Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2015

kamp4Oj, den här är nästan den bästa tror jag. Lika bra som ettan. Jag grips djupt av både 18-åringen som tar jobb som lärare i Nordnorge där hans känsloliv följer årstiderna och så den 16-årige Karl Ove, som får fart på sitt skrivande men aldrig får till det med någon tjej, trots ständiga försök. Problemet är att han alltid kommer i kalsongerna, han hinner inte ens få av sig dem och det är förödmjukelse efter förödmjukelse samtidigt som han ljuger för kompisarna om att han redan legat med flera stycken.
Karl Ove Knausgård är extremt självmedveten, varenda kroppsrörelse eller yttrande ställer han i relation till hur han uppfattas av andra. Men så upptäcker han alkoholen.

”Varför drack de inte? Varför drack inte alla? Alkoholen gör allting stort, den är en vind som drar genom medvetandet, den är vågor som bryts och skog som vajar, och det ljus den utstrålar förgyller allt du ser, till och med den vidrigaste och mest frånstötande av människor får något vackert över sig, det är som att alla invändningar och all kritik sveps bort med en enda vid handrörelse, ett rågat mått generositet, här är allt, och då menar jag allt, vackert.
Varför säga nej till det?”

Så Karl Ove super något fruktansvärt, redan som 16-åring får han black-outer och vet inte vad han gjort. Skam, skuld, och så nästa rus. Mer skam, nytt rus. Han finner delar av sig själv under berusningen som är den han vill vara. Han haschar också, det ruset är nästan ännu bättre. Han skolkar mycket men får jobb som skivrecensent på en mindre tidning. Lönen utbetalas i lp-skivor. Musik, skam & skuld & denna ständiga misslyckade kåthet som får honom att fantisera om varenda tjej som råkar visa sig, så ser Karl Oves alkoholindränkta sena tonår ut.

Jag gillar också att man får se mer av mamman, Sissel, och brorsan, Yngve.

Read Full Post »

pat-dick-book-coverPat Ryan var inte alls intresserad av Richard Nixon till att börja med. Han fick jobba hårt, och måste ha varit rejält jobbig i sin enträgenhet. Å andra sidan var hon också taskig, han fick komma och hämta henne efter hennes andra helgdejter.

Pat Ryan var lärare, och 28 år när hon sa ja till frieriet. De flesta gifte sig tidigare. Hon beskrev sig som en fri natur, äventyrlig och med en längtan efter att vara obunden. Pat hade som nybliven tonåring vårdat sin döende mor och därefter skött hushållet för far och bröder, samtidigt som hon pluggade och jobbade vid sidan av. Och spelade teater. Dick var mycket ambitiös, jobbade på advokatfirma men till att börja med inte så lukrativt. Det förekom att han försökte övertala klienter att inte skiljas, trots att han då inte skulle ha dem som klienter. Men Dick tyckte att en familj skulle hålla ihop.

Richard Nixon kom från kväkare. Både han och Pat var präglade av depressionsåren. När de väl gift sig levde de väldigt sparsamt, jag gillar det. Bröllopsresan gick plus, de kom tillbaka med några dollar över. Så när en förfrågan kom från republikanska partiet (efter kriget där Dick låg i flottan och Pat levde nästan utan socialt umgänge eftersom hon tyckte att det kändes fel) om att ställa upp i kongresssvalet mot en populär demokrat, så var det en stor sak att ta ställning till. De kampanjade till att börja med på egen bekostnad. De fick lämna sitt hus, och flytta in hos Dicks föräldrar. Kontoret möblerades med typ loppisfynd. För försäljningen av sin enda ekonomiska tillgång (”share of property”, jag vet inte vad det exakt är) som Pat ägde tillsammans med sin bror Tom fick hon 3 000 dollar. Merparten av dessa investerades i valpamfletter, som förstördes av demokrater. Enligt vad Pat Nixon bittert sa i samband med Watergateskandalen var det ingen som på den tiden brydde sig om att demokraterna brutit sig in och stulit pamfletterna. Andra källor säger att hon minns fel, utsända demokrater låtsades vara intresserade av att rösta republikanskt, bad att få pamfletter vilket de fick, bara för att förstöra dem sen. Hur som haver var det Pats 3 000 dollar, så man kan förstå att hon var ledsen och arg.

Nåväl, Richard Nixon blev vald och flytten gick till Washington, där de å ena sidan av det politiska etablissemanget betraktades som obetydliga lantisar med fel kläder, å andra sidan av en tidning lanserades som det nya Amerika. Som på denna bild, där Pat oroade sig för att Dick skulle välta och tippa ut deras första dotter, Tricia. Han hade inte cyklat på 15 år eller så.
Pat_Richard_Nixon_AP460609029_620x350

Dick Nixon fick resa till det krigshärjade Europa 1948, där kommunismen gjorde intåg i flera länder. Det han såg präglade honom djupt. Han blev en stark påhejare för Marshallhjälpen, och satsade hårt på att övertyga sina motsträviga väljare hemma i Kalifornien. Han blev också en stark antikommunist. Redogörelsen för hur han tror på en ganska udda figur som påstår att den högt uppsatte Alger Hiss är sovjetisk spion och sedan driver detta till rättegång och fällande dom är intressant. Där skapades Nixons karriär och rykte, i till en början stark motvind då han hånades i media.
Hemma var det tungt för Pat, hemma med två småbarn (dotter nummer två heter Julie) och utan att ha hunnit få väninnor eller vuxen sysselsättning.

Read Full Post »

Abbott-Om-du-vågarAh, sällan skildras tonårstjejer så här fysiskt med spända muskler, styrka, balans. Blod och svett och tårar, även om de senare helst ska tvingas tillbaka. Det är en stenhård hierarki i den grupp cheerleaders som Addy ingår i. Addy är bästa vän med den dominerande Beth, löjtnanten till Beths kapten, den som förstärker hennes order. Alla är rädda för Beth. Tills coachen kommer. En ny, krävande coach som nyper tag om valpfettet i en av tjejernas midja och kräver: Fixa det här.

Addy blir besatt av coachen, passionerad, uppslukand. Beths kontroll sviktar, coachen degraderar henne i samma takt som de andra cheerleadertjerna bantar ner sig och blir allt starkare, smidigare och hårdare, och svingar sig upp i allt högre och farligare stunts. Samtidigt har coachen själv ett behov av tjejernas dyrkan, hon samlar dem hemma hos sig, bjuder på vin och cigaretter.

Det var ungefär så här som jag trodde att hela boken skulle vara, full av lojalitet och svek, men så ser jag den röda pricken på biblioteksbokens rygg. Pricken som signalerar att det är en deckare. Så ni förstår att någon ska dö. Och någon, Addy, ska lista ut hur och varför. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är alla känslorna, alla bilderna — Megan Abbott berättar mycket i bilder: den lilla Beth som flinande karvar ut cykelgummit för killen som skadat den lilla Addy, coachen med sin älskare på en stol, stjärnhimlar och blåmärken och glittrande paljetter och gips.

Coachen menar att det inte finns något så farligt för tonårstjejer som tristess.
När något är i rullning måste man gå hela vägen, säger Beth.

Jag tänker på JCO:s Foxfire. Och Klanerna i Palos Verdes, intensiteten. Men Om du vågar är sin egen också.

Read Full Post »


Här berättar jag om Johanna Nilssons Det grönare djupet, som är en sorts fristående fortsättning på Karin Boyes Kallocain. Sändes i fredags i Minuter till helg i 24Corren.
Jag har bloggat om boken här, och sen dess har sambon hunnit läsa om Kallocain och påmint mig om ett par saker jag glömt därifrån.

Read Full Post »

Dead-HeatAlpha och Omega-böckerna har blivit mer och mer av favoriter hos mig, mer än Mercy Thompson.
Det är en väldigt stark start på den här. Chelsea drabbas av kraftig huvudvärk på väg hem med sina små barn i bilen, och blir sen argare och argare. Den stora kökskniven ser blank och lockande ut. Så kommer hennes tonårsson och sträcker ut handen efter en smakbit på maten…
I Dead heat är det en fae som är den stora fienden. Anna och Charles besöker en gammal god vän från förr, och provar att rida olika hästar inför ett köp. På kuppen räddar de kidnappade barn.
Mest gillar jag som vanligt Annas och Charles relation. Och förstås hela varulvssamhällsstrukturen. Underbart ytlig underhållning för stunden.

Read Full Post »

änglar
Idag tänker jag läsa ut den här: Änglar kring mitt hus av Anselm Grün. Den har legat på nattduksbordet sedan tidigt i höstas, det är en sån bok som man läser lite i taget av. Vissa änglar talar mer till mig än andra, det är så det ska vara.

