseed. Eartseed är den religion Lauren själv uppfann, plockade ihop av upptäckta sanningar. Det handlar om att Gud inte är någon person, inget högre väsen, utan Gud är förändring och förändring kan man påverka. Långt fram i fjärran finns drömmen inte om himlen, men om att ge sig ut och bosätta sig på stjärnorna.
Larkin har svårt för sin mammas religiositet. Hade hon bara skapat och drivit Acorn så hade det varit mycket bättre. Men ”nu tänker de göra henne till Gud också”, resa en staty över Lauren. Först förstår jag inte varför dottern är så bitter, men allt eftersom blir det tydligt. Hon känner sig svartsjuk på Earthseed, som hon ser som sin mammas första och viktigaste barn. Och — SPOILERVARNING! — Larkin fick inte växa upp med sin mamma. En grupp kristna fascister tog över stället, förslavade Earthseed, torterade dem med hjälp av några fasansfulla elektriska kragar. Det dröjer många år innan mor och dotter träffas igen.
Octavia E Butler har ett underbart språk, det glider så lätt och fint framåt. Vackert. Hela hon är underbar med sin fantasi, sin kraft, sitt sätt att undersöka svåra ämnen och vad det innebär att vara människa.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »