Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vackert språk’

Hennes språk liknar ingen annans, Monika Fagerholm har en helt unik röst. Den enda jag möjligen kanske kan jämföra med är Toni Morrison, i sättet att liksom närma sig händelserna i cirklar, att smyga fram och nästan röra vid dem men sen springa tillbaka och prata om något helt annat innan hon återigen smyger framåt och kommer lite lite närmare. Då kan man få veta något om vad som faktiskt har hänt. Eller vad någon tror har hänt. Eller vad någon tror att någon annan tror har hänt.
Monika Fagerholm har också skapat ett helt eget universum, där vid Bule träsk. En småstad, nej mera landet, där tufsiga människor lever lite på måfå, de flesta starkt färgade av barndomen: barndomens lekar, vänner, ovänner, hemligheter och historier. Det är många hemligheter och ännu fler historier. Historien om Den amerikanska flickan återkommer, men det är inte alls så att man måste komma ihåg allt från den boken. Glitterscenen står för sig själv, i all sin vindlande storslagenhet.
Jag kommer att minnas Solveig, Syster Blå, som simmade med sin tvilling Syster Röd och räddade livet på Suzette. Kusinbarnen, kusinmamman, kusinpappan. Maj-Gun, Majjunn, den Glada Skökan med brodern Tom som skäms, men som vänder sitt liv till något helt annat. Tobias. Johanna. Ulla. Friherinnan. Doris Flinkenberg. Det myllrar av människor vars liv flätas in i och ut ur varandras, men de starkaste rösterna tillhör Maj-Gun och Solveig.

Och en detalj: referens till Patti Smith och Piss factory alldeles i början. Redan där vann hon mitt hjärta, Monika Fagerholm.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Parable of the Sower börjar år 2024. Lauren är 15 år och skriver dagbok. Hon beskriver samhället hon lever i, ett framtidssamhälle där ekonomin rasat ihop, nästan alla är arbetslösa, torkan breder ut sig och det är brist på vatten. Lauren och hennes familj, pappa, styvmamma, fyra små bröder, bor i ett litet grannskap bakom en mur. Muren ska hindra de hungrande, fattiga, påtända tjuvarna och plundrarna från att ta sig in. För naturligtvis tror de som lever på gatorna att de som bor innanför en mur är rika. Alla märker att allt bara blir värre och värre men ingen vill eller vågar riktigt dra slutsatserna av det. Utom Lauren: Hon är beredd.

Laurens far lär sina barn att skjuta. Lauren längtar tills den dag hon fyller 18. Då planerar hon att ge sig iväg, att söka sig norrut, mot Kanada kanske. Hon packar ihop vad som skulle behövas och gömmer packningen i sitt rum, beredd på att ge sig iväg snabbt. Vem vet när plundrarna, tjuvarna, mördarna kommer? Man vet bara att.

Laurens biologiska mamma var knarkare, och tog en drog som har gjort att Lauren är hyperempatisk. Det betyder att hon känner andra människors smärta. När hon var liten började hon blöda när hon såg någon annan blöda, men det har lugnat sig nu. Hennes elake bror Keith brukade låtsas att han blödde för att ”skoja” med Lauren. Laurens hyperempati gör att hon känner den andres smärta lika starkt när hon slåss. Så det gäller att slå ut sin fiende omedelbart.

Det allra viktigaste i Laurens liv är Earthseed. Hennes tankar om Gud, som hon också skriver ner i anteckningsboken. Gud är förändring. Människan måste lära sig att leva med förändringarna, att själva förändra Gud.
All that you touch
You change
All that you Change
Changes you
The only lasting truth
is Change
God
is Change

EARTHSEED: THE BOOKS OF THE LIVING

Det här är en av de bästa böcker jag har läst. Science fiction som jag älskar den. Butler skriver på det där sättet som ser så enkelt ut, men som gör att sidorna vibrerar av poesi. Det är så vackert och så ohyggligt. Och så trovärdigt skildrat, om vad som händer med människorna när en civilisation bryter samman. Vad man är beredd att göra för en matbit, eller en trygg sovplats. Men också hopp. Lauren har sin vision om Earthseed, och hon har en förmåga att dra människor till sig.

Read Full Post »