Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tony Hillerman’

huntingbadgerVäninnan lämnade en Hillerman som hon tyckte att jag kunde läsa, och det har jag nu gjort. Och nu förstår jag bättre varför hon inte alls höll med om kvinnorna i Hillermans böcker. Jag hävdade, baserat på traven jag läste (om) förra året, att kvinnorna är nästan helt frånvarande i böckerna. Det är bara Leaphorn som går omkring och minns sin älskade Emma efter hennes död, och så är det Jim Chee som dels minns sin Mary som det sprack med och sen försöker närma sig den sofistikerade advokaten Janet Pete utan att riktigt lyckas. Men i den här, sena, boken är kvinnorna mycket närvarande. Dels professorn som Leaphorn inleder en vänskap med, dels polisen Bernadette som Chee börjar intressera sig för. Så jag ger mig. Och jag tycker att det är ett fint drag hos Hillerman med dessa kärleksfulla/kärlekslängtande män.
Hunting badger är tidigare okänd för mig, den gavs kanske inte ut på svenska. I varje fall är Joe Leaphorn pensionerad från Navajopolisen här, vilket inte hindrar honom från att bli inblandad i ett dödligt rån mot ett casino, som drivs av Ute-folket. I förbigående får man veta att Navajos tackade nej till att driva casinon, och att Navajo och Ute var dödliga fiender innan vitingarna kom. Ute brukade komma på räder och stjäla hästar. ”Numera far ni själva till Utes casinos och ger dem era pengar”, konstaterar professorn torrt. Det är såna kommentarer som förgyller Hillermans böcker, tillsammans med de gamla skrönorna och legenderna som han brukar låta någon skrynklig gamling berätta om.
Skön läsning! Och nån gång ska jag dit.

Read Full Post »


Jag dammsög Bokbörsen efter översatta Tony Hillerman. Hittade en hel rad, från två olika personer. Traven här ovan fick jag på direkten, men de andra verkar dröja. Vet inte om jag ska ge upp? Jag gav i alla fall upp tanken på att läsa dem i ordning, för jag kunde inte låta bli att börja, trots att jag ännu inte fått tag i den första, Välsignelsen väg. Läste om min egen Tidstjuven (en sen bok) för nån vecka sen, och nyss Dans med de döda som är nummer två i ordningen.
Dans med de döda är lite speciell eftersom den inte främst handlar om navajoer. Eller det gör den förstås, det är Joe Leaphorn på Navajopolisen, och han letar en navajopojke, men pojken bor i zuni-trakten och de myter, ritualer och tänkesätt som beskrivs i den här boken är mestadels zuni, Köttets kött. Ett oerhört fredligt folk, när boken skrevs bara några tusen människor, som trivs med att bo tätt ihop och där det under en viktig högtid är otillåtet att hysa ilska.

En grundsträvan hos navajoerna är att alltid sträva efter skönhet och harmoni. Så rätt.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Författare på T: Tony Hillerman som jag nämnt tidigare slog igenom internationellt med Talande guden/Talking God. Den börjar med att en forskare får sina förfäders gamla benknotor i ett paket. En protest mot att hennes forskning kränker indianernas gravfrid. Joe Leaphorn och Jim Chee vid navajopolisen utreder.
Bok på T: Tokyo av Mo Hayder är en ruggig historia om en psykiskt obalanserad ung kvinna, Grey, som beger sig till Tokyo på jakt efter en film som ska skildra massakern i Nanking. Grey tar jobb som värdinna på en nattklubb och träffar där rullstolsbundne yakuzabossen Ancient, som sägs leva på ett märkligt elixir. Läskig och bra. Läskig på ett sätt man står ut med, hennes Trädens tystnad däremot är faktiskt för mycket.
Bok jag vill läsa: To love and be wise (1950) av Josephine Tey skulle jag gärna vilja läsa. Skön som synden heter den på svenska.
Krimalfabetet hittar du hos Paperback Lover.

Read Full Post »

temadeckare Lyrans tematrio frågar idag efter påskekrim. En fin bild har hon gjort också. Men hur – hur! – ska jag kunna välja? Deckare har ju varit min standardföda sen nio års ålder när jag hittade en Vic Suneson som min mor slet ur händerna på mig och förbjöd mig att läsa. Det gjorde ett oförglömligt intryck.

Den första måste bli:

Dorothy Sayers (1893-1957).
Hennes aristokratiske detektiv, den blixtrande intelligente lord Peter Wimsey löser de mest utstuderade brott, först med hjälp av sin betjänt, den mångkunnige Bunter, senare tillsammans med deckarförfattarinnan Harriet Vane. Harriet Vane dyker upp första gången i Oskuld och arsenik där hon är anklagad för mord på sin förre älskare. Min absoluta favorit är Kamratfesten, där Harriet åker tillbaka till sitt gamla lärosäte Oxford på en fruktad (hon har ju ett visst rykte) återförening. Mycket otrevliga anonyma brev dyker upp, och Harriet blir ombedd att stanna kvar och forska i saken. Fantastisk skildring av det akademiska livet, psykologiskt trovärdig och mycket spännande!
Dorothy Sayers eget liv bar på en stor sorg. Hon fick barn som ogift mor, i hemlighet, och såg ingen annan utväg än att lämna bort honom. Efter succén med sina tiotalet böcker om Wimsey, plus en bunt noveller, stannade hon med Lord Peters smekmånad. Senare i sitt liv skrev hon religiös litteratur och översatte Dante. Enligt mig är hon den allra bästa representanten för den som brukar kallas Detektivromanens guldålder i Storbritannien på 1930-talet.

deniseminaSen har jag hemska problem med att välja en tvåa. Britterna är ju bäst, så är det bara. Men miljöombyte blir det ändå, till Skottland och Denise Mina. I hennes banbrytande Garnet Hill-trilogi heter hjältinnan Maureen O’Donnell och är så långt från Peter Wimsey man kan komma. Fattig, outbildad och med gamla barndomstrauman i bagaget. Hennes pojkvän blir mördad i den första, hennes otäcke far kommer tillbaka i den andra. Läs! Denise Mina har också skrivit minst en fristående bok, Det heligaste, och påbörjat en ny serie om Paddy Meehan, ung och rultig journalist.

Trean då? Gah! Kan jag gå förbi Dennis Lehane som jag upptäckt under denna bloggs korta levnadstid? Ja, idag är det gamla favoriter som gäller. Jag tar Tony Hillerman, amerikansk författare som dog förra året. Hans hjältar är navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som utreder brott begångna i reservatet. Förutom kriminalgåtorna är det beskrivningarna av navajo-kulturen, – historien och -myterna som jag älskar. Läs exempelvis Kvinnan som lyssnade. Om jag inte minns fel är det också i en av Hillermans böcker som en ättling kräver tillbaka sina indianska förfäders gamla skelett från ett museum. Det får han inte. Då gräver han upp museichefens släktingars gamla grav och skickar benen till museet.

Jaha, så blev det. De riktigt bra deckarna skrivs fortfarande på engelska, kan jag sammanfatta. Och konstatera att jag hade behövt ett mycket smalare tema, typ norska deckare (Anne Holt, Karin Fossum, Jo Nesbø), brittisk guldålder (Sayers, Josephine Tey, Ngaio Marsh) eller varför inte försupna kommissarier (Ian Rankin, Peter Robinson, Michael Connelly) för att riktigt kunna göra mina favoriter rättvisa.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

För ett tiotal år sen hade jag en period när jag var väldigt inne på nordamerikanska indiander, främst navajo och hopi. Läste alla Tony Hillerman, och framför allt en självbiografi av en kvinna som var med under perioden när det gick en sorts väckelserörelse bland siouxerna (och fler? Har glömt, men hon var sioux i alla fall) på 1960-70-talen, religiös och politisk.  Det gick nån historisk tv-serie i samma veva som jag följde.

Därför är det så härligt när jag börjar på ”Profeten” av Orson Scott Card, jag förväntar mig att få en historia där indianerna äntligen vinner och kickar ut alla vita och lever i harmoni med naturen. Om än inte med varandra, fullt så naiv är jag inte. Och stora delar av boken är härlig läsning; kamp mellan ont och gott, magiska förmågor, sånt som bra fantasy ska innehålla. Det gör inget att det ibland snuddar vid sentimentaliteten, och att karaktärerna blir lite schablonartade här och där. Men sen blir jag så oerhört irriterad när den allra stoltaste krigaren av dem alla visar sig ha ett hemligt förflutet som ”Isaac” och tala utsökt engelska. Va f-! Lägg ner, Orson.

Trots denna irritation kommer jag nog att läsa fler i serien om jag får fatt i dem, och allra särskilt om det handlar mest om just indianerna. På sina egna villkor, please.

Read Full Post »