Första filmen i Douglas Sirk-boxen visar sig vara en komedi. En äldre miljardär flyttar under falskt namn in hos sin gamla ungdomskärleks familj, för att se om de är värdiga att ärva honom. Kvick dialog, dråpliga situationer, sång och dans och massor av charm. Jag hajar till när det här ansiktet plötsligt dyker upp. Det verkar vara James Deans allra första talade filmframträdande, hela åtta sekunder långt, men han hinner säga väldigt många ord på den tiden:
Men egentligen handlar filmen alltså om det här gänget, med Charles Coburn i spetsen:
Tjejen i grönt (som förlovar sig med Rock Hudson) heter Piper Laurie och spelar 38 år senare i Twin Peaks.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Douglas Sirk, Har anybody seen my gal?, film, James Dean,
Douglas Sirk: Has anybody seen my gal?
juni 20, 2010 av snowflake
17 svar
Kommentera
Mest lästa inlägg
Senaste kommentarer
Hanneles bokparadis om Sofi Oksanen: Norma Hanneles bokparadis om Sofi Oksanen: Norma styleonfile om Sofi Oksanen: Norma snowflake om Vad jag läser just nu styleonfile om Vad jag läser just nu mycket om
Följ mig på Twitter
Mina tweetsPå twitter
Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.
Kategorier
- Almapristagare (2)
- amerikansk politik (18)
- Ann Cleeves (8)
- Ann Patchett (11)
- Augustpristagare (2)
- Azar Nafisi (2)
- Årets första bok (8)
- barnböcker (20)
- böcker (1 202)
- böcker med färg (13)
- Best of 2008 (5)
- Best of 2009 (22)
- Best of 2010 (22)
- best of 2011 (21)
- Best of 2012 (13)
- best of 2013 (9)
- Best of 2014 (18)
- best of 2015 (24)
- best of 2016 (10)
- besvikelse (5)
- bibliotek (12)
- bibliotekslån (4)
- biografier (22)
- bipersoner värda att minnas (12)
- bloggosfären (35)
- bok blir film (45)
- bok blir tv (8)
- bok i bok (11)
- Bokcaféer (7)
- bokhandlar (14)
- bokhyllor (12)
- bokinköp (83)
- bokomslag (16)
- bokrea (10)
- Buffy the vampire slayer (8)
- C S Lewis (6)
- Carol Shields (6)
- Charlaine Harris (19)
- citat (20)
- Curtis Sittenfeld (7)
- dagböcker (18)
- Daphne du Maurier (13)
- deckare (161)
- Dennis Lehane (8)
- deprimerade författare (4)
- det här med Gud (7)
- Doris Lessing (21)
- Dorothy Sayers (36)
- DOROTHY/OZ-samlingen (6)
- Douglas Sirk (6)
- dramatik/teater (11)
- Eleanor Roosevelt (5)
- Else-Britt Kjellqvist (2)
- enkäter (17)
- essäer (4)
- essäer med mera (7)
- facklitteratur (30)
- fantasy (49)
- Författare jag träffat (10)
- författarfoton (4)
- författarframträdande (29)
- författarkoppling (50)
- film (76)
- Frieda Hughes (5)
- GATSBY-samlingen (7)
- George Orwell (2)
- George R R Martin (7)
- Gillian Flynn (5)
- Gilmore Girls (15)
- graphic novels (12)
- hyllvärmare (2)
- I Corren (23)
- James Tiptree (6)
- Japan (9)
- Jean Webster (2)
- Jerusalem/Israel (21)
- Joanna Russ (4)
- Josephine Tey (8)
- Joyce Carol Oates (26)
- Julböcker från jobbet/klubben (8)
- Karl Ove Knausgård (4)
- klassiker (25)
- Klassiska kvinnor (9)
- konst (27)
- kristet (27)
- Kristian Lundberg (7)
- Lämnar oläst (12)
- Läsning om läsning (7)
- Läsrapporter (55)
- listor (11)
- litteraturorienterat (60)
- livet (94)
- Majgull Axelsson (1)
- Margaret Atwood (1)
- Masada-samlingen (2)
- meta (55)
- Michael Chabon (8)
- Mina läsår (2)
- Mo Hayder (8)
- Modesty Blaise (8)
- mormor/farmor (11)
- Muriel Spark (4)
- musik (46)
- New York (7)
- Nicola Griffith (5)
- nobelpristagare (66)
- norskt (14)
- noveller (34)
- Octavia E Butler (17)
- Olga Tokarczuk (6)
- omläsning (38)
- opera (6)
- paranoia (10)
- Patricia Briggs (9)
- Patricia Highsmith (4)
- Patti Smith (13)
- persiskt (4)
- Philip K Dick (8)
- poesi (53)
- presidentfruar (22)
- quiz (4)
- radio (38)
- Robert Graves (4)
- romerskt (9)
- Rosamond Lehmann (12)
- science fiction (104)
- science fictionkurs (12)
- Selma Lagerlöf (10)
- serier (20)
- Shaun Tan (1)
- Sherman Alexie (11)
- Siri Hustvedt (10)
- självbiografiskt (68)
- skräck (24)
- Sofi Oksanen (9)
- Star Trek (8)
- Stephen King (13)
- Sylvia Plath (11)
- systrarna Mitford (16)
- Tana French (6)
- Tawni O'Dell (9)
- The ALICES (7)
- Toni Morrison (5)
- tv (163)
- tysk litteratur (8)
- Ulla Isaksson (8)
- urban fantasy (19)
- Ursula K LeGuin (19)
- utställningar (10)
- vampyrer (25)
- Virginia Woolf (5)
- W Somerset Maugham (15)
- Wislawa Szymborska (4)
Arkiv
Sidor
-
Meta
Känner mig väldigt stolt över att ha väckt intresset för Douglas Sirk! 🙂 ”Has anybody seen my gal?” är en av de filmer jag inte har sett i boxen. Kul att den var bra! Såg ”All I Desire” i förra veckan, tänkte lägga upp en recension imorgon.
