Ännu en bok från bokförlaget Tranan, den här köpte jag under den härliga helgen 2010. En kort och rappt skriven bok, som handlar om två svarta tonårstjejer med mycket olika bakgrund i dagens Sydafrika. Rika Ofilwe från familjen som kommit sig upp, hon går i en bra skola men skäms när mamman blir alldeles begeistrad över att vita små klasskamrater ska sova över. Storebror vill bli mer svart och föräldrarna talar bara med varandra när de grälar. Och fattiga Fikile, som försöker kämpa sig upp ur slummen. Mamman skar upp handlederna med lilla Fikile i famnen, sen hamnade hon hos Farbror som jobbar som låtsas-styrelseledamot i en vit firma och begår övergrepp på Fikile i flera år. Jag tycker om båda tjejerna, även om de inte alltid är helt sympatiska. Och jag tycker om Kopano Matlwas språk:
Var hamnar ett oanvänt språk? Packas det ner i ett smuligt gammalt flingpaket tillsammans med en vilsekommen tomat, koden till ens gamla skåp i skolan, ens första telefonnummer och undulatens grav, för att sedan packas in i hjärnans dammiga garage? Eller förstoras det eller utraderas eller slits sönder i miljarders miljoners fragment eller förfaller eller upplöses till en äcklig stank och avsöndras från ens kropp? Kan det bara spolas bort? Kan mitt eget språk undfly mig helt och hållet? Det är omöjligt. Mama och Pappa talar det hela tiden, fast inte med mig eller med varandra. Men nog måste väl mina trumhinnors filter släppa igenom något av det?
En kokosnöt är en person som är brun på utsidan men vit på insidan. Här läser författaren ur boken, en liknelse om päron och äpplen.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Kopano Matlwa, Coconut, Sydafrika,
Lämna en kommentar