Mehmed Uzun heter inte Mehmed Uzun

Själens regnbåge är en självbiografi av den kurdiske författaren Mehmed Uzun, som levde 30 år i exil i Sverige. Boken börjar med att han sitter i en faluröd stuga i skogen för att skriva. Mitt i meterhöga snödrivor frammanar han synen, dofterna, känslan av Mesopotamien. Då ringer telefonen. Han är åtalad i Turkiet för en av sina böcker. Det blir inget mer skrivet om Mesopotamien.
Själens regnbåge handlar om den kurdiska historien, Uzuns familj, klanerna, och hur Mehmed Uzun blev ”jag” om han nu nånsin blev det. Kan man vara ett ”jag” när man inte ens får heta sitt eget namn? Han beskriver turkifieringen; hur kurdernas språk förbjöds, hur historien utrotas. Han väjer inte heller för att ta upp folkmordet på Armenierna och det religiösa förtrycket. Släktmorden. Och fina berättelser om Mehmeds farfar och mormor.
Boken beskriver också vad som händer efter åtalet. Svenska Pen-klubben agerar, vänner i Svenska akademien, Författarförbundet. Av nån anledning kallas dessa vänner bara för sina initialer. AR för Arne Ruth, PC för Peter Curman, KE för Kerstin Ekman, som läste ett par texter av Mehmed Uzun på Kulturhuset när Roberto Saviano var där. (Det är alltså Ekmans förtjänst att jag läste den här boken, jag hade aldrig hört talas om Uzun förut. Tack, Kerstin!)
Och så handlar boken förstås om Uzuns liv i Sverige. Gamla stan, sjön Largen. Hur han läser Gunnar Ekelöf och Nelly Sachs. Hur Uzun blir god vän med Katarina Frostenson och Artur Lundqvist och Maria Wine och Johannes Edfeldt.
Men mest handlar den kanske ändå om skrivandet, skapelseprocessen. Uzuns språk är vackert och mjukt, associativt. Orden kommer klara och rena det ena efter det andra som på ett pärlhalsband. Eller kanske en fjällbäck. Det är helt fantastiskt att tänka sig att en man med detta språk hade illitterata föräldrar!
När jag googlar hittar jag en bra recension här och en av en annan bok här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Mehmed Uzun, Själens regnbåge, självbiografi, kurdisk, exil

Read Full Post »