Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘thriller’

minsysterRiktigt bra thriller i samma kategori som den förra; spännande och lättläst och med tillräckligt djupa karaktärsskildringar för att det ska ge mer än bara underhållning för stunden.
Här är det systerskapet som står i fokus. Ordentliga storasyster Beatrice får besked om att lillasyster Tess försvunnit. Beatrice reser från sitt New York hem till London. Efter bara ett par dagar hittas Tess döda kropp. Sorgen och skuldkänslorna svämmar över hos Beatrice, men när alla andra tror att Tess begått självmord i en förlossningspsykos, så vet Bee att det inte är sant. Tess älskade livet för mycket. Deras gemensamma saknad efter brodern Leo, som dog i cystisk fibros som åttaåring, gör att frivillig död aldrig skulle vara ett alternativ.
Beatrice flyttar in i Tess dragiga lägenhet och försöker lista ut vad som hände. I sitt sökande och i sin sorg förstår hon sin syster allt mer.
Det är en fin skildring av hur man kan bete sig när någon man älskar dör. Hur liv och relationer förändras, och som en bonus vid sidan av förändras Beatrices och deras mors förhållande till något nytt och bättre. Dessutom påskliljor. Det gula i påskliljor räddar barn från att bli blinda, när man genmanipulerar ris. Sägs det här.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

moggach_kyss_mig_forst_omslag_0Den har jämförts med Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley, men jag tänker mer på någon av JCO:s pseudonymer, kanske inte Rosamond Smiths nivåer men i alla fall Lauren Kellys. Stabil thriller med tillräckligt intressant intrig och tillräckligt djupt psykologiserande för att hålla spänningen uppe under den tid det tar att rinna igenom prosan. Underhållande men inte livsavgörande.
Grundstoryn: Hjärtskärande ensamma och oerfarna Leila hittar till vad hon tycker är ett oerhört sofistikerat filosofiskt nätforum, Red Pill. (Döpt efter Matrix-pillret.) Här gör hon succé och känner sig utvald när sajtens skapare ber henne att i praktiken leva upp till sina ställningstaganden om individens rätt att begå självmord, genom att låtsas vara en kvinna som vill ta sitt liv men inte att någon ska märka det.
Leila, vars mamma nyligen dött efter en plågsam sjukdomsperiod i MS, börjar intervjua Tess för att kunna ta över hennes identiteter på Facebook, i mejlen, etc. Leila blir mer och mer besatt av Tess ”liv”.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Berit Hård är en antihjältinna och journalist av den överviktiga, hårdsupande sorten. Hon är rätt vulgär och alldeles för glad i karlar (kropparna i alla fall, hjärna eller känsloliv är Berit inte intresserad av). Berit blev sviken av en man på Bokmässan för många år sen. Där började hennes degradering från bättre tidningen till skvallerblaskan hon nu jobbar för, där hon står i mässhallen och fotograferar Jan Guillou just när han skriker och segnar ner efter ett attentat. Efter alla skriverier förra året fick jag för mig att Drougge har ihjäl Guillou, men det har hon inte alls. Däremot bedriver hon lustmord på företeelser inom förlags-, media- och kulturbranschen, och för den delen på flera kända kulturpersonligheter. Vissa har omgjorda namn, andra heter vad det heter i verkligheten. Åter andra känner jag förmodligen inte igen.

Bluffen rör sig också i de lägsta kretsarna i samhället, bland knarkare, sexarbetare, prostituerade och kriminella. En av de huvudpersonerna bredvid Berit Hård är Leif G W Persson, som får ett inte helt smickrande porträtt. En annan huvudperson är Unni Drougge, alltså en fiktiv person i boken som heter samma sak som författaren och som också skriver och har många barn. Dock är den fiktiva Drougge mörkhårig. Jag gillar Unni Drougge-portträttet, det är ganska avväpnande. Hon är rädd och stark om vartannat, och hennes historia är mycket intressantare än det där Guillou-spåret. Bokens UD har satt sig i sinnet att avslöja en pedofilring på en sexklubb i Stockholm med högt uppsatta kunder, det största sedan bordellhärvan. Alltihop vilar på en knarkande före detta prostituerads berättelse. (Naivt, jag vet. Men poängen är att författaren Unni Drougge också vet det.)

Som deckare/thriller är jag inte så imponerad av Bluffen. Berit Hård är inte tillräckligt smart, och inte särskilt sympatisk heller. Men som samhällssatir och underhållningsläsning gillar jag den. Hade det varit liite mindre av Stockholms mediavärld, och liite mindre ”alla män är svin”, så hade jag tyckt ännu bättre om den.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »