Elvaåriga moderlösa Flavia är besatt av kemi. Hon kan periodiska systemet på sina tio fingrar och experimenterar glatt hemma på herrgården, där praktiskt nog ett laboratorium blivit stående intakt efter en numera avliden morbror. Så Flavia är exakt rätt person att vara först på plats när en mördad man utandas sin sista (kemiskt doftande) suck i trädgården. Det är det mest intressanta som någonsin hänt henne.
”Jag hittade ett lik i trädgården.”
”Så typiskt dig”, sa Ophelia och fortsatte plocka ögonbrynen.
Ja, ni hör ju. Det här är en deckare för den som ledsnat på seriemördare, tortyr, sexualbrott och blod i största allmänhet, och i stället gärna läser om sällsynta frimärken, mystiska främlingar, försvunna pajbitar och dvärgbeckasiner från Norge. Alan Bradleys historia utspelar sig i tidigt 1950-tal och huvudperson är den lillgamla Flavia de Luce, som får uppfostra sig själv bäst hon kan i skuggan av en tankspridd far och två försmädliga storasystrar. Med en knivskarp hjärna och en stor portion mod bedriver hon efterforskningar och lyckas på sin gamla svarta cykel Gladys hinna före polisen till den ena ledtråden efter den andra.
Alan Bradley har haft väldigt roligt när han skrev ”Den bittra pajens sötma”, det märks. Språket är lite omständligt och lillgammalt det också, pepprat med dråpliga replikskiften och halsbrytande liknelser. Det är lättsam underhållning för stunden och utger sig inte för att vara något annat. Och fastnar man för Flavia så ska man veta att det här bara är den första (Daggerprisbelönta) i en serie som Alan Bradley fortsatt att skriva på.
snowflakes in rain 