Vad händer när en passionerad, genialisk konstnärssjäl möter en likadan? Därtill med samma födelsedag.
Det slår gnistor förstås, det tänds eldar, stora flammande bål, som slukar allt i sin väg. Nej, inte allt. Inte Konsten. Kärleken till Konsten är ändå starkare än den mest passionerade kärlekshistorien.
Käbi Laretei träffar Valentin Olsson i december 1958 och de börjar omedelbart brevväxla och avslöjar sina intima hemligheter för varandra. Hon ser så klart att här är det farligt, här är det något som kan komma emellan henne och hennes man, hennes familj med den lilla dottern. Ändå blir det så. Ett år senare är konsertpianisten Laretei omgift med den store regissören.
Ytterligare tio år senare är de skilda. Varför? På sin ålders höst sitter de i långa vänskapliga samtal och diskuterar varför det inte gick.
Den här boken består av Käbi Lareteis och regissörens brev till varandra, och hennes dagboksanteckningar. Båda kan formulera sig så vackert och levande, särskilt hon. Både hittar så väl i sina egna psyken, analyserar sina känslor, är besatta av ärlighet (igen, särskilt hon).
En mycket fin liten bok av en mycket spännande kvinna som tar sin konst på stort allvar. Ett citat från ett av de tidiga breven, där hon spelat in ett tv-program och var helt förbluffad av hur nöjda alla andra var efteråt:
”Hur fan kan det vara improviserat och otvunget när man inte noggrant har repeterat — kan _ni_ tro att det är möjligt?”
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Käbi Laretei, Valentin Olsson, passion, konst, kärlek
Vart tog all denna kärlek vägen?
juli 6, 2010 av snowflake
Haha! Jaså hon var gift med Valentin Olsson? Det kan ju absolut vara ett skäl att läsa boken!
Känner du honom? 😉
Boken är läsvärd.
Åh, jag är också nyfiken på Käbi. Kom tillbaka från Begmanveckan precis. 🙂 Du kanske såg att jag lade upp samma F&S-klipp som du? Tack för att du påminde mig (som sagt).
Jag blir väldigt nyfiken på en bok hon skrivit från sin skoltid, i Estland antar jag.
Alltså, jag har inget emot Ingmar Bergman i sig, framför allt inte som regissör. Det är detta enorma knäfall och upphöjandet till nån sorts gud jag vänder mig emot. Att varendaste liten aspekt av hans person ska belysas och tolkas, varenda släkting yttra sig.
Igår såg jag en trailer på SVT om ett program med hans hushållerska där hon visade upp en lapp han skrivit om en ost. Ett helt program om detta!
För några år sen hade DN vigt hela förstasidan åt en okänd dotter. HELA förstasidan, i stora tidningen, alltså inte kulturdelen.
Det är bara för absurt.
En Bergmanvecka är låter däremot helt relevant inom din bransch. Hoppas du hade kul och lärde dig en massa!
FS-klippet är ju lysande, och jag lägger ju upp samma Douglas Sirk-klipp som du… 😉
Boken är inte från Estland, den är från hennes internattid i Schweiz, upptäckte jag nu. Heter Tulpanträdet.
Jag håller verkligen med dig om personkulten kring honom är absurd. Men jag har en känsla av att det håller på att avta.
Bergmanveckan var en present från vänner – hade nog inte åkt annars eftersom jag inte är ett enormt fan. Men det var riktigt kul och givande. Jag ska skriva lite om det tror jag …
Jag hoppas du har rätt. Så att man istället i lugn och ro kan fokusera på filmerna.
Himla fin present, låter som att du fyllt jämnt eller nåt. Blir spännande att läsa. 🙂
Det var faktiskt en bröllopspresent till mig och min man. 🙂
GRATTIS!
Tack! 🙂
En till som blir nyfiken – vad annars, med en skönhet som spelar ännu vackrarre pianosonater – och som svär så det ryker.
Hon skriver otroligt bra. Särskilt med tanke på att det är privata brev och dagboksanteckningar från början. Även om de är redigerade i efterhand, vilket jag antar.
Vilken upprioriterad bok. Jag håller med om att Käbis språk är otroligt vackert och enligt förordet är det bara hjälpligt redigerat före publiceringen. Annars tycker jag att boken ger en trovärdig bild av hur det måste ha varit att leva med nån som Bergman – där man ena stunden betyder allt och i nästa inte är vatten värd.
Jag fascineras av hur klarsynt hon är, mitt i den mest drabbande passionen.
Och senare, den där beskrivningen av nån dirigent som hon tyckte var helt inkompetent. Såna inblickar i andras yrkesliv gillar jag!
Jag fastnade också för den där eipsoden med dirigenten. (Och nu är jag tillbkas vid en dator och kan läsa mer ordentligt vad du skrivit om boken!) Över huvud taget är det ett väldigt skickligt urval av brev och texter för boken.
Och den där svarta boken med hemska tankar blir man hemskt nyfiken på. En bok som handlar om allt hon inte kan säga till sin man, fastän hon verkligen borde göra det, därför att han då reagerar som ett barn.
Om jag också ska kommentera något om varför jag fascineras av Bergman, så tror jag det beror på två saker. Den första är att jag tycket mycket om många (men inte alla) av hans filmer, jag känner igen mig, och teman ord och personer slår an något i mig. Den andra är att jag fascineras av att läsa så mycket av och om en och samma människa. Det är väldigt spännande att få en person belyst ur så många vinklar och fundera över hur han kunde bli som han blev, en ganska charmig narcissist verkar det som. (Ja, jag har även läst t ex hans mors dagböcker som är utgivna, om än redigerade, och den roman som Bergmans yngre syster skrev. Väldigt spännande sak, inte litterärt sett, men som information om klanen Bergman. Systern blev som mycket ung gravid, och man lyckades få igenom en legal abort, eftersom hon på mycket långt håll var släkt med barnafadern. Detta var alltså nån gång slutet av 30-talet eller början av 40-talet.) Systern heter Margareta, och boken är utgiven under hennes namn som gift, och undflyr mig nu, men jag kommer nog på et så småningom
Jag förstår så väl det där med att gå in i en annan människa, ett konstnärsskap, och få pusselbitar om konst och liv och varför från olika håll. Så jag missunnar dig verkligen inte detta intresse för Bergman! Och jag förstår ju att han är en komplex person som dessutom älskat och arbetat med andra intressanta människor, som också uttrycker sig konstnärligt. Verkligen mumma.
För mig är det bara det att jag blir anti när det samlade intresset blir så enormt, alltså inte en nördig Vixxtoria och 23 andra, utan knäfall från ett helt etablissemang. Jag står inte ut med det devota. Inte heller det industriella, IB är ju i princip en hel industri, som Star wars eller nåt. Finns det dockor? IB, Liv Ullman, Käbi Laretei, Bibi Andersson… och alla de små barnen. Kanske finns det en Bergman-karaktär i Sims?
Från det ena till det andra så hörde jag ett radioprogram om Mai Zetterling och påmindes om hur intressant HON är. Ska se om det går att beställa hem några filmer.
Låter läsvärt..
Den är liten och tunn också, går fort och intensivt att läsa.
Jaha, nu blir jag ju tvungen att läsa den…
Hade inte minsta tanke på det innan jag läste om den hos Vixxtoria och nu är det definitivt ett måste
haha, så kan det gå. 🙂
Maria: Jag tycker så klart du ska läsa! Den är dessutom riktigt kort, och det kan ju vara skönt ibland!