Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2013

dovekeepersUnder Jerusalems förstörelse år 70 flyr de som kan ut i öknen. En av dem är Yael, dotter till en lönnmördare som skyller hustruns död i barnsäng på henne. Även hennes bror är lönnmördare, men syskonen älskar varandra. Det är till brodern i en motståndsficka som de beger sig. Färden genom öknen blir mycket svår, men Yael får för första gången en vän, som hon sedan sviker när hon börjar älska vännens make.

Revka är gift med en bagare och van vid den fylliga doften av nybakat bröd varje dag. När maken mördas måste hon ge sig i väg, tillsammans med sin vackra dotter, djupt troende svärson, och två små pojkar. Fruktansvärda saker händer innan Revka precis som Yael hamnar i Masada och duvslaget.

Alice Hoffman har skrivit en fascinerande roman, där fyra kvinnors livsberättelser flätas samman i duvslaget i fortet Masada. Duvslaget är viktigt, en grupp kvinnor samlar där in duvträcket som sprids som gödsel och håller detta lilla hörn av öknen levande. Alla kvinnor bär på sina hemligheter, sorger och glädjeämnen. De misstor varandra, är avundsjuka, blir vänner och hjälper varandra.

Jag hinner inte läsa ut den här som jag tänkt innan vi reser till Israel, men det passar fint att den får följa med. Vi planerar förstås att besöka Masada, som är en väldigt känd plats. Där samlades knappa tusen flyktingar från Jerusalem och bjöd motstånd mot romarna. Det sägs vara den enda av alla världens ”ointagliga” befästningar som faktiskt lever upp till sitt namn och aldrig någonsin blivit intaget. När nederlaget hotade hjälptes de belägrade åt att begå självmord.

Jag gissar att Alice Hoffman hittat på Yael, Revka, Azizi och Shirah, men judarnas ledare Elazar ben Yair är en historisk person. Men Hoffman vore inte Hoffman om hon inte hade magi med i spelet, och i den här är det Shirah som står för den. En riktig häxa i ordets bästa bemärkelse!

Read Full Post »

AmericanColonyJag har tillbringat ett antal timmar ömsom i Nåås socken, Dalarne, och ömsom i Jerusalem. I sällskap med Ingmar Ingmarsson, skolmästarns Gertrud, Barbro Svensdotter, Gunhild, Hök Gabriel, Karin Ingmarsdotter, Hellgum, Stark Ingmar, mrs Gordon och alla de andra. Över alltsammans har mästaren Selma Lagerlöf svingat sitt trollspö och fått mig att häpna, skratta, gråta, förfäras och bli riktigt arg.
Jag har läst Jerusalem i och 2 förut, men det var lite annorlunda nu eftersom vi ska besöka staden snart. Därför suger jag åt mig miljöbeskrivningarna mer än vanligt, försöker lägga på minnet. Men mest är det förstås de mänskliga relationerna som griper tag. Hur till synes lätt Lagerlöf beskriver känslolägen, på det där sättet så att perspektivet skiftar mellan människorna och man som läsare tycker att man förstår precis hur den personen har det. Jag älskar hur hon berättar i kringelikrokar, hur det suckas och pustas och människor tystnar och går sidledes innan de äntligen kommer fram med vad de vill ha sagt. Två personer kan gå omkring och älska varandra i ett år utan att nån kommer sig för med att berätta det.
Och så tycker jag väldigt mycket om kärleken som uttrycks för vardagslivet, trakten och arbetet, framför allt i Dalarna. Jag får lust att lära mig plöja!

Bakgrundshistorien om den variant av kristendom som etablerades i den amerikanska kolonin (som i Dalarna kallades Hellgumianer) är sann. Namnen är utbytta, detaljer ändrade, men ja, det fanns en American colony, och den grundades av ett par som mist alla sina barn i ett skreppsbrott. Titeln på detta inlägg är vad verklighetens mrs Gordon, Annas Spafford, telegraferade hem till sin man Horatio. Så fruktansvärt. Bilden är från kolonin.
Från wikipedia: Horatio Spafford died of malaria in 1888, but the community continued to grow. Visiting Chicago in 1894, Anna Spafford made contact with Olaf Henrik Larsson, the leader of the Swedish Evangelical Church. Finding they had much in common, the Swedes from Chicago decided to join Anna on her trip back to Jerusalem. Larsson also exhorted his relations and friends in Nås, Sweden, to go immediately to Jerusalem. As a result, 38 adults and seventeen children sold all their possessions and set off for the Holy Land to join the Colony, arriving there in July 1896.

Selma Lagerlöf besökte makarna Spafford i Jerusalem och som jag minns det från breven i Du lär mig att bli fri var det i sällskap med livskamraten Sofie Elkan. Boken är dedikerad till henne.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

gonegirlPå deras femåriga bröllopsdag försvinner Amy. Maken Nick blir misstänkt för att ha mördat henne.
Först tyckte jag att Gone girl hade lite svag start, jag fastnade inte riktigt för vare sig Nick eller Amy. Sen tyckte jag att boken började ta sig, och jag slöt upp i Team Nick. Sen bytte jag till Team Amy, och där ett tag var boken riktigt riktigt spännande och bra. Den var fortfarande slukarläsning* ett tag efter — (en av de större vändpunkterna) — men sen var det som att luften pyste ut. Om det var Gillian eller jag är jag osäker på, men det hann gå ett par dagar utan läsning och utan att jag saknade läsningen. Trots alla lappkast och lurigheter inuti lurigheter försvann den där känslan av att jag måste få veta hur det går.
Och slutet gillade jag inte alls. Där påminner Gone girl en del om Chelsea Cains böcker, som jag skrivit om här och här. Varning, läs inte ifall du inte redan läst Gone girl. Fast Chelsea Cain är otäckare, för att inte säga sjukare.

Och tydligen ska Gone girl bli film. Det tror jag kan bli riktigt bra.

Jag har skrivit om Flynns tidigare böcker här: Sharp objects och Dark places.

Jag vet att många bokbloggare läst och skrivit om Gone girl, jag har aktat mig noga för att läsa hos dem, men hos Helena på Fiktiviteter finns en väldigt rolig under läsningen-dialog som jag rekommenderar för den som vill ha mer.

* En anledning till att det blir slukarläsning är att det är Amy respektive Nick som berättar i vartannat kapitel, en berättarteknik som Flynn är bra på.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

formycketlyckaSå otroligt förutseende jag var som norpade Munros För mycket lycka ur dotterns bokhylla förra helgen! Jag vill minnas att jag till och med sa något om ”ifall hon får Nobelpriset…”
Men OJ så bra.
En kollega beskrev Munros noveller ungefär såhär: De har ingen riktig början och inget riktigt slut, men ändå förstår man allt om ett helt liv.
Och precis så är det. Otroligt vad hon får in mycket
i såna hårt komprimerade diamanter, utan att göra avkall på stilen och språket.
Mycket bra val av Akademien!
Varning dock för den allra första novellen. Läs inte den på kvällen innan du somnar, för det är inte kul att vakna klockan 4 och börja tänka på den.
Den allra sista novellen som gett namn till samlingen, om matematikern Sofia Kovalevskaja blev jag minst förtjust i. Dels för att jag är så trött på temat Framgångsrika kvinnor som är olyckliga i kärlek, dels för att jag tvingade mig att se den där urtråkiga filmen Berget på månens baksida och låtsas att jag tyckte att den var bra för många år sen.
Men de andra novellerna – OJ så bra.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Bokvanefrågor, enkät

Denna enkät kommer från Dark places, där Helena dribblat runt lite med sig själv.

MINA SVAR:
Senast köpta inbundna bok: Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu och Enders spel av Orson Scott Card, inköpta samtidigt (i Akademibokhandeln i Linköping).
seriouslyimkiddingSenast köpta pocketbok: Ellen Degeneres: Seriously, I’m kidding. Hur skulle jag kunna mostå hennes leende? Ett av världens vackraste leenden. (Särskilt som jag först konstaterat att det råder en Bortvända ryggar på omslaget-trend som jag tycker är bedövande trist.) För att inte tala om Ellens baksidestext, där hon hyllar MIG. Ja, det är sant. 😉
Favoritgenre: Jag struntar numera i genrer. Är mest intresserad av teman, vissa teman har ofta återkommit i min läsning (mor-dotter-relationer är numero uno) men även där har jag blivit mer gränslös och tillåtande, nu kan jag till och med läsa om en kärlekshistoria utan att fnysa eller himla med ögonen.
Favoritbokhandel: Pocket shop. De flesta.
Favoritbibliotek:
Favoritplats att läsa (i hemmet): 1) sängen, 2) soffan där nere, 3)badkaret (vintertid) 4) soffan här uppe, 5) vid köksbordet.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): På tåg.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Har inga såna. Dels är jag för snål, dels tycker jag att de tar för mycket plats i hyllan, dels recenserar jag en del nya böcker (och kan då välja att behålla dem).
Bästa lässnackset: Nötter eller rostade mandlar.
Bästa läsdrycken: Rött vin.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad eller att nån annan går och sysslar med något lugnt i bakgrunden.
När på dygnet läser du helst?: På kvällarna. Helgmorgnar.
Bästa bakfylleläsningen: Minns inte när jag var bakfull sist, tvivlar på att jag läste nåt då. Charlaine Harris kanske?
Bästa kollektivtrafikläsningen: En slukarbok och en fackbok att växla mellan.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

profeterne-i-evighedsfjordenDet här är Kim Leines fjärde bok, en stor bred roman som fått flera priser och nominerats till ännu fler, som Nordiska rådets pris 2013. Jag har läst alla hans böcker, och tyckt mycket om dem som handlar om Grönland. Det karga, hårda livet, där inget utrymme finns för fluff och psykologiska resonemang, bara överlevnad. Så när jag fick se ”Profeterna vid Evighetsfjorden” i bokkatalogen så önskade jag mig den.

Men vad jag har fått kämpa! Motståndet har växt varje gång jag ska sätta mig och läsa, handen vill ständigt plocka åt sig något annat ur boktraven. Varför tycker jag inte om Leine nu? Kanske är det för stanken, råttorna och lössen i det sena 1700-talets Köpenhamn, dit den unge norrmannen Morten Falck kommer för att studera teologi. Kanske är det för att Morten Falck är så osympatisk och människorna runt honom så… äckliga. Tragiska. Kärlekshistorierna är sjaskiga, både den med en prostituerad hermafrodit, och den med fina fröken Abelone som Morten Falck drar ner i smutsen innan han grymt överger henne.

Och så den stackars pojken på skeppet över till Grönland, utnyttjad av liderliga sjömän tills han blir fnoskig. Usch, här nånstans vill jag sluta läsa. Istället kämpar jag på. Kanske uppstår magi på Grönland? Men nej. Det klafsar och klibbar; husen ruttnar, maten möglar och köttet är grönt. All denna smuts skymmer sikten för mig och jag förmår inte ta till mig den stora konflikten som handlar om hedendom mot kristendom, självständighet mot kolonialism.

Bäst är historien med grönländska Maria Magdalene och hennes man Habakuk, som startar en egen väckelserörelse och bygger ett helt litet samhälle där de älskar Kristus på sitt eget vis. De blir en nagel i ögat på det danska styret, och en arresteringsorder utfärdas på makarna. Här lyfter boken, språket skimrar, och hade det bara handlat om dem så hade jag varit nöjd. Tyvärr är Kim Leine alltför fort tillbaka hos Morten Falck, som skiter och super, knullar och krafsar löss ur peruken.

Först publicerad i Corren. Om du inte är så känslig för löss och avföring så kan boken köpas här.
Jag har tidgare skrivit om Tunu och Kalak som jag tyckte mycket om.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Boknörd — spelet

boknord
Det här spelet finns att köpa på Pocketshop. Vi var två som spelade förra helgen, men vi är tydligen väldigt boknördiga båda två så vi klarade nästan allt. Svårare skulle vara roligare, kanske. Men trivsamt ändå.

Read Full Post »

I alla fall en novell. Det förstår jag när jag letar fram det här gamla inlägget om alla fina författare som heter Alice. Det bör ha varit på nån av de roliga kvällskurserna i engelskspråkig litteratur som jag gick i mitten av 2000-talet, på Linköpings universitet.
Jag kan alltså kryssa av henne i Nobelpristagarprojektet redan, eller är en novell för lite?
Och redan 2009 skrev jag så här: ”Alice Munro har jag läst nån enstaka novell av, på nån kurs tror jag. Jag ser att många bloggare och tidningar skriver om henne just nu, ska hon få det där fina priset kanske? ;-)”. Minsann, minsann.
Jag måste ha haft det på känn, för jag akutlånade en samling av henne hos dottern i helgen. Skönt att ha årets pristagare hemma för helgläsning.
Första intervjun HÄR. 2,29 minuter radio som ger en tydlig bild av vem hon är.
—————————————————–

Read Full Post »

Ett sötare blod

sotblodLäsningen av Ann Fernholms Ett sötare blod gav många aha-upplevelser och massor av information. Hon lyckas balansera fint mellan medicinska förhållanden, vetenskapliga studier och mänskliga berättelser.
Jag sträckläste den och ville diskutera med alla jag träffade under tiden, vilket råkade vara en diabetiker, två läkare, och två överviktiga om jag räknar in mig själv. Därför känner jag mig ganska färdigpratad för nu.
Boken rekommenderas! Kanske kan den förändra ditt liv.
Annars kan man titta till bloggen.

Read Full Post »

jeru1
jeru2
Jag hade tänkt planera min läsning mycket bättre än så här, men nu har jag i alla fall några veckor på mig att riktigt komma i stämning inför vår Jerusalemresa. Försökte fortsätta på mastodontverket av Simon Sebag Montefiore, men då snodde sambon åt sig den. Och så har jag The Dovekeepers av Alice Hoffman, och Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu, den senare ska jag nog ta med mig.
Kanske ska jag leta efter en Dror Mishani-deckare som Bokmoster tipsar om?
Finaste Selma Lagerlöf-böckerna får däremot inte följa med. De är i rött läderband och med guld på sidkanterna, och jag har ärvt dem av mormor.
jeru
jerumormor
——————————————-

Read Full Post »