Ja, dina inlägg träffade verkligen rätt nerv, så dte kan du gott vara stolt över. 🙂
Den här filmen var ju mer en bagatell, jag gissar att det blir mörkare allt eftersom. Tänkte se dem i kronologisk ordning.
Vilken härlig film det verkar vara. Är färgerna pålagda, eller var det från början sån där härlig ”technicolour” 😉
Piper Laurie ser såååå ung och söt ut, förresten. I sin roll i TP var hon alltid så sliten (jag antar att man skulle tänka på en tablettmissbrukande mor, som tillbringat hela livet med att tränga undan allt hon mer eller mindre medvetet visste om ”Bob” som tagit hennes make i besittning och nu våldförde sig på dottern. I alla fall var det det man tänkte på.)
Jag är också så där otroligt svag för såna där repliker som James Dean lyckas få ur sig (undra hur många omtagningar som behövdes?), och sånt där som att ”engagement is almost as good as marriage” ”it’s frequently better”.
Nu när du säger det så kanske färgerna är pålagda… för nästa film som gjordes året efter är i svartvitt.
Men Piper Laurie spelade inte Laura Palmers mamma, hon spelade Catherine Martell, en kvinna som väl ägde det där sågverket ihop med sin bror. Hon och brorsan var elaka, men Catherines man Pete var en sån där genomsnäll liten gubbe. Honom bedrog hon förstås.
Sen var Catherine Martell bortrest i flera avsnitt, medan en japansk affärsman (eller var han Hongkongkines?) dök upp i Twin Peaks. Det visade sig vara Catherine i förklädnad.
Och om dialoger… Alltså det är ju det allra bästa med amerikansk 40-50-60-talsfilm! Så kvickt och snärtigt och smart.
Nejmen du har ju rätt. Det är Piper Laurie som spelar Catherine! Då har inte utseendet förändrat sig såååå mycket.
Jag förstod förresten aldrig riktigt hur paret Catherine Martell och Benjamin Horne uppstod. Det grubblar jag på allvar över då och då. Så omaka! Men Catherines bror var väl ”död” när serien började? Och sen visade det sig att han levde hela tiden och kom tillbaka och fortsatte vara elak mot sin stackars fru Josie Packard (som också visade sig vara lite lurig…). Stackars sheriff Truman.
(Du hänger med, va?)
Jag tycker förresten såna där ”snärtiga dialoger” finns även i svenska filmer från den tiden. Det finns en kvickhet som ofta saknas även när man försöker vara rolig i moderna filmer. Det är som att man tror att specialeffekter kan göra en film med dålig dialog bättre.
Jamen just ja, brodern var ju ”död”! Idel hemliga identiter i den serien…
Josie Packard… minnet fladdrar till men inte tillräckligt kraftigt.
Att Caterine och Horne var ihop känns som en kaka söker maka-relation, båda helt korrupta själar som kanske tyckte det var skönt att spegla sig i en likadan nån gång omsänder. Annars gillade han väl mest unga vackra tjejer.
Om den tidens svenska filmdialoger har du helt rätt. Vad var det som gick snett sen egentligen? Nu är det huvudanledningen till att jag tittar mycket lite på nutida svensk film och tv. Det är så segt och stelt och tillkämpat ”hårt”. Och alltid med två sekunders fördröjning.
Josie Packard var den asiatiska kvinnan (jag minns inte om man visste precis varifrån hon kom) som var gift med Catherines bror (hette han Arthur? Något med A har jag för mig i alla fall). Laura Palmer lärde i alla fall Josie engelska. jag minns inte säkert vad som hände, men vid något tillfälle förargade Josie Catherine, så att hon fick bli hembiträde och bära svart klänning med vitt förkläde. Det var väldigt mycket associationer till slaveri, tyckte jag.
Och angående svensk film så vet jag inte riktigt vad som hände. Björn Skifs? (För Sällskapsresan filmerna har ju trots allt en ganska lågmäld humor i dialogen.)
Är det inte mer en tudelning nuförtiden vad gäller film, förresten? Fanns de där konstnärliga, artistiska filmerna på 30-talet, som bara en kulturelit såg?
Ja, just det, jag minns de där slaveri-associationerna. De kämpade om arvet efter nedbränningen av sågverket. Men jag har för mig att Josi vann till sist?
Finns det manusförfattarutbildningar?
Har du förresten tänkt på hur jobbigt krävande internet är, det liksom ropar efter att man ska ta reda på allt man undrar över…
Hm. Jag minns faktiskt inte riktigt precis hur det gick för Josie. Jag måste _verkligen_ se om hela serien (jag har den på slitna videoband och jag såg Fire walk with me förra året. Det var menat som en upptakt för att sedan se hela serien, men jag kom av mig lite. Och under våren har jag varit så avundsjuk på Martina på Ett hem utan böcker som fick en Guld Twin Peaks DVD-box när hon fyllde år, så jag liksom tittar inte på mina videoband i ren protest 😉 )
Men visst finns det en filmmanusutbildning. DI har en (som jag några gånger i mitt liv har funderat på att söka, faktiskt):
http://www.dramatiskainstitutet.se/web/Filmmmanus.aspx
Och jag håller med. Internet är så fruktansvärt fruktansvärt fruktansvärt jobbigt.
Vixx, sök in till den! Du skulle vitalisera svensk film och tv.
Allvarligt.
Om TP är jag osäker om jag vill se om den, eller om det räcker med att hjälpas åt att minnas den, som vi gör nu.
Has Anybody Seen My Gal? är filmad i technicolor. Det har ingenting att göra med kronologi att göra – det gjordes gott om svartvita filmer på 50-talet; det görs ju fortfarande en del fortfarande. 🙂
Det är mer i tevemediet som man kan prata om en skarp övergång från svartvitt till färg.
Det finns även många filmer från 30-talet med rappkäftade karaktärer. Det var då som screwball-komedin slog igenom som genre.
Tyvärr finns det ofta något slags idé i film-Sverige om att bra dialog är ”realistisk”. Svenskan är också ett ganska ”stelt” språk i jämförelse med engelskan och lämpar sig inte lika bra för käftslängande. Vilket leder till att vissa manusförfattare har börjat skriva på svengelska på ett ytterst irriterande vis, även om jag kan förstå frestelsen.
Jag är alltså manusförfattare själv, om det inte framgick. 🙂
Snowflake: Allvarligt så är inte filmmanus min största dröm. Men jag drömde väldigt mycket om att regissera för så där 15 år sen, och då läste jag in mig något enormt på DI:s utbildningar (det var liksom inte antagning till allihop varje år, och de år det inte var antagning till det man ville gå så läste man om de andra inriktningarna). Sen blev det forskarutbildning om något helt annat i stället.
Och om jag ska vara helt ärlig är nog romaner mer min grej, även om jag skrivit en del dramatik för läääääänge sen. Jag tycker mycket om dialog, både att skriva och läsa. Ja, bra dialog då alltså.
Men jag vill nog se om TP. Även om jag gärna minns också. (Jag vill främst se om den på grund av de där rutiga kjolarna som Laura och Donna och Audrey och Shelley och de andra hade på sig hela tiden.)
Tack Sara, intressanta fakta!
Om det realistiska idealet: en grej som jag verkligen hakar upp mig på är fördröjningen. Att noga vänta ut sin samtalspartner som får tala färdigt. Sen räkna till två. Sen säga sin egen replik. Hur många pratar så? De flesta faller ju varandra i talet hela tiden.
Och sen svordomarna, en period skulle alla starka känslor uttryckas med ordet ”jäv-lar”. Men det verkar ha gått över nu.
Jag håller med om att engelsktalande har helt andra språkliga förutsättningar för att vara rappa. Dubbelt så många ord, och helt andra temperament och traditioner. Det märks väldigt tydligt inom journalistiken också; lyssnar man på radio så har programledarna väldigt lediga övergångar mellan varandra, gärna med knorr på. Och pressen kan ju sätta rubriker som jag bara drömmer om…
Svenska språket passar bättre för ångest och sånt, det börjar bli dags för Another one of those Bergman sort of days igen. 🙂
Sara: Har du gått på DI? (om du tycker jag är för nyfiken så kan du ju bara säga det innan du svarar på frågan).
Jag är annars så otroligt förtjust i det där ordet ”technicolour”. Det har ungefär lika mycket tidsfärg som ”tv-kanna”.
Jag håller inte med om att man inte kan slänga käft på svenska. Däremot håller jag med om att de filmdialoger som lyckas med detta är lätträknade. Men jag brasklappar gärna med att det är sant att jag inte är ett filmfreak, och att det finns många filmer jag inte har sett. För övrigt kan man kanske undra om de där amerikanska filmerna egentligen är så roliga på originalspråk, eller tycker vi i Sverige kanske att de är coola bara för att de talar engelska?
Vixxtoria: Det är fritt fram att fråga! 🙂 Och nej, jag har inte gått på DI, jag har gått lite andra vägar.
Ja, haha, det är ett ljuvligt ord.
Det håller jag inte heller med om. 🙂 Det jag skrev var att jämfört med engelskan så är det svårare att skriva riktigt bra käftslängardialoger på svenska. Engelska är ett så fantastiskt bra språk för kvickheter, ordvändande och one-liners.