Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2013

44-when-she-wokeDet finns en amerikansk klassiker av Nathaniel Hawthorne som heter The Scarlet Letter. Den handlar om en gift kvinna, Hester Prynne, som blir gravid med en annan man, och därför i en publik rättegång döms till fängelse och att bära ett stort rött A (för adulteress/ äktenskapsbryterska) på bröstet som ett tecken på sin skam. Hester Prynne är en mycket skicklig sömmerska, och istället för att sy dit en enkel blockbokstav så broderar hon ett fantastiskt vackert A, och försöker inte skyla sig. Hon avslöjar trots stark press aldrig vem fadern till barnet är, men läsaren förstår att det är en av männen som dömer henne. En ung präst. (Om jag inte minns fel.) Boken skrevs i mitten på 1800-talet.

Nu har Hillary Jordan skrivit en dystopi starkt inspirerad av The Scarlet Letter, och av Tea Party-rörelsens framgångar i USA. I ett framtidssamhälle vaknar Hannah Payne upp framför tv-kameror och med ett fullständigt rödfärgat skinn. Hon är nu en chrome, en Red. Rödfärgningen är straffet för att hon gjort en abort, vilket räknas som mord i framtida Texas. Hannah kommer från en djupt religiös familj och brottas med egna skuld- och skamkänslor, men liksom sin 1800-talssyster avslöjar hon aldrig vem pappan är vid rättegången. Och även i hennes fall är det prästen, en gift pastor Aidan som alla dyrkar.
De första 30 dagarna får vi följa Hannah i ensamhet framför tv-kameror, men sen släpps hon ut. Hennes far skjutsar henne till en sorts fundamentalistisk uppfostringsanstalt för vuxna kvinnor, som drivs av ett annat prästpar. Där är alla kvinnor röda eller orange, och lever ett extremt inrutat liv. Som en del i sin botgöring får alla som begått abort sy en docka, namnge den och bära omkring den överallt. Hannah är precis som Hester en skicklig sömmerska, och hennes docka blir också något alldeles fantastiskt.

Ungefär där är jag nu i läsningen, på denna hemskola/straffanstalt med angiveri, solidaritet, rädsla och förnedring. Men kanske är det ändå bättre än att slängas ut som paria i samhället? När Hannahs nyblivna vän Kayla tänker lämna vågar Hannah först inte följa med för att inte göra sin familj besviken.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

blakeDen engelske poeten och konstnären William Blake har varit aktuell i sommar. Som flitig P1-lyssnare har jag hört två olika program helt dedikerade till denne gamle mästare.
Först var det Filosofiska rummet som tidigt i juni hade underrubriken ”Poeten William Blake och hans tankevärld”. Ett runda-bords-samtal med författaren Carl-Johan Malmberg och författaren Eva Ström, som diskuterade poesi och konst. Den senare läste sin egen dikt inspirerad av ”The Tyger”, medan den förre talade om sin nyutkomna bok ”Stjärnan i foten”, som handlar just om William Blake.
Programledaren hade den goda smaken att spela Patti Smiths avskalade men kraftfulla version av just The Tyger, vilket gjorde mig lycklig i flera timmar efteråt.
När sen Kulturradions Richard Dinter sände sitt program ”William Blakes blick” tyckte jag lite synd om honom. Här återkom Carl-Johan Malmberg och här återkom Eva Ström. Sa de inget om att de nyss varit intervjuade i samma ämne? Jag undrar. Dinter gjorde också ett försök att få tala med Patti Smith i New York, men fick nöja sig med bokhandlaren James Groubas, innehavare av Unoppressive Non- Imperial Bargain Books på Carmine Street i Greenwich Village. Där finns en egen Blake-hylla, som Patti Smith brukar botanisera i.
the-lambVem var då denne William Blake? Han föddes 1757 i London där han bodde nästan hela sitt liv. Han skrev ”Songs of Innocence” och ”Songs of Experience” och en rad andra verk, han illustrerade sina egna böcker och dessutom böcker av Mary Wollstonecraft och John Milton och Dantes gudomliga komedi.
Han har kallats mystiker, han har kallats romantiker och förromantiker, han inspirerades av de stora revolutionerna i Frankrike och Amerika, av Rafael, Michelangelo, Albrecht Dürer och vår egen Swedenborg. Och av bibeln. Framför allt av bibeln.
Ett känt citat är ” ”I must Create a System, or be enslav’d by another Man’s. I will not Reason & Compare; my business is to Create.” från ”Jerusalem: The Emanation of the Giant Albion”.
William Blake gifte sig med Catherine Boucher, som var analfabet och fick signera sitt vigselcerifikat med ett X. Men Blake lärde sin fru att läsa och skriva, och de arbetade senare tillsammans fram till Blakes död 1827.
Ju mer jag hör och läser om Blake, ju mer vill jag höra och läsa. På nattduksbordet ligger just nu Patti Smiths urval av hans dikter. Helst vill jag läsa högt, så att jag känner rytmen.

Ps: I tv-serien ”The Mentalist” jagar Patrick Jane seriemördaren Red John, som citerar ”The Tyger”.

Publicerad i Corren och UNT.

Read Full Post »

sopranI går kväll var jag på ett av de mest udda kulturevenemang jag besökt nån gång. Och det var hemma i Rimforsa, närmare bestämt i Godtemplargården som jag besökte för första gången. Jag kom farandes från en annan grej, och kom därför sent in, mitt i ett nummer som bestod av en akustisk gitarrist som sjöng visor på finska. Vi i publiken fick sjunga med i en vers fast på svenska, ”dagarna mörkna minut för minut”. Det var fint. Sen dök det upp en stråkkvartett på scenen, som spelade mycket bra men jag har glömt vad. Det fanns inga program, en vithårig dam ursäktade sig för det att hon inte hunnit skriva ut några. Och sen en sopran! Som var väldigt bra hon också. Första akten avrundades med att en dansare/koreograf instruerade fem personer ur publiken via inspelningar i hörlurar. Det kallades MISK, och är en förkortning av en sorts spontandans som börjar med ordet mischellaneous. Idén var kul, men jag gillade inte ljuden/musiken till och det höll på lite för länge.
I pausen dansade koreografen ”cocktaildans” mycket nära oss i publiken. Även om hon rörde sig ganska långsamt så var hon aldrig tillräckligt stilla för att jag skulle lyckas få till en bra bild.
En granne berättade att hon fått höra att hela evenemanget var för att fira den vithåriga kvinnans födelsedag, och att sopranen och dansaren var hennes döttrar. Aha! Publiken bestod av många prominenta personer från Kisa och Rimforsa som jag inte känner igen, men Bertil Almlöf kände jag igen och han såg snäll ut så honom hälsade jag på. Jag hann också betala för mig (100 spänn!) hos en stilig äldre herre med grön näsduk och matchande siden runt halsen.
dansare
Andra akten blev sen en aning mer traditionell då sopranen och stråkkvartetten gav omväxlande nummer. Det var Mozart och Liszt och Wagner. Jättebra! Kännetecknet för att någon sjunger väldigt bra är att jag blir tårögd/börjar gråta och det hände under Wagner. Det är KÄNSLAN.
Sen avslutades hela kalaset med att döttrarna kallade upp sin mor på scenen och så sjöng hela publiken och alla medverkande ”Ja må hon leva”.
Helt otrolig kväll, som jag kommer att minnas länge.
strakkvartett
I tidningen läser jag att några av de medverkande heter:
Sopranen: Eva Comét
Dansaren: Maria Naidu
Pianisten: Mark Falsjö
En av violinisterna: Marie-Louise Williams Sjöberg
Visgitarristen: Tuula Huuhtanen
och mamman som firade 75 år heter Kerstin Naidu Sjöswärd och är bosatt i Rimforsa.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

densovandeKvinnan som skulle dö hette Hortensia.
Så börjar ”Den sovande rösten”, Dolce Chacóns prisbelönta roman från 2002 som nu kommer i svensk översättning. Det är en poetisk och dramatisk kollektivroman, som gräver djupt i det stora spanska såret från inbördeskriget och åren därefter. Ett sår som vi svenskar ofta har svårt att förstå, men som våra finska grannar vet mycket om.
Handlingen kretsar kring en grupp kvinnor som sitter i fängelse tillsammans. De har slagits på den röda sidan, i varierande grad. Någon anklagas för att ha deltagit i en väpnad attack. En annan har bara sytt en flagga i fel färger.

I fängelset frodas dysenteri, tuberkulos, gulsot, frostknölar, undernäring. Soppan som serveras är ”en ljummen grådaskig buljong full av flytande vämjelse”. Att vägra kyssa Jesusbarnets tå (en docka) kan resultera i tre månaders isolering i Hinken.
Dulce Chacon skildrar detaljerna väldigt levande. Hur dona Celia gömmer sig i ett gravvalv vid avrättningsplatsen – om och om igen – för att kunna springa fram efteråt och klippa små tygbitar från de dödas kläder. Tygbitarna visar hon sen för anhöriga som väntar vid fängelsegrinden. Är det min syster, dotter, mamma, väninnan? Då kan de smyga in och sluta hennes ögon.
Jag fäster mig också vid hur berättelsen återkommer till hår och att kvinnor ska förnedras genom att få sitt hår avklippt. Reme klagar på hur ”de har stulit mitt hår”. Elviras röda hästsvans svänger fram och tillbaka, tills den hatade fångvaktaren Giftet klipper av den. Men det handlar också om hur fångarna kammar och flätar varandra, letar löss och gör varandra fina.

Att vistas i fängelset under ständigt hot om dödsdom är vidrigt, men att vara utanför är också farligt. Att få ett brev från Frankrike betyder tortyr på Inrikesministeriet, som den förälskade Pepita får erfara. Hennes spirande kärlekssaga med en av de ledande motståndsmännen är kanske lite väl sentimental, men kan behövas som motvikt till våldet och tristessen.

Dulce Chacón kommer själv från en aristokratisk högerfamilj och har berättat att hon bara fick höra den segrande sidans version av inbördeskriget under sin uppväxt. Som vuxen blev hon sedan en stark förkämpe för Francodiktaturens offer. Hon avled i cancer året efter att Den sovande rösten blivit färdigskriven.

Först publicerad i Corren. Övers: Djordje Zarkovic, Gavrilo förlag.

Read Full Post »

Tack för Belinda!

bauer
Att få ett oväntat paket i posten är så roligt, och när jag packade upp det blev jag ännu gladare. Belinda Bauers nya — hurra!
Det var ett tag sen jag fick någon recensionsbok, men de jag får känns väl uttänkta, som att någon vet vad jag kan tänkas gilla.
Tack ska ni ha, Modernista. 🙂

Read Full Post »

Carl Sagans Cosmos


Den naturliga fortsättningen på läsningen av Star Maker är förstås att låta Carl Sagan guida mig i kosmos. Härlig gammal serie som håller än, med vetenskapliga uppdateringar tio år senare. Jag fick serien i julklapp av yngste sonen för ett par år sen, efter att han själv sett den och insett att den vore lämplig för morsan.
Jag har bara läst en enda bok av Carl Sagan, och det är förstås Kontakt. Det är en av två böcker i mitt liv som jag började läsa om direkt efter att jag läst ut den. (Den andra är Nålen av Ken Follett.)
————————–

Read Full Post »

stapledon_starmakercoverlJag har läst Olaf Stapletons Star Maker, utgiven första gången 1937. Den bjuder på en hel del tuggmotstånd, inte minst för att den inte handlar om karaktärer vars öden man som läsare kan engagera sig mer eller mindre i, utan om medvetanden som kuskar runt i galaxerna och iakttar de olika planeterna, världarna, solsystemen under oändliga tidsrymder och snabbare än ljuset. Det börjar förvisso med en engelsman som står utanför sitt förortshus på en kulle, men rätt vad det är så bara far hans medvetande iväg på upptäcktsfärd. Första planeten är ganska traditionell: två kön, går upprätt, människoliknande lemmar, västvärldsliknande samhällsuppbyggnad. Men sen blir det mer och mer mystiskt och fantasifullt. Två raser som lever i symbios på en marin planet spelar stor roll för utvecklandet av telepati, som visar sig bli oerhört betydelsefullt för hela galaxen.
Och under resornas gång samlas fler och fler medvetandet i ett kluster på jakt efter Skaparen, the Star Maker, Gud.

”But now, in every world that we visited, alternative ways opened out before the worshippers. Some hoped to come face to face with their shrouded god solely by inward-searching meditation. By purging themselves of all lesser, all trivial desires, by striving to see everything dispassionately and with universal sympathy, they hoped to identify themselves with the spirit of cosmos. Often they travelled far along the way of self-perfecting and awakening. But because of this inwards absorption most of them became insensitive to the suffering of their less-awakened fellows and careless of the communal enterprise of their kind. In not a few worlds this way of the spirit was thronged by all the most vital minds. And because the best attention of the race was given wholly to the inner life, material and social advancement was checked. The science of physical nature and of life never developed. Mechanical power remained unknown, and medical and biological power also. Consequently these worlds stagnated, and sooner or later succumbed to accidents which might well have been prevented.”

Den här passusen slog an en sträng hos mig. Stapledon är mycket för att visa hur illa det gå när inte vetenskap utvecklas. Men lika farligt är det när etik och moral inte värderas.

Som synes är denna bok en av titlarna i serien SF Masterworks. Blurbar gör storheter som Doris Lessing, Arthur C Clarke och Jorge Luis Borges. Virginia Woolf skrev brev till Stapledon och berättade att hon blev avundsjuk.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Blake i posten

blake
Mums.

Read Full Post »

I första kapitlet i Lord Peters största affär återfinns följande mening:

”Hans ovala och vänliga ansikte verkade som om det hade vuxit fram ur den höga hatten liksom vita maskar kryper fram ur en ålderstigen gorgonzolaost.”

