Kvinnohuset är något så ovanligt som en kollektivroman. Ett kalejdoskop av människoöden som korsar och berör varandra, och där de gemensamma nämnarna är att de alla är kvinnor och bor i samma hus. Ett särskilt hus för ensamstående självförsörjande kvinnor, med en portvakt till hjälp.
En av kvinnorna i huset, Anna, är gift, men hennes man vill helst bo ensam. Däremot tycker han att det är praktiskt att ha älskarinnan Eva boende i samma hus som Anna (båda vet om varandra). Och så är det Isa, ensam och bitter, hon spår i kort för sin försörjning men hon tror inte på det själv. Hon är bara en bra iakttagerska, och så har hon nytta av den skvallriga Ameli.
Sylvia i huset är hattmodist. Hon har flera älskare, och sätter en ära i att vara den där bussiga flickan, som alltid är på gott humör. Djupt religiösa Vera är förälskad i Sylvia. Och så finns där portvaktens dotter Rosa, trög och klumpig, som går omkring med sin egen hemlighet.
Jag kan inte riktigt förklara varför jag tycker att det här är så väldigt bra. Det är något med språket förstås, och djupet och nerven, och Isakssons förmåga att sätta ord på mänskliga känslor som gör att man bara flämtar. Replikskiften som är hisnande exakta och borrar sig rätt in i mig. Ulla Isakssons dialoger påminner om Joyce Carol Oates noveller. Och efter att ha läst JCO:s dagbok där hon pratar om hur viktigt det är med komposition så kan jag se hur Isaksson mycket medvetet har mejslat ut sin roman. Den här har hon jobbat hårt med, och lyckats fenomenalt.
Och så slutet! Herregud, vilket slut, det var länge sen jag blev så överraskad.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Kvinnohuset, best of 2009, böcker, kollektivroman, kärlek
Åh, vad härligt. En bok jag aldrig hört talas om och som verkar superhärlig! Älskar kollektivromaner också. Jag vet inte om det kan kallas en kollektivroman, men en bok som ger en känsla av det är ”Skyline” av Patricia… någonting. Sök på adlibris, så hittar du den. Det var en fin bok som gjorde intryck på mig när jag läste den för några år sedan.
Nu står Kvinnohuset på min läslista. 🙂
Jessica
Som vanligt blir jag skitstressad när nån bryr sig om mina hyllningar… jag inbillar mig att du (ni) ska läsa och tycka att den är rena skiten och komma tillbaka och vara arga och skälla. 🙂 Vixxtoria har här https://snowflakesinrain.wordpress.com/2009/10/31/sangprat/
påtalat att Isaksson kanske inte är så modern, men bara du är beredd på att den är utgiven 1952 så…
Patricia Schonstein Pinnock heter hon ser jag, obegripligt att du inte kom ihåg den lätta. 🙂 Verkar också intressant, ja. Det är nåt med hus.
Hahaha, men inte ska du bli stressad av att jag lyssnar på dina tips! det är ju bara för att jag tycker du har bra boksmak, men jag brukar glömma vem som har tipsat mig så när jag väl läser Kvinnohuset så kommer jag inte minnas att det är dig jag ska anklaga 😀 om jag inte gillar den alltså. Fast gammeldags språk har jag inga problem med alls.
Ja, det lätta namnet borde vemsomhelst komma ihåg 😉 Det är så fint i Skyline också, för det skrivs mycket om väldigt annorlunda tavlor som en karaktär målar, och jag minns att det inspirerade mig mycket. Ifall du läser den får du inte glömma att blogga om den!
Jessica
jag ska komma ihåg tavlorna. Gillar såna där historier i historierna, eller teman eller vad man nu vill kalla det.
Ja, sådant är härligt och ofta det man minns mest i efterhand!
[…] Kollegan hade alltså läst hos mig. Mer Ulla Isaksson står att läsa hos Ingrid, Vixxtoria och Lyran. […]
[…] 21, 2009 av snowflake Köpte en dublett till min kära Ulla Isaksson, bara för att den var så fin. Den blå är finare, nästan. Och den […]
[…] Och nu blir det reklam (om Nära livet.) 2 november: Boken om E av Ulla Isaksson — Ingrid Knockad av Ulla Isaksson — jag 5 november: Begravda hundar — Vixxtoria De två saliga — Lyran 16 november: […]