Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘SF Masterworks’

slottetEn kontrafaktisk beskrivning av ett delat, djupt rasistiskt USA som förlorade kriget mot Tyskland och Japan. En fjäskig antikvitetshandlare. En eftertänksam japansk affärsman, mr Tagomi. En avskedad judisk förfalskare, Frank, vars fru Juliana stuckit ifrån honom. En ”svensk” som kommer för att möta högt uppsatta japaner, men som inte är den han utger sig för att vara. Mannen som raggar upp Juliana är inte heller den han utger sig för att vara. Precis som det brukar hos Philip K Dick så handlar det om sken och lögn och bedrägerier i lager på lager.
I början känns boken rörig, det är så många människor (jag har inte räknat upp alla) och just när jag fångats av någon så byts perspektivet. Men när jag bestämt mig för att den egentligen handlar om böcker, Gräshoppan släpar sig fram som är kontrafiktion i kontrafiktionen där Mannen i det höga slottet skrivit om en verklighet där det var de allierade som vann kriget, och I Ching, Förvandlingarnas bok som är ett urgammal kinesisk orakel där man kastar röllekastjälkar för att få vägledning i livet, så börjar jag njuta mer av läsningen och det blir riktigt bra. Filosofin är intressantare än människorna. Det är mycket tao, yin/yang, strävan efter harmoni, och i det påminner den en hel del om På andra sidan drömmen. Mannen i det höga slottet är utgiven 1962. I efterordet avslöjas att Dick använde I Ching för att skriva den. Mitt exemplar är översatt av Eva Gabrielsson och gavs ut 1996.

Jag tror alltid att jag har skrivit om den underbara essän i LRB om Dick, hans tvillingssyster som dog, hans galna moster som flyttade in hos dem, hans farsa som försvann och hur hans mamma började knapra piller efter piller för att klara av livet och försörjningen, och hur sen Dick tuggade i sig pillren burkvis. När jag läste den så var det så mycket jag förstod, det här med att verkligheten ständigt skiftar och ofta är obegriplig, att inte kunna lita på nån, en ständig saknad efter att det borde ha funnits en till av mig. Men jag skrev inget på bloggen, tydligen. Dumt.

Mannen i det höga slottet har nyss blivit tv-serie också. Jag vet inte om jag ids se den, det har varit obligatoriska avsnitt på temat ”om nazisterna hade makten” i både Star Trek Voyager och Star Trek Enterprise, inget av dem var bra, och jag är rätt less.

Read Full Post »

dlaney

Jag satsade hårt i helgen och idag, med både pendlingsläsning och lunchläsning, och nu — äntligen! — är jag klar med Dhalgren.
Det var en upplevelse kan jag säga, på gott och ont. Jag ledsnade på gängkonversationerna mellan skorpionerna, och jag ogillade vissa av sexskildringarna, samtidigt som de antagligen är ett av uttrycken för samhällets upplösning, alltså att när man kan dö när som helst så blir könsdriften starkare. Eller så beror allt experimenterande mest på att boken skrevs på 1970-talet.
På slutet förstod (”förstod”) jag mer av Kids skrivande också, när Delany löser upp språket samtidigt som resten av tillvaron rämnar. Tidsfickorna som veckar sig, dagarna som försvinner.

Eftersom jag tagit flera veckor på mig att komma igenom den här så kommer jag att minnas Kid/the Kid/Kidd länge, hans ena sandal/stövel och hans andra bara fot, hans anteckningsbok han ständigt bär med sig och skriver dikter i, Lanya Colson och George och den mystiske Mr Calkins som ger ut Kids poesi och ställer till releasefest. Olyckan. Ja, det har hänt en del om än i långsamt tempo, korta utbrott av våldsamheter och massor av dialog. Vissa oerhört vackra stycken, språkligt sett.

Pust.

 

 

Read Full Post »

dlaneyDet här är tegelstenarnas sommar. Detta är den tredje boken jag gett mig på som går över 700 sidor, med god marginal. 800 till och med, den här. Dhalgren ingår i SF Masterworks men klockren science fiction tycker jag inte att den är hittills. Däremot dystopisk, post-apokalyps med lite Doris Lessing-vibbar.

En namnlös man (han har glömt det) som kallas Kidd kommer till staden Bellona. Eller vänta, först träffar han en kvinna utanför staden som han ligger med. Efteråt förvandlas hon till ett träd. Sen stöter han ihop med några tjejer som är på väg från staden, och en av dem ger honom vad som kallas en orkidé, ett sorts armband med knivblad på. Sen kommer han in till Bellona och möter snart en man som han också ligger med.

I Bellona härjar gäng på gatorna, samhället är i upplösning, strukturerna faller sönder. I ett hus försöker familjen Richards leva som vanligt, alla spelar med i charaden om att det bara är en tidsfråga innan allt blir som vanligt igen, för den psykiskt bräckliga mammans skull. Där får Kidd jobb med att flytta möbler från en lägenhet till en annan. På kvällarna hänger han med ett ganska hippieartat gäng, som bjuder på mat och knullar runt och tar dan som den kommer. Boken gavs ut 1974 och tydligen blev den en succé redan då. Och jag gillar den. Jag begriper ingenting men jag gillar den ändå. Det kommer att ta evigheter att läsa ut den.

 

Read Full Post »

Jag har knogat på med den här nu ett tag, Cecelia Hollands Floating worlds. Först blev jag väldigt förtjust i den hårdkokta Paula Mendoza, anarkist från Jorden som tar ett jobb hos Kommittén som tolk i förhandlingarna med folket från gasplaneterna Uranus och Saturnus; Styth. Sen blev jag väldigt trött på hur hon använder sin sexualitet för att nå framgång hos deras ledare Saba, och ännu tröttare när hon följer med till Uranus och ingår i hans harem som nån sorts husslav. Men sen började boken ta sig igen; den har flera intressanta teman om ras och kön och maktkamper, och flera intressanta personligheter.
Jag tycker att Holland kunnat göra mer av det där med att hela jorden är anarkistisk, istället för att låta en rättegång utspela sig på månen. Jag är ju mest intresserad av de filosofiska aspekterna och mindre av de mer actionfyllda. Här är det action mest hela tiden, men jo, jag tänker läsa ut den här även om den är lite väl lång. (Drygt 600 sidor.)
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »