När jag började med Det du inte såg var det mycket för att det kändes viktigt att läsa Patrik Sjöbergs berättelse om övergreppen och hur de kunde pågå utan att någon annan, vuxen, reagerade. Men sen blev jag helt engagerad i historien om hans spirande framgångar, vilka höjder han tog, träningslägren, idoldyrkan av västtyska hoppare… och sen kommer ju alla de där tävlingarna och hoppen som jag MINNS och plötsligt är jag där igen och det är 80-tal och fula dräkter och det långa blonda håret och jag får samma rysningar nu som då. Och det är så härligt att läsa! Vilken stjärna han var, Patrik Sjöberg. En riktig Stjärna. Till och med hans hälsenor är intressanta.
Så den här boken handlar framför allt om den idrottsliga karriären — medalj i tre OS på raken!, sedan om övergreppen och hela tränarrelationen, och så om pengarna och festandet och en massa tjejer utan namn som nämns i förbigående tills vi är framme vid Therese som blir mamma till Isabelle och så mot slutet hans brasilianska fru Fernanda. Och skadorna förstås.
Den bild jag får av Patrik Sjöberg är att han drivs av en väldigt stark revanschlust. På sin frånvarande pappa, på rektor och lärare som talar om att han är värdelös (”du kommer att bli ett socialfall”), på myndigheter i form av skatteverk och poliser och p-lisor, på idrottspamparna. Alla som vill att han ska följa reglerna. För Patrik Sjöberg är inte så lagd för att följa regler; tycker han att något verkar dumt så gör han det inte. Han kommer ihop sig med Friidrottsförbundet, som dels tycker att han ska vara lika entusiastisk inför en liten regiontävling i Uddevalla som inför en stor gala, dels snor åt sig hans pengar i olika misslyckade fonder. Minns ni hur det var på den tiden? Idrottare skulle vara amatörer och fick inte tjäna pengar på sin sport. I själva verket betalades en massa pengar ut svart.
Det är många namn som droppas i denna bok, och Sjöberg är ju inte den som skräder orden. Han är tvärtom rätt stolt över sin förmåga att käfta. Så folk som gjort bort sig på något vis i hans ögon får höra det. Men en han aldrig är bitter på är Javier Sotomayor, trots att det var kubanen som tog ifrån honom världsrekordet, och sen fälldes för dopning. Sven Nylander däremot, en gammal kompis som skyllde på Sjöberg när de båda oberoende av varandra fastnade i en knarkkontroll på en krog under EM i Göteborg 2006, Nylander blev inte förlåten. (Just då var vi på EM i Göteborg, jag minns GP:s rubriker.)
Tränarpedofilen var mycket manipulativ. Han tog reda på vilka av småkillarna han skjutsade hem efter träningarna som hade skilda föräldrar eller jobbigt hemma. Han hade tv-spel och filmer och godis hemma. Pojkar sov över. Han valde ut någon att dela hotellrum med honom på resor. Han gav Patrik sömntabletter, tog nakenfoton och rakade av hans könshår när han tyckte att han växte för mycket. Han blev svartsjuk på flickvänner och kallade dem horor. Han avskydde kvinnor. (De tjejer som hade honom till tränare kan inte ha haft det så kul heller, även om de tack vare sitt kön slapp det värsta.)
Tränaren betraktades som barnslig och avvikande, men ett geni. Så han kunde härja som han ville när folk aktivt och cyniskt blundade.
Han höll på i minst 20 år.
Gamla kompisar hör av sig till Patrik Sjöberg och bekräftar minnen.
En bra krönika av Johan Esk, om att öppna ögonen.
Recension i Svenskan
————————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patrik Sjöberg, Markus Lutteman, Det du inte såg, idrottsstjärna, höjhopp, världsrekord, pedofili
snowflakes in rain 