Åh, vilken underbar berättare han är, Stephen King i sina bästa stunder och det här är en av hans bästa: Benrangel från 1998. Michael Noolan har skrivkramp sedan hustrun Jo dog. Inte en rad på fyra år. Han bestämmer sig (lockas? tvingas?) att resa till deras sommarställe, Saras skratt. Där känner han en närvaro, som också manifesterar sig i meddelanden via kylskåpsmagneterna. Men är närvaron ond eller god? Är det Jo? Är det Sara, bluessångerskan som gett namn till stugan?
Michael blir bekant med Mattie, en ung mamma som bor i husvagn med sin lilla dotter. Hon är änka efter ett tonårsäktenskap med sonen till en snuskigt rik och elak jävel, som vill ta dottern Kyra ifrån henne. Michael lägger sig i. Ortsbefolkningen reagerar konstigt.
Klassiska Kingska beståndsdelar alltså; huvudpersonen är författare, lyckligt äktenskap, en avsides belägen stuga i Maine, hemligheter som ska uppdagas och så förstås den krypande skräcken. En ren njutning att läsa närmare 500 tätt & smått skrivna sidor.
Dessutom blinkningar till W Somerset Maughams The moon and sixpence, och min käraste Dorothy Sayers. Jo har hennes böcker i Saras skratt, och ett älghuvud på väggen är döpt till Bunter, efter lord Peter Wimseys betjänt. I love it!
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Benrangel, Stephen King, Dorothy Sayers, W Somerset Maugham, skräck, böcker
Ja, visst är den bra? ”Benrangel” är min favorit-King, tillsammans med ”Det”.
Ja, härligt bra! Och apropå Det så dyker frasen ”Hopp i galopp, Silver, kör hårt” fortfarande upp i mitt huvud då och då, 20 år senare.
Japp, tillsammans med ”He thrusts his fists against the ports…”
[…] också, som jag misstänker fick oförtjänt dålig kritik, och sen ska del Toro ju göra Bag of Bones/Benrangel.) I varje fall så har min kära Ursula högar av priser hemma, Nebulor och Hugo och dessutom The […]
[…] läst på senare tid är Lisey’s story, som jag varmt kan rekommendera. Även Drömfångare, Benrangel och Duma Key är bra, men serien om Det svarta tornet gillar jag inte. 2 John Ajvide Lindqvist. […]