Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘William Gibson’

William_GibsonTredje delen av Sprawltrilogin knyter ihop säcken genom att låta flera av karaktärerna komma tillbaka från Neuromancer och Count Zero. Molly till exempel. Och Count Zero. Angie Mitchell.
Men de jag fastnar mest för är Kumiko med sitt spöke Colin, och Mona Lisa, den förvirrade 16-åringen som älskar Angie.
I den här utspelar sig det mesta av vikt i cyberrymden. Jag tror att jag gillar den bäst. Eller kanske tvåan. Nej jag vet inte.
Jag mäktar inte riktigt med att skriva nåt vettigt om den, läs här istället den som vill. Ett misstag jag gjorde är att jag lät det gå för lång tid mellan varje del, det blir tillräckligt snurrigt ändå.
En intressant detalj i wikipedialänken ovan är att Gibson när han skrivit en del av Neuromancer såg Blade runner, och sen kände sig tvungen att skriva om en del, för han var rädd att annars skulle alla bara tro att han kopierat sin värld därifrån. Skyskraporna, det ständiga kommersiella, bakgatorna, bildtelefonerna… det är mycket man känner igen. Eftersom Blade runner är min favoritfilm, och eftersom jag varit i Tokyo och älskade det, så passar det mig fint.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

count_zeroFramtiden är dominerad av stora affärsföretag som försöker köpa över de bästa hjärnorna till sig själva och sälja sina uppfinningar inom teknik, droger, vadsomhelst. Mer och mer tid tillbringas i virtuella verkligheter: matrisen/nätet.
Agenten Turner blir sprängd i bitar men hyfsat återuppbyggd med den senaste biomedicinska tekniken. Nu ska han försöka få en av hjärnorna att hoppa av och byta sida.
Konstgalleristen Marly som nyligen blev blåst av sin pojkvän anlitas av superrike Virek som vill ha fatt i ett skrin.
Och Bobby, Count Zero, bor i slummen och försöker döva tristessen och komma sig upp lite grann, men blir utnyttjad som ofrivillig testpilot i ett nytt mjukvaruprogram som är nära att ta hans liv.
Det känns konstigt att boken heter efter honom, jag känner mer för Marly och Turner, men historierna vävs så småningom samman i ett avancerat äventyr inom den väldigt speciella genren cyberpunk. Del två i Gibsons Sprawl-trilogi som började med Neuromancer. Jag gillar den här mer, den känns mer utvecklad. På slutet höjer den sig ett par steg och blir närmast filosofisk. (Och nog har bröderna Wachowski som skrev filmmanus till Matrix läst den här.)

Ps I boken har min kompis/ägaren skrivit upp ett recept:
1 cement
1 sand
1 1/2 torvmull
pytsa i vatten

Det ska bli gjutformar, säger hon, för krukor som man vill ska se gamla och mossiga ut.

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Min väninna H blir helt chockerad och lånar direkt ut 3 x William Gibson. Och det är en märklig historia, i en högteknologisk framtid där världen ägs att stora affärsimperium och människorna manipulerar sina egna kroppar; som Molly som har rakbladsnaglar att fälla ut (Wolverine!), ögonen opererade till spegelglasögon och en inbyggd klocka på synnerven.
Huvudpersonen heter Case och är en fantastisk hacker. Tyvärr var han dum nog att hacka hos fel personer, och som straff sabbade de hans hjärna. Han driver omkring på Tokyos bakgatar, knarkar och hälar. Sen blir han erbjuden att få hjärnan och resten fixat, mot att han jobbar åt en mäktig organisation som leds av en AI, artificial intelligence. Case får en ny bukspottkörtel och lite annat och sätter igång. Han fick även ett gift inopererat som löses ut om han inte hinner i tid…
Det här är en halsbrytande berättelse som vindlar iväg åt alla möjliga håll, inte minst in i andra människors hjärnor, via tekniken. Det finns hologram och parallella verkligheter och medvetanden som kan anta ungefär vilka former som helst. Inget som passar att läsa när man är trött, och jag tror att jag vill läsa om den rätt snart för att begripa mer. Men en berättarfest är det! Och roligt att den (till att börja med) utspelar sig i Tokyo, så jag känner igen lite grann.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »