Min stora Kingläsning ägde rum på 1980-talet, då jag plöjde tegelsten på tegelsten. ”Jurtjyrkogården”, ”Christine”, ”Det”, ”Knackarna”, ”Lida”, ”Stark”… Plus ”Talismanen” som han skrev med Peter Straub. Plus böckerna under psedonymen Richard Bachman. Sen fick jag plötsligt nog, min läsning nådde utmattningens gräns och kanske blev jag också snobbigare i min läsning — Stephen King har aldrig räknats till fin litteratur.
Uppehållet varade i många år (förutom några filmer förstås) tills plötsligt min längtan efter en återförening mellan pärmar väcktes och jag hittade tillbaka med ”Lisey’s story” (en favorit!), ”Benrangel” och ”Drömfångare”. (Alla är inte bra, ”Under kupolen” kan man gärna strunta i.)
Och nu. Nu plockar skräckfarfar upp tråden från Varsel och berättar lille Danny Torrances fortsatta historia. Danny vars författande alkoholist till far (det är ofta författare hos King, och ofta alkoholister) blir galen och försöker mörda sin familj på ett ensligt beläget hotell i Colorado. Har du inte läst boken så har du säkert sett filmen ”The Shining” och kanske drömt mardrömmar.
I ”Doktor Sömn” börjar Danny Torrance närma sig de 30 och har fortfarande kvar sitt skimmer, sitt varsel. Han jobbar som vårdbiträde och är mycket bra på sitt jobb. Dan Torrance vet när någon ska dö och kan hjälpa den människan över till andra sidan. Men Danny har också precis som sin far stora problem med spriten och ännu större med humöret, han får sparken gång på gång och flyttar ständigt runt. Han befinner sig på den absoluta botten när han anländer till Frazier i New Hampshire, där livet ska ta en ny vändning.
In i handlingen kommer så den lilla flickan Abra, begåvad med ett ännu kraftfullare skimmer redan som spädbarn. Och i en annan del av landet får vi möta den Sanna knuten, ett kringkuskande sällskap under ledning av Rose med hatten, som lever på att tortera och döda skimrande barn…
Doktor Sömn är en klassisk King med dels den stora, episka, kampen mellan Ont och Gott, och dels den som försigår inom en människa. Det onda kan vara barnamördare. Det kan också vara monstret Alkoholen. Prosaisk verklighet blandas med det som finns på andra sidan verkligheten och persongalleriet myllrar av människor som vi får lära känna med styrkor och svagheter. Ingen kan som Stephen King zooma in på en människa och beskriva allt viktigt med henne på i bara ett par korta stycken.
Kanske du också tappat bort Stephen King? Ge honom en chans igen! Kingen kan konsten att berätta.
Översättning: Boo Cassel
Den här står på min inköpslista! Och den finns kvar där efter att ha läst din recension i Corren och ditt blogginlägg här! 😛
Du hade inte behövt läsa båda… 😉
Nej, jag insåg det! 😉 Men jag läste Corren på nätet först, sen din blogg – av bara farten, liksom!
🙂
Köpte den när den släpptes på svenska, men har inte läst den än. Det dröjer nog ett tag till, men den ska gå väldigt mycket före i kön 🙂
Hoppas du gillar den då! Annars får du väl skälla. 😉