HU! Vad menas? Och hur kan jag inte ha lagt märke till denna mening förut? Läser om för cirka tredje gången, men ni vet, ibland är lite Sayers-läsning det enda som hjälper.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

gudar_och_odjurInser att jag glömt att skriva något om Gudar och odjur som jag läste för några veckor sen. Jag tyckte den var bra, bättre än jag tidigare tyckt om just den polisen: Alex. Ändå minns jag väldigt lite.
Däremot tänker jag ofta på vissa saker från Garnet Hill-trilogin. Som Minas beskrivning av hur Glasgow-kvinnorna alltid klär sig optimistiskt: i kläder som är dels för små (som att kvinnorna själva var slankare) och dels för kalla (som att vädret var varmare). Detta tänker jag på varje vår och höst.
Lika ofta tänker jag inte på hur Maureen sitter i chocktillstånd och ser blodfläcken efter hennes pojkväns avskurna pung, och det är väl tur. Men jag minns mycket från Garnet Hill. Och inte alls lika mycket från de senare böckerna, trots att jag ofta tyckt bra om dem. Vad detta beror på vet jag inte riktigt.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Färdig!

Nu har jag läst det jag planerade att läsa i sommar. Otroligt. Inte mängden, för den är inte särskilt stor, men att jag inte tappade sugen och bytte till helt andra böcker efter cirka två. Däremot stack jag emellan med några andra. Och semestern tog slut för tre veckor sen.
Bilder i repris:
semesterlas
suddmarsh

Read Full Post »

paris wifeIgår kväll läste jag ut The Paris Wife, om Hadley Richardson som träffar Ernest Hemingway och gifter sig med honom. Jag tyckte om boken, även om den inte var lika gripande som Sittenfelds American Wife som den också jämförts med. Men den är drabbande ändå; skildringen av detta äktenskap som inleds i kärlek men där jag som läsare vet att Haley bara var den första i en rad av Hemingwayska fruar.
Därför är jag extra observant på de kvinnor som cirkulerar kring paret. Såna som är mer spännande och chica än Hadley, såna som längtar efter andra saker än familjelivet och kärleken och Ernest Ernest Ernest. För Hadley älskar Ernest med en brinnande passion. Och han älskar henne också, men han älskar sitt arbete mer. Han blir inte alls glad när Hadley blir gravid.
Nu är det svårt för mig att säga hur mycket som är ”sant” i Paula McLains tolkning. De där grälen och försoningarna? Episoden där Hadley slarvar bort/blir avstulen Ernest hela produktion på ett tåg är nog historiskt sann. Vänskapen med Gertrude Stein och Alice B Toklas också, Stein blir Bumbys gudmor. Sen bryter de med varandra, Gertrude Stein blir arg när Hemingway låter publicera en elak parodi på sin gode vän och mentor Sherwood Andersons bok. Så gör man inte, anser Stein och en rad andra människor, och jag är böjd att hålla med. Han var väldigt bra på att bryta vänskapsrelationer, Hemingway. På dåliga sätt.
Kuskandet från USA till Paris, och sen runt i Spanien — med fantastiska tjurfäktningsscener!* — med en avstickare till Toronto för att föda barn på sjukhus, det har jag svårt att föärstå. Särskilt eftersom de var så fattiga, de levde på Hadleys arv långa perioder då Hemingway inte sålde något. Men det gällde att hitta ställen där han kunde skriva, miljöer som var lagom kreativa och fyllda av upplevelser. Och en massa drickande. Det fanns ett rikt skikt av människor som uppskattade makarna Hemingway och bjöd dem till sig. I samma kretsar rörde sig Zelda och F Scott Fitgerald. Porträtten av dem är inte särskilt vackra.
* En scen jag kommer att minnas är när en ung matador bländas av Hadleys hår, skär av den nyss döda tjurens öra, och skickar en liten springpojke med det till Hadley. Svart och fortfarande varmt.

Om början av läsningen skrev jag här.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Läser om Parisfrun

paris wifeJag har väntat in det rätta läget för att börja läsa den här boken: The Paris Wife av Paula McLain. Den handlar om Hadley, 28 år gammal, som äntligen känner sig beredd att börja leva. Inte bara som ungmö i våningsplanet ovanför sin gifta syster, i huset i St Louis. Hadley ramlade ut genom ett fönster som barn, och det tog lång tid att tillfriskna. Epitetet ”stackars Hadley” blev hon i sin dominanta mors ögon aldrig av med.
En morgon vaknade familjen av ett skott. Det var fadern som skjutit sig. Äldsta systern Dorothea dog några år senare i sviterna av brännskador. Hadleys första utbrytningsförsök ur familjen gick inte bra, sedan låg modern döende under lång tid, men nu gör hon sitt andra försök till eget liv när hon reser till Chicago för att besöka vänner.
Där träffar hon en ung, nästan självlysande levnadsglad man, med grop i hakan och stor begåvning för att skriva. Han är bara 21 år, men krigsveteran med benen fulla av granatsplitter. Hans namn är Ernest Hemingway.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »