Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Till den skrivande kvinnans försvar’

skrivandeDiskiDen har stått i hyllan ett par år eller så, Diskis skrivande kvinna. De flesta verkade vara så negativa till den, att jag inte kommit mig för med att läsa den förrän nu. Och inte drabbar den mig i hjärteroten som den självbiografiska reseskildrings-trilogin, men jag har ägnat den några timmar och lärt mig en del på kuppen.
Det är en historisk roman. Den skrivande kvinnan heter Marie de Gournay och som barn smiter hon ideligen in i biblioteket därhemma (som består av 200 böcker) och läser så fort hon kommer åt. Hon lär sig latin alldeles själv, genom att lägga en fransk version av Aeneiden bredvid en på latin och översätta ord för ord, sida för sida. I sin kunskapstörst är hon beundransvärd, men i sin personlighet är hon väldigt jobbig. Skriker, gormar, vägrar hjälpa till med något som helst.
En dag — 1584 — får Marie något helt nytt, Montaignes Essäer, av sin farbror. Hon blir hänryckt, svimfärdig, besatt. Hon måste vara den enda människa som förstår Montaigne, tänker hon, och går runt och citerar honom i fyra år. När familjen kommer till Paris skriver hon ett brev, och den då 55-årige författaren inbillar sig att det här är en vacker ung beundrarinna och kommer på besök. Han blir besviken, vacker är hon inte, men desto mer överspänd. Hon sticker sig blodig med en nål för att visa hur betydelsefull han är för henne, och tumult uppstår.
Men några år senare, efter massvis av obesvarade brev från Maries sida, nappar Montaigne på erbjudandet att vila upp sig ute på landet hos Maries familj. På krångliga vägar deklarerar han henne som sin adoptivdotter, och när han sen dör blir det Maries uppgift att förvalta hans författarskap. Det gör hon med den äran, får man lov att erkänna, även om hon fuskar och ändrar nåt stycke och skriver ett förord som gör Montaignes änka våldsamt upprörd. (Marie menar att hon är den enda människa som betydde något för Montaigne.)
Vad exakt som är felet med Marie de Gournay är svårt att säga. Grandios självuppfattning, överdriven föreställning om sin egen begåvning, oförmåga att uppfatta andras signaler och samspela med andra människor. Hon håller salonger i Paris med usel mat och noll social förmåga, hon blir till åtlöje och utsätts för grymma spratt av den tidens intellektuella, ändå kastar hon sig ständigt in i nya strider och lyckas då och då få ett litet kungligt underhåll. Den konstiga kärlekshistorien mellan henne och hennes tjänarinna känns lite påklistrad. Hela tiden redigerar hon och trycker om Essäerna, gång på gång. Montaigne får inte falla i glömska.
En mycket märklig kvinna.
(På insidesfliken har Diski krulligt hår igen, det måste vara en gammal bild.)
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »