Sista rycket med The first lady, och nu är det 2005 och hurricane Katrina slår med full kraft. Laura Bush ägnar många sidor åt den och händelserna då och efteråt. Det är mycket sorg, och också mycket försvar av de federala myndigheternas senfärdiga agerande, som i sin tur beror på att de lokala myndigheterna frånsäger sig hjälp. Nog är Laura riktigt arg, men hon uttrycker sig korrekt neutralt: guvernör Blanco ville inte ha statlig hjälp, hon ville vara in charge. Hela systemet av frivilligorganisationer drar igång, och Bush berömmer framför andra Röda korset, Frälsningsarmén och baptisterna. Själv koncentrerar sig den tidigare läraren och bibliotekarien som alltid på skolorna och biblioteken, framför allt skolbiblioteken.(Tätt efter att behoven av mat, medicin och det allra nödvändigaste blivit tillgodosedda.) Arbetet med att hjälpa New Orleans och hela området som drabbades av Katrina pågår presidentperioden ut.
Utbildning och läsning har alltid varit Laura Bush hjärtefrågor, hon startade exempelvis Laura Bush foundation och hon deltar som UNESCO:s läsambassadör i en global läskunnighetskonferens i New York 2006. Slutet av hennes memoarer påminner om Eleanor Roosevelts, i sin starka vilja att propagera för utbildning. (Och alla dessa resor förstås. LB summerar: 75 länder har hon besökt.)
Gradvis har också kvinnors hälsa blivit ett viktigt intresseområde. Hon engagerar sig mot bröstcancer, och för kvinnors hjärtan, i USA. Globalt handlar det om aids och reproduktiv hälsa.
Ett fjärde område seglar nu upp, det handlar om pojkar som halkar efter och riskerar att hamna i gäng. Det senare hånas hon en del för, ”rik vit tant som inte kan veta nåt om svarta slumpojkars verklighet”, men Laura kontrar med att hon minsann arbetade i tuffa områden som lärare i Texas.
Inom alla dessa hjärtefrågor är Laura Bush väldigt generös med att ösa beröm över människor hon anser förtjänar det; frivilliga krafter, officiella, olika organsiationer, eldsjälar.
Ett program i Kansas är till för pappor och barn, och går ut på att lära sig att kramas. Första övningen är 30 sekunder lång. För många är det första gången de hållit om varandra.
Laura Bush går igenom hur reportrar och medier behandlat henne, hon räknar upp dem hon anser vara seriösa och skriver också om hur besviken hon blir på dem hon anser ha en färdigskriven agenda. Hon är ännu mer besviken å sin mans vägnar.
Det märks att Laura Bush lärt sig älska Vita huset. Hon pratar om de olika rummen: Lincoln bed room, the Green room, Red room, Blue room, särskilda korridorer, möbler, tapeter och porslin. Tydligen lämnar varje presidentpar ett nydesignat porslin efter sig, detta är makarna Bushs. Makarna Clintons porslin var så stöldbegärligt att det inte räcker till för de stora tillställningarna längre. Laura har gömt undan det på övervåningen.
Det stjäls mycket från Vita huset, folk gör skamlösa saker, alltså även inbjudna gäster på alla nivåer. Personalen skojar om att istället för säkerhetskontroller innan folk kommer in, så borde det vara säkerhetskontroll när de ska ut. Vid det årliga påskfirandet, som är en jättestor fest med tusentalet barn som letar ägg i trädgården, upptäcktes en liga av 70-plussare som forslade ut fina träägg kilovis i sina trosor. De var från en frivilligorganisation och blev sen portade.
Hela Vita huset-året är en lång räcka av evenemang och tillställningar, besök och middagar. Presidentparet självt har tidiga vanor och är sällan uppe till midnatt. De stiger upp före gryningen. Min favorit Azar Nafisi blev inbjuden till samma middag som prins Charles. En jockey som vann ett stort lopp blev hux flux inbjuden till middag med den mycket hästintresserade drottning Elizabeth, han är den ende som vidrört sagda drottning när de skulle ta kort. (Allt ska förevigas med foton. Och alla ska få skaka hand med presidentparet. De får stå i timmar, ofta ofta. Gissar att de satsar hårt på bekväma skor.)
När jag nu avslutat läsningen av Spoken from the heart tycker jag att jag har lärt känna Laura Bush ganska bra. Jag tycker om henne. Inte så mycket som jag tyckte om karaktären i American wife, men det hade jag inte heller väntat mig. Jag tror att Laura Bush är en genuin och seriös människa. Hon har uppenbart en mycket stor talang för vänskap, hon har behållit vänner i flera decennier (fotvandrar i nationalpark varje år)och skaffar under åren nya starka relationer både med prominenta personer och anställda. Och det är inte hejsan-hoppsan-kompisar, det märks. Jag tror att hon ger — och får — en stark lojalitet.
En detalj: Hon nämner inte ansiktslyftningen, trots att den är så uppenbar. Här väljer jag att ta Curtis Sittenfelds version som sanning.
Medskrivaren till Spoken from the heart heter Lyric Winik, men har inte sitt namn på mer än ett ställe längst bak. Jag tror att Laura Bush gjort mycket av jobbet själv. Det känns som hennes röst när man läser.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här, här och här.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, Spoken from the heart, presidentfruar, självbiografi, memoar, Vita huset
snowflakes in rain 