Då och då måste jag läsa om Doris Lessings Prisons we choose to live inside. Fem föreläsningar hon hållit, utgivna i bokform, där hon påminner om att det vi just nu ser som självklart, hur vi ska tänka, vad vi ska göra, vad som är sant — inte alls är det. Om 20, 30 år kommer folk att se tillbaka på den här tiden och tänka: ”Men hur kunde de inbilla sig det? Hur kunde de bara tro och tycka så?” På samma sätt som vi gör.
Lessing konstater att vi aldrig någonsin vetat så mycket om oss själva (genom vetenskaper och forskning inom psykologi, sociologi, beteendevetenskap med mera med mera) men fortfarande inte använder oss av denna kunskap.
En detalj: den allmänna meningen på en officiell nivå är att krig är hemskt. Ändå finns det många som tycker om krig. Som tycker att deras bästa tid var under ett krig. Detta talar man inte om, låtsas inte om.
Och ett experiment: Universitetsfolket vid en mindre stad bjöd in stadsinnevånarna till ett experiment. Massor av folk kom. Men de blev inte mötta av någon. Istället stod de på kanske gårdsplanen och diskuterade länge och väl vad de skulle göra, varför ingen kom, om något hänt, om de skulle gå hem… Efter en kort tid hade de delat upp sig i två grupper under varsin ledare och passade på att diskutera/gräla om helt andra saker också. Först när en grupp unga män var på väg att börja slåss dök forskarna upp. (och talade om att just detta med att se vad som hände var själva experimentet.)
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Prisons we choose to live inside
Doris Lessing påminner
maj 12, 2012 av snowflake
Intressant!
Och nu påminner du mig om hur många Doris Lessing-böcker jag har kvar att läsa… Häromåret gick jag igenom hennes verk, försökte sålla fram de som verkade viktigast och fick ned min lista till tjugotre stycken. Fast nu tror jag att det blev tjugofyra. Den här boken låter otroligt intressant. Tack för påminnelsen om Doris Lessing!
Alltså, jag fattar inte hur WordPress fungerar. Jag lade till den snygga bilden till mitt konto, och plötsligt kan jag inte använda min Blogspot-identitet på WordPress-bloggar. Det här är Jenny B från Kulturdelen i alla fall, hej hej!
Vad föreställer bilden? Ett stilleben?
Men jag känner igen dig i alla dina skepnader. 😉
Nu tror jag att jag vet: Sarah Bernhardt?
Just det, Sarah Bernhard! Den är litet större i marginalen på Kulturdelen. Det roliga är att jag ville lägga dit den underbara bilden, samt en bild av en fraktal som symbol för att jag är ingenjör. Några månader senare såg jag att Sarah Bernhard och fraktalen följer precis samma spiralform, så skön för ögat.
Skönt att du känner igen mig! 🙂 Det här verkar vara min permanenta identitet på alla WordPress-bloggar, tills jag hittat en workaround.
Haha, ditt ögat söker och vilar sen i just denna form. 🙂
Den är intressant, och nyttig att läsa. Ett par av de andra exemplen är från gruvstrejken i Storbritannien och Falklandskriget, så på så vis märker man att den har några år på nacken. Men resonemangen istort håller i allra högsta grad.
Åh, fantastiska Doris! Just den boken har jag inte läst, måste åtgärdas.
Den är lite udda, byggd på föreläsningar som sagt. Men inte omöjlig att hitta. Lycka till!
[…] av The Sweetest dream. Omläsning av Gräset sjunger. Omläsning av Mara och Dann. Omläsning av Prisons we choose to live inside (essäer). The marriages between zones three, for and five. The making of the representatives for […]