Read Full Post »

lessingbio
På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

lessingbaksida

Read Full Post »

nattduksbordet
… en biografi, en essäsamling, en andlig bok även den uppdelad i kortare texter, och så Ellen Key som talar om vad som är vackert respektive fult.
Men visst saknas det en roman? Megan Abbotts Om du vågar hämtades på bibblan i veckan på dotterns rekommendation. Eller så grabbar jag Knausgårds fyra, jag har fått lust på honom igen efter lång paus, i samband med det härliga kulturbråket som pågår just nu med Ebba Witt-Brattström i ena ringhörnan och KOK i den andra.

Ps Else-Britt Kjellqvist är som vanligt fantastisk, men efter att ha läst henne om Stig Dagerman blev jag så beklämd och konstig till mods. Måste komma ihåg att akta mig för Stig Dagerman.

Read Full Post »


Det var i Minuter till helg i 24Corren som jag först berättade om denna fina samling. Här har jag skrivit också.

Read Full Post »

grönaredjupetDen starkaste bilden jag bär med mig från ”Det grönare djupet” är när Linda Kall betraktar en jättekatt som smidigt rör sig på besök i hennes trädgård. Den är mäktig, stolt och stark. Inte det minsta hotfull. Efteråt går Linda till Palatsets källare och besöker Katalogen över allt levande. Där läser hon sig till att jättekatten kallas lejon, ett havslejon.
Linda längtar ständigt efter sin make Leo Kall. Hon får aldrig veta att det är samma namn, men jag som läsare vet ju det.

”Det grönare djupet” är Johanna Nilssons tolkning av en möjlig fortsättning på Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain. Den utspelar sig många år senare, Linda är 59 år när hon börjar skriva ner sina erfarenheter. De är dramatiska. Hur hon skiljs från sina döttrar Maryl och Laila, flyr från Kemistaden 4 till den mytomspunna Ökenstaden, och nästan dör på kuppen. Hur hon skapar sig ett liv i Ökenstaden, som trädgårdsmästare, och träffar Edo igen och blir vän med Rose. Vänskapen är mycket fint skildrad, Johanna Nilsson är bra på att skriva så där innerligt och rent och gripande om känslor. Kärlek. Längtan. Saknad.

Framför allt är det förstås en idéroman. I Kemistaden härskade diktatur, kollektivism, tvång. I Ökenstaden är friheten total, inklusive friheten att knarka och begå självmord. Edo vet att en dag slutar Världsstaten och Universalstaten att kriga mot varandra och då vänder sig vinnaren mot Ökenstaden. Han förespråkar en liten nedtonad stat för det viktigaste, men blir utbuad så fort han nämner ordet ”ledare” och ”vakter”. Han vandrar vidare till Klippstaden, där allt ska vara så bra, så bra.
Linda stannar kvar. Odlar sin egen och andras trädgårdar, röker på med Rose, får hem sina döttrar men förlorar den ena till drogerna. Den yngsta, Laila, är gravid och går i sin fars fotspår som kemist. När en av förtryckarna från förr försöker sig på en statskupp spelar Laila en nyckelroll.

Jag älskar Johanna Nilssons språk och att hon vågat ge sig på det här projektet, att hon tillåter sig att bli besatt av Boye och Kallocain. Men jag gillar inte att Linda är så naiv hela tiden, hon tror alltid att bara hon kommer till nästa ställe så ska människorna vara goda och samhället klokt och rättvist ordnat. Å andra sidan kanske detta hopp är det djupast mänskliga?

Read Full Post »


The Missing. Starkt, gripande, oerhört bra skådespel på flera håll. Men det är för hemskt. Jag står inte ut, jag blir förtvivlad.
En liten pojke försvinner i en fransk stad där familjen stannat bara för att bilen gick sönder. Ganska snart uppstår misstankarna att han kidnappats av en pedofil, kanske en pedofilring. Varje timme som går är en förlorad timme.
Åtta år senare åker pappan, fantastiskt spelad av James Nesbitt, tillbaka till Frankrike för att han sett sonens halsduk på Facebook. Historien berättas i dåtid och nutid om vartannat, föräldrarna har valt olika sätt att försöka leva vidare. Mycket har hunnit hända på åtta år. Den sympatiske polismannen Baptiste odlar bin. Den knarkande rumänskan är lärarinna. En ung pedofil mediciner sig för att slippa sina drifter. Det är bara skithögen till journalist som är sig lik.
Dialog hemma:
Jag: Varför är journalisterna alltid såna as? Det är bara pedofilen som är värre.
Sambon: Jag tycker faktiskt bättre om pedofilen.

Det är alltså väldigt bra på alla sätt, men när jag inte kan sova för att jag hela tiden ser en filmsnutt med hur pojken försöker ropa på hjälp men blir tystad, nä då får det vara nog. Jag klarar inte av sånt här. Jag måste göra mig så avstängd och hård, och det vill jag faktiskt inte. Jag har helt enkelt blivit blödigare med åren, eller kanske efter mitt utmattningssyndrom. Det spelar ingen roll, för jag är hellre den här känsligare varianten av mig själv och då får jag välja bort sånt här. Grovt våld, utsatta barn, it’s enough.

Read Full Post »


Först sänt i Minuter till helg i 24Corren.
Bloggat om här.

Read Full Post »

daniusAllra sist i denna essäsamling som varierar mellan bra, mycket bra, och lysande, kommer så Min första krets. Titeln är snodd från Olof Lagercrantz om jag inte minns fel, och handlar om Sara Danius egen uppväxt. En uppväxt som jag känner delar av, så pass stora delar att jag inbillar mig att jag nästan känner Sara Danius och alla hennes syskon. Det gör jag förstås inte, och de måste vara så fruktansvärt trötta på såna som jag. Jag ber om ursäkt här och nu.

Förklaringen är att Barnaboken var så oerhört viktig för mig. Jag har skrivit om detta här. Sedan kom Felicia försvann och vände upp och ned på alltihop, det blev en väldigt stark upplevelse för mig som jag recenserade här och som jag bär med mig fortfarande. Liksom jag bär med mig scener ur Barnaboken.

Nu får jag alltså fler pusselbitar. Sara Danius beskriver föräldrarnas korta äktenskap men långa vänskap. Det är hennes pappa som var ”pappa Lars” till viss del även för de andra småsyskonen. Hon beskriver några av sina flyttar. Den hemska till Egypten, där lillebror Aron sedan dör. Den för henne och helsystern Nina kanske livräddande (mitt ord) hem till Sverige och pappan. Det fanns ingen skola för flickorna, så det blev bara fyra månader i Egypten för dem.

Som nybliven pensionär tog fadern glatt emot sina döttrar på tio, elva år. En läsare, en humanist, gammal militär och oerhört uppskattad lärare. Som läste Bachs partitur för att förströ sig på pendeln, och tog sina döttrar på cykelsemester till Värmland. Han kunde bara två kryddor, salt och peppar, berättar Sara Danius, men han lärde sig att laga mat till sina barn. Helt enkelt en underbar man och far. En far som både Nina och Sara älskade och respekterade och undvek att göra upprörd i onödan, väl medvetna om att han inte skulle leva för evigt.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om porträttet av pappan. Det är djupt trösterikt.

Även en essä om farfadern och Orrefors är väldigt spännande, men annars är texterna inte personliga på det viset. Mycket mumma för en gammal litteraturvetare. Best of-etikett!

Read Full Post »

barnbocker
Jag tänker samla ihop till ett fint bibliotek när barnbarnen (och andra) kommer på besök. Eftersom jag är så okunnig om vad som är bra barnlitteratur just nu har jag satsat på Alma-pristagare. Denna gång Kitty Crowther och Maurice Sendak. Den tredje boken Me…Jane handlar om den legendariska apforskaren Jane Goddall och hur allt började med att hon fick en apdocka som barn. Den är på engelska, men med så korta meningar att man lätt översätter allt eftersom vid högläsningen. Skriven av Patrick McDonnell (som alltså inte är Almapristagare).

Read Full Post »

antarktisAntarktis överraskar med att handla om sorg och konfrontation. Det tar mig ett tag att förstå det. Först hinner jag vara rätt irriterad över vad jag uppfattar som en försmådd kvinna så till den milda grad besatt av en man att hon krånglar sig med på en expedition till Antarktis för att få komma nära honom. Hon struntar i att lyssna på säkerhetsföreskrifterna för att istället skärskåda exakt hur nära hans hand befinner sig hennes, eller — förfärligt! — en annan kvinnas. Hon beter sig i största allmänhet provocerande dumt, men när jag allt eftersom får veta varför så förstår jag henne bättre.
Josefin Holmström skriver på en väldigt sparsmakad prosa, ofta närmast lyrisk. Jag tycker mycket om delarna där hon minns Scott, Oates, och de andra dödsdömda männen i Scotts expedition och på slutet en underbar dialog mellan Scott och Amundsen.

Read Full Post »

Older Posts »