Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2014

masa
I approached Masada from the high ground and made my way up the remains of the ramp that the Romans had used in their final assault on the fortress of rebels. Once inside the walls, I crossed the deserted plateau to stand with the last rays of the sun on my back, gazing down at the Roman camp and the sea behind it. Two years after Jerusalem fell, the the inexorable might of Rome had thrown a circle around the hill and then, one basket of rubble at a time — carried by Jewish prsoners who, in painful irony, were safe from the arrows of their brothers overhead — built a ramp for their siege machines. The ramp was completed; the next morning the siege machines were brought up, the defences were breached, and the invaders storm the walls to find: nothing. Nothing but death, an entire community — men, women, and children — that chose suicide over captivity. (…)
The silence still lay here, a peculiar blend of triumph and devastation, the symbol of a stubborn people.

Ur O Jerusalem av Laurie R King

I min splittrade parallelläsning av en biografi, en deckare och en spökhistoria dyker plötsligt en gemensam nämnare upp: Masada. Det judiska fortet där knappa 1000 människor flyende höll stånd efter romarnas förstörelse av Jerusalem, tills romarna lät bygga en ramp och klättrade in bara för att mötas av döda kroppar efter en självmordspakt. Alla tre böckerna refererar till denna plats och händelse. Att finna detta i Annas hus om Anna Spafford, norskamerikanskan som grundade den sekt som Selma Lagerlöf skrev om i Jerusalem är ju inte konstigt, inte heller att Sherlock Holmes och Mary Russel passerar där under sina äventyr i Laurie R Kings O Jerusalem. Men att Kate Mosses spökhistoria Vintervålnader som utspelar sig i medeltidens Frankrike skulle ha kopplingar till Masada var ganska överraskande.
Kanske är det många böcker som anspelar på denna händelse? Eftersom jag förut inte vetat vad Masada är/var så har jag ingen koll. Men nu startar jag ett samlingsinlägg så får vi se.

Odd Karsten Tveit: Annas hus
Laurie R King: O Jerusalem
Kate Mosse: Vintervålnader
Alice Hoffman: The Dovekeepers (hela boken) recension besök i duvslaget

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

ojerusalemJag läser om denna bok trots att jag inte blev särskilt förtjust i den förra gången. Faktum är att jag tror att det var den här boken som gjorde att jag slutade läsa Kings böcker om Sherlock Holmes och Mary Russell, som jag först tyckte ofantligt mycket om. Men nu ville jag läsa om den för att se om den blev annorlunda när jag numera kan relatera till platserna. Och ja, det blev den. Till sist.
Först är det en rätt seg och trist period när Holmes och Russell lever utklädda till beduiner i öknen på jakt efter nåt som de inte riktigt vet vad. Men jag håller ut. Och si, på sidan 266 bestämmer de sig äntligen för att ge sig in i Jerusalem, och jag kan njuta av min lokalkännedom om Damaskusporten, Jaffaporten, Al Wad street med mera. Så då blev det roligt.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

mentalist-red-john-whats-next
Patrick Janes långa jakt på Red John är över. Han får sin hämnd när han stryper honom med bara händer. Bar hand, om man ska vara noga. Kameran hela tiden på Janes ansikte, det är så snyggt och starkt.
Sen ringer han Lisbon: It’s over. It’s done.
Katarsis!

Ovanligt nog inträffar detta i åttonde avsnittet av säsongen.
Nu rullar den vidare, men som yngste sonen sa: Det känns mest som en spin off.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

annashusDet är Sofie Elkan som ser en artikel om de emigrerade Nåsbönderna i Gotlands allehanda en sommardag 1897. Elkan och Selma Lagerlöf semestrar på Gotland och Sofie visar Selma artikeln, som hon tycker är märklig.
”Det her kunne nok duge til et romanemne”* menar Selma, och går sen och grunnar på saken en tid. Men om man ska skriva om dalabönder som emigrerar till Det heliga landet och går med i en sekt, så bör man väl se hur de lever? Det anser Lagerlöf, och Elkan är ju alltid reslysten.
Så i mars 1900 anländer de till Jerusalem.
Nästa dag tar de en hästdroska från Jaffaporten längs stadsmuren och till vänster vid Damaskusporten och vidare in på Nablusveien till American Colony. (Vi åkte inte hästdroska utan spårvagn och gick sen en bit.) Selma och Sofie blir de första svenskarna som besöker kolonin på de fyra år som svenskarna varit där. De hade med sig vävmönster till sina landsmaninnor. Mötet blev mycket lyckat.
Dagen därpå kallade den amerikanske konsuln till sig Selma Lagerlöf och berättade förfärliga historier om sexuell lössläppthet och omoral hos Mrs Spafford och de andra. Lagerlöf visste inte vad hon skulle tro, men bedrev efterforskningar utan att hitta något som stödde konsulns sladder. Däremot många färgrika detaljer till sin roman.
Dessutom samlade hon detaljer om personer att basera karaktärer på.
Hon ansåg Anna Spafford mycket vacker men manipulativ, och att hon inte tålde opposition. Hon var också mycket kritisk till äktenskapsförbudet, som gjorde unga människor olyckliga. Det finns ju också väl beskrivet i Jerusalem.

* Norskan kommer sig av att jag läser Annas hus – En beretning fra Stavanger til Jerusalem av norrmannen Odd Karsten Tveit. Inköpt i American Colony. Jag hade först tänkt ta en annan, på engelska, men bokhandlaren sa att den här var mycket bättre. Och norskan känns tillräckligt lätt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Deborah Levy: Simma hem

simmahem2
Jag blir alldeles matt av alla människor och händelser, beskrivningar och relationer och mystiska sticksår och återvändsgränder som Deborah Levy lyckas klämma in på bara 111 sidor. Pust! Kanske var det inte rätta läget att läsa den när två små barn tjoade och tjimmade runt och vardagstillvaron var full av intryck heller.
Detta sagt, så måste jag också säga:
1: Det här greppet med en ung knäpp kvinna som blir katalysator för den ena omvälvande händelsen efter den andra, jag är less på det. När den unga galningen dessutom sliter av sig kläderna stup i kvarten och springer omkring naken blir jag bara väldigt trött.
2: Slutet är fullkomligt lysande. Va?! Kan hon skriva så här? Otroligt. Varför skrev hon inte hela boken så här? Varför höll hon på med det där hysteriska?
Jag funderar på att skriva till Deborah Levy och föreslå att hon kastar allt utom slutet och skriver nytt.
Jenny B var inte heller såld på denna bok som annars blivit mycket hyllad.
————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

patonAv bara farten läste jag om den här också. Det är den inte värd. Den saknar lättheten, stringensen, själva känslan. Både i samspelet mellan Harriet och Peter, och i helheten. Ett försök att skriva änkehertiginnans dagbok är halvlyckat. Annars mycket skriva-på-näsan, återkopplingar till tidigare romaner, och en dum intrig som kommer igång för sent och aldrig intresserar. Det kan inte vara mycket Dorothy L Sayers hann med innan hon dog, det känns som att det mesta i den här boken är Paton Walsh.
Andra gången jag läste den får även bli sista. Vet inte om jag klarar att kasta den, dock, på något vis hör den ändå till. Men den får inte stå med de riktiga i bästa hyllan.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

annpa
Jag har gett dig två nya läsare – varsågod!
Den ena läste Någon vakar i natten och den andra läste I undrens tid, och båda blev alldeles omtumlade.
(Tjat lönar sig.)
patchett.jpg w=500 i-undrens-tid

Read Full Post »

Harry Schein

harryI mitt pågående projekt Rensa i bokhyllorna dök en stor kloss betitlad Schein upp. Väldigt bra namn att döpa sin memoar till. Om det nu är en memoar, Harry Schein talar om sitt dåliga minne och sitt ointresse för att både skriva och läsa memoarer. Det är bara det att han inte har nåt annat att göra sen han fick sluta på Filminstitutet.
Jag minns att boken kom till mig när en god vän rensade sin bokhylla inför en flytt. Det är kanske 15 år sen. Men vad var det som lockade mig?
Jag läser några rader. Det börjar med att han hittar sin hushållerska död. Det är den andra människan han ser död, den första var hans far när Harry var liten, i Österrike. Det är stilistiskt klart och distinkt.
Ja, ni förstår, nu känns det som att jag vill läsa den här, för en femte flytt får den inte hänga med på.
(HS hävdar att han inte längre (1979) besväras av insekter. Den sista flugan som drack hans blod vacklade iväg med rökhosta.)
——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Mitt läsår 2013

Så här såg mitt läsår ut 2013.
Antal böcker: 104. Samma som 2012, då jag tyckte det var magert. Men det kanske är normalt nu för tiden?
Antal som får best of-etikett: 9.
Antal e-böcker: 5.
Årets viktigaste bok: Tyst av Susan Cain och Ett sötare blod av Ann Fernholm.
Årets bästa bok: Flight behaviour av Barbara Kingsolver
Årets vackraste: Shaun Tans böcker. Språkligt är det Bel Canto.
Årets trend: Kan man kalla två en trend? Klassiska sydstatare isåfall: Carson McCullers och Flannery O’Connor.
Årets besvikelse: Tyvärr, jag vet att han vann Nordiska rådets pris, men jag gillade inte Kim Leines senaste. Den där Jo Walton var inte heller nån höjdare.
Årets käraste återseende: Doris och Dorothy. Nähä?
Årets nya språkområde/land: Bulgarien med Kapka Kassakova.
Årets nya favorit: Ia Genberg.
Årets poet: Jo Harjo.
Årets genomläsning: Min första Doris Lessing.
Årets mesta läsplats: Sängen. Men bästa soffhörnet börjar närma sig.
Årets mest oväntade: T De Witt Talmage: Genom Palestina En reseskildring från jagminnsintenär, charmig men med något opraktiska råd av karaktären: ”leta upp en vänligt sinnad beduin” för att röra sig i omgivningarna utanför Jerusalem.
Årets pågående projekt: Jag levde inte upp till mina ambitioner vad gäller nobelpristagarna. Men Tagore och så förstås Munro har i alla fall tillkommit.
Mitt presidentfru-projekt hade fortfarande paus, liksom Mytprojektet. Klas Östergren tittar anklagande på mig från bokhyllan.

Read Full Post »

brakarlI den första novellen som gett namn till den här samlingen, är en familj på väg ut på bilutflykt till Florida. Farmodern är inte på humör, hon vill fara någon annanstans. Och så har hon läst i tidningen om en farlig brottsling, den Missanpassade, som rymt ur fängelset och sägs vara på väg just till Florida. Inte kan man resa dit då!
Trots att jag läst om Flannery O’Connor förut och vet att hon är berömd för sitt berättartekniska grepp att tidigt ge en hint om vad som ska hända, blir jag ändå chockad när familjen råkar på just den Missanpassade. Chocken av denna första novell kommer jag aldrig riktigt över. Ingen av de andra drabbar med lika stor kraft trots att flera är mycket starka. En enbent filosof som går som hemmadotter, en farfar på resa med sin sonson, en svagsint flicka som gifts bort… Var och en av dessa noveller skulle man kunna diskutera i timmar. De handlar om godhet och ondska, dumhet och slughet. Alla utspelar sig på landsbygden och människorna är… ska vi säga knepiga?
Flannery O’Connor är också berömd för sina teman: brutalt våld och kristen nåd. Hon står på läslistorna på de amerikanska universiteten och räknas till de allra mest betydelsefulla författarna. Men hon är inte okontroversiell.
Flannery O’Connor levde inte länge. Hon blev bara 39 år, och hennes sista år var märkta av sjukdom. Ida Jonssons efterord om O’Connors liv ger mersmak, än en gång känner jag att jag skulle vilja läsa en biografi över författaren. Eller kanske de där breven som hon skrev till väninnan Sally Fitzgerald? Varje vecka i tio år.
Alla vi som är förtjusta i berättare från den amerikanska Södern kan tacka förlaget Bakhåll för att det gjort en litteraturhistorisk välgärning och gett ut en av de riktigt stora klassikerna. Min enda invändning är titielns t i svårt. Ska det vara dialekt eller är det en felskrivning?
Först publicerad i Corren.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

herrgårdenPlötsligt står den bara där: Herrgården. Fyra unga människor som gått och gått genom ett sönderfallande land med våld och anarki hittar en tillflyktsort. De tar sig in och slår sig ner, lyckliga över att finna mat och värme. Men herrgården har en ägare; Marie von B.
Det är Ben som berättar historien, med antydningar och ögonblicksbilder. På något sätt har han svikit sin älskade Ossian. Nu befinner han sig tillsammans med Alex, Juri och Leila, varav han inte har valt någon av dem. Det har bara blivit så, som det blir i kaos och inbördeskrig. Ben älskar att få leva i en struktur igen, en lätt anakronistisk sådan. Trädgårdsskötseln blir Bens och Leilas ansvar. Livet och sysslorna i herrgården är mycket inrutade och strukturerade. Ett litet tag.
Jag tycker om den här boken, en tät och koncentrerad liten sak på knappa 200 sidor. Det är stämningar och spänning och fint språk. Kul att bli påmind om Anna-Karin Palm också. Herrgården är från 2005 då Boktoka läste och blev ganska besviken, Kulturdelen läste den 2008. När jag googlar runt ser jag att boken fick rätt dålig kritik, men jag tycker det var lite orättvist. Jo, karaktärerna kunde vara djupare, men alla kan inte skriva Brideshead revisited.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

smek”Mr Puffet håller just på att hala fram
den svarta metreven…”
Det lustiga är att jag också läst de inledande breven och änkehertiginnans dagboksanteckningar kvällen innan. Jag hade tänkt nöja mig så, ibland gör jag det, men nu blev det hela denna fantastiska kärleksroman med detektiva avbrott. Igen.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

awalkerIgår kväll valde jag K special: Alice Walker istället för På spåret. Ni som valde tvärtom kanske har fungerande SVTPlay, där ligger programmet kvar till 9 februari.
Det var en ganska fin dokumentär, Alice själv är ju så livlig och vacker, och vi fick följa henne i olika åldrar. Från uppväxten som åttonde barnet i en fattig familj i ett rasistiskt Georgia till när hon sitter i sitt smakfulla vackra hus och innehar ikonstatus i amerikanskt kulturliv. Hennes före detta make framstod mycket sympatisk, och det var kul med andra kändisar som Gloria Steinem (AW skrev i Ms Magazine) och Angela Davis och nån som jag tror heter Sapphire (?) med flera som talade om både hennes liv och verk.
Jag hade inte fullt ut klart för mig hur kontroversiell hon var och att det var upprörda demonstrationer mot boken och filmen Purpurfärgen, tv-debatter med mera, det hade undgått mig. Det folk slog ner på var att hon tog upp ämnen där ondskan fanns hos svarta, framför allt män, och det ansågs att hon förtalade det svarta samhället när hon beskrev incest och kvinnomisshandel inom det. Samma typ av debatt återkom när hon skrev om könsstympning i Omskärelsen.
Men Alice Walker verkar ha trivts i hetluften, hon har ständigt sökt upp den alltifrån Medborgarrättsrörelsen och äktenskapet med en vit jude som resulterade i dottern Rebecca under en tid när rasblandade äktenskap var olagliga till ett otal andra politiska rörelser inklusive Ship to Gaza.

Apropå dottern Rebecca så var hon inte med i programmet, annat än på småbarnsfoton. Hon har offentligt skrivit om hur hennes mor förstört hennes liv. (Det är ju inte helt ovanligt att barn anser att deras mödrar förstört deras liv, men då och då är det ju också sant.)
Men den typen av djupare kritik fanns inte med i programmet. Kanske var det inte rätt ställe, men jag tycker nog att filmaren kunde ha gått mer på djupet, ställt svårare frågor, det hade blivit mer spännande och inte bara ett hyllningsporträtt av en stor författare. Jag hade också gärna hört mer om själva arbetet, hur det går till och hur hon väljer ämnen.
Det var intressant hur som helst och jag rekommenderar programmet. Bonusinfo: hon har varit ihop med Tracy Chapman(!). Det visste inte jag.
Jag läste mycket Alice Walker för sådär 30 år sen, och en del av det har jag skrivit om här och här.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Ja, herregud, jag undrar vad de första som fick läsa den här i manus tänkte? Att vara redaktör på ett förlag och få en sån här debut i handen… Det måste vara lycka.
patronsaintRedan här är Ann Patchett så underbart klok och skriver så rikt, boken är fylld av scener, händelser, meningar och känslor som får hjärtat att fladdra till och tårarna stiga. Att känna människorna så väl, våra innersta önskningar och rädslor. Längtan. Skuld. Kärlek. Nåd. Ann Patchetts specialitet är det allmänmänskliga, men alltid i en unik miljö med speciella förutsättningar. I Patron saint of liars är det kristna temat tydligt. Människorna är pilgrimer i den ursprungliga betydelsen främlingar, på väg, på främmande mark, bland främmande människor. (Det har nog funnits med i de senare böckerna också, men jag har inte insett det.)

På en gård i Kentucky springer en källa upp. Den helar djur och den räddar livet på markägarens dotter June. Under några år före depressionen byggs så ett stort och tjusigt hotell på marken, av ett tacksamt par som blivit friska. Efter depressionen blir det i stället en grupp katolska nunnor som tar över hotellet för att driva ett hem för gravida unga ogifta kvinnor. De unga kvinnorna bor här tills de fött sitt barn och gett bort det till adoption. En ständig ström av stora magar som sen försvinner för alltid och byts ut mot nya.
En av dem som kommer är Rose. Hon är unik för hon är gift. Men hon lämnar den intet anande maken som älskar henne men som hon inte älskar tillbaka, bara kör och kör hela vägen från Kalifornien, och hamnar hos nunnorna.
Här finns sen tidigare Son, en äldre mycket storvuxen man med sin egen historia av förlorad kärlek och med ett skottskadat knä som hindrade honom att komma ut i kriget. Porträttet av Son är så vackert, jag tycker så mycket om honom. Och om Cecilia, och syster Evangeline… I slutet får syster Evangeline ett sår mitt i handet. Det läker inte.

Ann Patchetts Patron Saint of Liars blev årets först utlästa bok.
2013 var det Pictures and tears av James Elkins (med Patchetts Bel Canto som tvåa
2012 Up at the villa av Somerset Maugham
2011 Ashenden av Somerset Maugham
2010 My mother: Demonology: A novel av Kathy Acker
2009 Att våga hoppas av Barack Obama
2008 Gomorra av Roberto Saviano

Read Full Post »

Isabella äger

rossellini
Nämen är det inte…?
Jo, det ÄR det!
Isabella Rossellini dyker upp som violinisten Annie T:s morsa i tredje säsongen av Treme. Rossellini dominerar varenda sekund av varenda scen hon är med i. Makalös utstrålning och makalöst skådespeleri med ytterst små, geniala, medel.
Tack tack.
Har du missat Treme? Den utspelar sig i New Orleans efter Katrina och består av lika delar musik, mat och tjuskallighet. Aldrig någonsin har en sådan samling tjurskallar synts i samma serie, men det är förstås vad som krävs för att leva vidare efter katastrofen och med all skit som följer.
Vi började titta förra våren.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »