Jag blev med barn när jag var 18 år. Oplanerat. Jag hade inte alls tänkt skaffa barn tidigt, om ens nånsin. Kraven på att att jag skulle göra abort var starka. Från ungefär alla utom barnafadern och min lillebror, som var tio år och den ende som blev glad. Men jag gjorde inte abort, jag kunde helt enkelt inte. Jag insåg att ”nu förändras mitt liv” och det får bli så.*
Jag hann fylla 19 innan hon kom, men 19 år är också väldigt ungt. Man vet inte mycket. Har man dessutom inga goda förebilder vet man ännu mindre. Jag läste ett par böcker och gick förstås till MVC och fick deras informationsfoldrar. Och sen fick jag ögonen på Barnaboken av Anna Wahlgren. Vilken underbar bok! Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet, men hela tiden medveten om att det är föräldern som är den som vet hur man gör här i världen. Det är föräldern som vet att man sover på natten. Att man har kläder på sig när man går ut. Att man behöver äta.
Det är föräldern som ska visa/lära sitt barn hur det går till.**
Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag saknade. Jag höll inte med om allt hon sa, men jag antar att ni som har till exempel en fungerande mor själva inte gör precis allt likadant som hon heller? Man tar det man vill ha och lämnar resten.
Hon får extremt mycket skit nu, Anna Wahlgren. Det har hon fått förr, och hon kan försvara sig också.
En av grejerna är tydligen en förfärlig film om buffandet. Det går till så att man håller en hand på barnets rygg så att det inte vispar omkring, och klappar i rumpan i en lugn rytm tills det somnar. Så har mina barn somnat när de varit för uppe i varv för att klara det själva.
På den tiden var det påbud även från medicinskt håll att barn skulle sova på mage, så just den konfliktångesten slapp jag. Stackars jävlar, säger jag bara om de föräldrar som nu inte vet vad de ska tro. Men för de allra flesta går det ju bra. Det gör det.
En annan för mig väldigt viktigt grej med Barnaboken är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder. Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn. Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning, och en anledning till att jag kan och kunnat säga att jag är en bra mamma.
* Det innebär inte att jag är emot aborträtten. Den måste finnas och det är ungefär den enda fråga jag skulle kunna bränna mig på torget för. Men för mig personligen är och var det otänkbart.
** Att inte lära sina barn hur det går till i världen är att göra dem en stor otjänst. Att låta dem ”bestämma” allt själva är fegt och att lämna dem i sticket.
UPPDATERING: Jag är numera övertygad om att spädbarn sover säkrast på rygg.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Wahlgren, Barnaboken
Lustigt att du enbart försvarar människan, och inte hennes dåraktiga uttalande om att barn ska sova på mage, vilket är statistiskt bevisat mångdubblar risken för plötslig spädbarnsdöd.
Anna Wahlgren har -fel-, hennes råd leder till att fler barn riskerar att dö och således ska man ta avstånd från hennes uttalande, oavsett personliga åsikter.
AfterGlow
Lustigt att du inte ser att jag berättar om vad Barnaboken betytt för mig, jag tycker att jag är fullständigt tydlig med det.
På den tid jag hade spädbarn bevisade statistiken att risken för plötslig oväntad spädbarnsdöd ökade om barnen sov på rygg. Åtminstone var det det som lärdes ut på MVC. Så den konflikten slapp jag.
Har du sett filmen? När du skriver hålla en hand över ryggen och klappa i rumpan låter det verkligen inte som du har det. För det är inte det hon gör i filmen.
Så fint du skriver. Starkt av dig att stå emot trycket från omvärlden i den åldern.
Tack Kidneybönan 🙂
Jo, jag var stark, av nån anledning. Eller, jag lyssnade inåt. Gick på känslor och instinkt istället för rationella fakta.
Fina Matildas mamma
Nej, jag har inte sett filmen. Jag beskriver hur jag själv gjorde, utifrån beskrivningen i Barnaboken.
Fina Matildas mamma
Och nu hittar jag inte klippet, bara en förklaring från AW att det kallades ”tryckpressen”, vilket inte är samma sak som ”buffandet”, som jag beskriver ovan.
Åh, vad jag håller med dig! Barnaboken var ett jättestöd för mig också även om jag läste den mest när jag fick mitt andra barn. Men jag såg ju då att saker och ting funkade mycket bättre än med första, när jag följde hennes råd. Tycker också hon får oförtjänt mycket skit nu. Jag har inte heller sett den där filmen som pratas om, men ”buffandet” som Anna beskriver i boken är inte alls nåt hårdhänt.
Det jag minns som viktigast i boken är det där med fasta rutiner och att barn måste få vara behövda!! I stället för att göra undan alla hushållsgöromål och sätta sig och leka med barnet – låt barnet vara med och hjälpa till.
Heja Anna! säger jag bara!
Kristina af Knusselbo
Just det, att laga mat och diska tyckte mina små om. Och en älskade dammsugaren, han ville dammsuga jämt. Det har tyvärr gått över… 😉
Jag gjorde också så att jag försökte vila mig när de sov, men när tvåan kom var ju ettan fortfarande liten, så då sov de omlott. Tur att jag själv var ung, tänker jag i efterskott. Att jag orkade.
Ensamleken var också bra.
Jag tycker att många barn verkar vara så speedade nuförtiden, så rastlösa och fladdriga på nåt sätt.
Tänk att det alltid blir så överdrivet, när media sätter tänderna i något.
kontakt
Jag tror det går djupare än så. Det är så grundläggande det här med hur vi tar hand om våra barn, det är så starkt känslomässigt och att på minsta vis antyda att nån gör fel är katastrof. Att vara en dålig mamma är det värsta epitet en kvinna kan få, och att vara en dålig pappa kan ju inte vara så kul det heller.
Förmodligen handlar det också om en osäkerhet hos många som gärna vill veta vad som är rätt och fel. Problemet är ju att rätt och fel varierar med tider och kulturer.
Då på 80-talet handlade häxjakten mot Anna Wahlgren om att hon inte tyckte att små barn skulle vara på dagis. Därför uppfattades hon som motståndare till feminismen och till hela samhällsbygget.
Du skriver så fint, jag blir alldeles rörd av detta inlägg. Jag blev inte mamma när jag var så ung, utan nu när jag år 32, men har ingen familj att falla tillbaka på, ingen mamma att fråga, hon tog livet av sig för några år sedan och under graviditeten och även precis när Jon kom till världen så undrade jag över vad det betyder att vara mamma, och jag letar bland alla böcker jag läst för att finna en styrka i att bara våga vara en bra mamma, att tro på mig själv, att lita på min egen styrka, även fast min mamma lämnade mig. Och i böckerna kan man hitta så mycket mer än man tror, det är där jag upptäckt mig själv.
lena
Oj vad ledsen jag blir att höra att din mamma dog på det sättet. Så mycket frågor och känslor du måste ha. Och när man själv blir mor så blir det ju ännu starkare! Då vill man ju ha en egen, att jämföra med, och som ska hålla med om att det nya barnet är världens åttonde underverk.
Men jag *vet* att det går att bryta mönster. Man behöver inte upprepa all skit. Inte ens om det handlar om depressioner eller annat som man är rädd för ska vara ärfligt, Jag vet ju inte vad det handlade om för din mamma, men jag lovar dig att du behöver inte genomleva samma sak.
Jag tror att det viktigaste är att lita på sin egen förmåga. Magkänslan. Och den där enorma kärlekskänslan som nästan spränger bröstkorgen… Njut av din lilla kille! Och skulle du vara ledsen och gråta ibland så överlever han det också. Igen, det var det som var så befriande med Barnaboken, att få höra att man inte behöver vara helt harmonisk och lycklig hela tiden för att få en harmonisk och lycklig unge.
Sen har jag märkt att jag samlat på mig relationer med äldre kvinnor, gärna rejält äldre, typ 40-50 år. Jag hoppade liksom över min egen föräldrageneration (som bara ledde till besvikelser) och gick rakt på mormorsgenerationen. Så många historier jag lärt mig så mycket av.
Det var intressant att läsa om dina erfarenheter som ung mamma och stödet du hade av Barnaboken.
Jag har också läst om attackerna mot AW på sista tiden, och det må vara att hon också gör misstag emellanåt som vi andra, men när jag fick mitt första barn för drygt 18 månader sen hade jag också stor hjälp av Barnaboken. Jag tycker som du att man kan plocka delar ur den och inte behöver anamma allt om det är något som känns fel.
Jag lät aldrig min dotter sova på magen, men jag använde vagnandet för att få henne att sova och införde tidigt fasta rutiner och det var en räddning på många sätt. Ensamleken och delaktigheten har jag också använt mig mycket av, och jag ser att det fungerar.
…råkade trycka enter innan jag skrivit klart…
Skulle bara avsluta med att det är synd att avfärda boken helt för att man har svårt för Anna Wahlgren som person eller för att man inte gillar allt som står i den.
A-lo
Kul att Barnaboken lever kvar och hjälper nya generationer av föräldrar. 🙂
Om hatet mot Anna Wahlgren… jag kallar det hat för jag tycker att det går bortom all anständighets gräns, men jag har samtidigt väldigt svårt att se varför det antar såna proportioner.
En gång i en bokhandel var det en ung kille som garanterat inte var förälder själv eller ens läst henne, som bara brast ut: ”Hennes egna barn hatar henne!” Jag hade gärna velat fråga varför han ansåg sig veta det, men jag gjorde det inte.
Och för mig så det jag läst handlar om just det du skriver; delaktighet, fasta rutiner och att ge massor av mat varje gång spädbarnet vaknar eftersom det nästan alltid är hunger det handlar om…
What WP theme do you use?
It’s called MistyLook. I’ve changed the picture.
[…] en lång och personlig recension och skickat in den till Åsa, kulturchefen. Det gör ont när hjältar faller. Väldigt ont. —————————– Läs […]
[…] i Corren, här) Tidigare texter om Anna Wahlgren här och här Lyran gör en fin genomgång av olika recensenters läsning av denna bok […]
[…] är att Barnaboken var så oerhört viktig för mig. Jag har skrivit om detta här. Sedan kom Felicia försvann och vände upp och ned på alltihop, det blev en väldigt stark […]