Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skilsmässa’

detarnagotsomintestammer-inb-3dJag lånar hem den på impuls från bibblan, det är min första Martina Haag och jag gillar henne som person (grundat på På spåret-tittande). Tidigare har hon skrivit mer feel good, tror jag, och här handlar det om skilsmässan från mångårige maken Erik Haag. Som hennes alter ego i boken konstaterar: Hon skulle kunna skriva om flodhästar, men alla skulle ändå läsa in hennes egen skilsmässa. Så trots ändrade namn är det förstås det jag gör, men det gör inget.  För här är Martina Haag väldigt bra. Hon fångar den där hemska fallande-känslan, den där totalt handlingsförlamande paniken som man ändå inte kan ge efter för eftersom barnen ska ha mat och kärlek och helst inte förstå att något hemskt händer. Overklighetskänslan, FÖRLUSTEN, att försöka ta sig igenom dagarna.

När min sambo blev svårt sjuk och jag inte kunde förstå hur jag skulle orka var det en som skrev till mig: Ibland måste man bara ta en minut i taget.
Det tröstade mig något oerhört. En minut kan jag klara. En minut.
Haags alter ego Petra Wallin delar upp tiden i kvartar. Hon skriver upp dem på ett papper och stryker över dem när de har gått.
6.00
6.15
6.30
6.45
7.00

Så jag känner igen mig i det, även om omständigheterna är väldigt olika. Och i hur man kan komma igenom ångest. Och i hur små barnahuvuden ser ut… Det är ju det, att en skilsmässa drabbar barnen. Även om få måste genomlida en så offentlig skilsmässa som Martina/Petra och hamnar på löpsedlar och tvingas se sin man och hans nya gulla med varandra på tv.

Jag gillar också att Petra Wallin jobbar som fjällstugevakt i Norrbotten, det är fint med den naturen och ensamheten, lugnet. Tänkandet. Skrivandet. Hur hon lär sig fåglar (På spåret!).

Read Full Post »

black_white_and_jewishJag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.

Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.

Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.

Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.

Rebecca Walker kommer sedan in på Yale och upptäcker argt att de där stora litterära verken alla har skrivits av döda vita män. Nu är hon själv författare. Det lärde jag mig för mer än fem år sen men ibland tar det tid att komma till skott.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Så, jag läser Dyngkåt och hur helig som helst på bussen och skrattar och gråter om vartannat. Igenkänningsfaktorn är hög (förutom att jag inte är en begåvad skådespelerska eller bor på en ö eller har kissat på mig offentligt för att tåget fått totalstopp — även om det varit väldigt väldigt nära ett par gånger). Men för full har jag varit, och för tjock, och skilsmässoångesten är så sant beskriven att jag får ont i magen. Den där vacklan mellan att tycka att man är en finfin morsa (och människa), och att få komplex och svettas över hela ryggen när man ser andras såå perfekta liv. Det tar ju några år innan man inser att andras så kallade perfekta liv faktiskt inte är något som jag vill ha. Då kan man till och med se en människa äta äpple med kniv och servett utan att bli provocerad till döds.
Jag gillar Mia Skäringers sätt att skriva om sexualitet, hur viktigt det är i en kärleksrelation. I en intervju har hon sagt ungefär ”nio av tio problem löser man med sex” och fick förstås kritik för det. Men alla över 40 vet ju att det är så, så varför hymla om just det? (Nu läser jag på nyomstartade bloggen att hon tydligen inte har nån lust, och det är ju lite sorgligt men hon hittar säkert tillbaka till den)
Men det jag gillar allra mest är att Mia Skäringer är så generöst tillåtande. Till och med mot sig själv. Jag tänker att hon skulle vara fin att vara vän med, skratta och gråta och vara knäppa tillsammans. Sen inser jag att det är ju så mina käraste vänner är. Generösa, tillåtande, operfekta, med nära till skrattet. Och ibland gråten. Så jag behöver inte bli kompis med Mia, jag behöver bara läsa hennes blogg och böcker. Och försöka komma mig iväg på föreställningen, som också heter Dyngkåt och hur helig som helst.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »