Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rösträtt’

Ur ett brev skrivet 19 augusti 1919, från Ellen Key till Elin Wägner.
/…/
Om allt var vi inte överens, Du och jag, men om kvinnans rösträtt och i vår strävan för fred i världen har vi kunnat mötas helt utan förbehåll, det är kvinnorna som bär bördan av ansvaret inför framtiden. Vi vet båda att det är oroande och farligt att freden för Tyskland blev alltför hård och att det endast kan leda till ett nytt krig. men gjorde vi inte vad vi kunde för att varna? Du såg till att den appell jag skrev fördes ut och trycktes i många tidningar utomlands, riktad till segerländernas kvinnor inför Versaillesfreden, om att de skulle söka påverka de styrande männen att visa generositet mot det besegrade Tyskland.
Sannerligen, spår jag framtiden rätt så kommer Europas arma människor att få se ett nytt världskrig utspela sig.
/…/
Du har beklagat alltsedan Du gifte Dig att det är så svårt att skriva. Men hur kan Du tro, det skulle jag bra gärna vilja veta, hur det skall gå till att sköta man och hur och yrke och författarskap och sociala plikter och dessutom vara lat i ett soffhörn. Unga förtjusande, äldre syster till Pennskaftet; tänk på att Din make John Landquist är en framtidsman vars arbete Ni behöver hägna och en erotiskt mycket intensiv natur, som ej alls nöjer sig med det lilla. Se nu till att sköta maken.
/…/
Stäng av telefonen så Du får ro att arbeta.
/…/

Detta brev i hela dess längd plus en rad andra intressanta saker finns att läsa i Elin Wägner, Det första fotstegets moder, en antologi med Marianne Enge Shwarts som redaktör. Mycket intressant! Olika personer belyser olika sidor av Elin Wägners gärning. Hennes resor i Tyskland efter första världskriget för att dokumentera franska övergrepp tycker jag var extra intressant. Det är sånt jag vet mycket lite om. Mycket också om jordbrukstankarna, flytten till Berg och Lilla Björka, där hon inte blev helt populär bland bönderna eftersom hon tyckte de skulle bespruta mindre. Invald i kommunfullmäktige blev hon i alla fall. Någon granne kommenterade att alla som hälsade på Wägner verkade vara tokiga.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Som trogen läsare av Om böcker jag hunnit läsa har jag följt Vixxtorias läsning av de fina — och roliga! — klassikerna Pennskaftet och Norrtullsligan. Det är de två böckerna jag starkast rekommenderar alla att prova på. De kom också tidigt i hennes produktion, Norrtullsligan gick först som en följetong i DN.
Elin Wägner blev först journalist, den första kvinnliga på Helsingborgs-Posten, och sen rösträttskämpe, författare, fredskämpe och miljökämpe. Hon var med och grundade Rädda barnen. Hon satt i Samfundet De nio, och i Svenska akademien.
Hennes bredd ser man också prov på i bokstapeln nedan, från de tidiga rappa böckerna om yrkeskvinnor till pamfletten Fred med jorden till bredare romaner som De fem pärlorna (*skrytvarning* som jag bundit in själv) till samlingen med debattartiklar med mera i Vad tänker du, mänsklighet?

Nu när jag tänker efter lite mer på en tidigare diskussion hos Vixxtoria om varför Elin Wägner ständigt måste räddas undan glömskan, så tror jag att en anledning kan vara hennes betoning av det kvinnliga. Kvinnliga, mjuka värden. Att hemmet är viktigt. Därför tror jag att hon sorterats in i särartsfeminist-facket, och ni kanske inte minns det men under 1990-talet var det en stor och hätsk klyfta mellan likhetsfeminister och särartsfeminister, en konflikt som likhetsfeministerna ”vann” åtminstone om man ser till universitetsvärlden och hela genusforskningen, och då var/är väl inte Wägner gångbar. Dessutom intresserade hon sig för kväkarna.
Men detta var inte vad jag hade tänkt skriva om, jag skulle ju skriva lite om den stora boken OM Elin Wägner. Där finns det såna här finfina grafiska uppställningar som jag gillar jättemycket. Där kan man följa vad som händer i Elin Wägners privata liv, parallellt med hennes verk och produktion, parallellt med världshändelserna. Det här ”kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget” som Wägner var engagerad i hade som bärande idé att kvinnorna skulle vägra att gå ner i skyddsrummen. På så vis skulle de krigande inte kunna förmå sig att bomba, när de visste att kvinnor skulle dö, plus att de skulle framstå som vildar och barbarer. Med allt vi sett och vet idag låter ju den tanken oerhört naiv, men då ska man veta att inspirationskällan för rörelsen var Mahatma Gandhi, och han lyckades ju bra på sitt håll. Sämre gick det för 1930-talets kvinnliga fredsrörelse: när det kom till kritan visade sig nationaliteten vara viktigare än solidariteten med könet och freden. Detta gjorde Elin Wägner oerhört besviken.
Hm. Nu ser jag att jag kanske luras om vad den stora boken innehåller, hela passusen om om skyddsrumsidén är sånt jag vet sen förut. Det första fotstegets moder har jag ännu inte läst ut, men den består hittills av berättande analyser av verken som innehåller delvis samma tankar som Vixxorias fylliga inlägg*, en intressant text av en översättare som översätter Pennskaftet till engelska (och bestämmer sig för att välja Penwoman istället för Penholder, för att ha lite superhjälteassociationer :-)), en text om hur svenska 17-åringar läste Pennskaftet år 2008, och Elin Wägners egna text som hon läste upp i ett radioprogram om varför hon blev författare. Smaka på detta citat:
Man väljer ju bland många yttre omständigheter medan man bygger upp sin personlighet och sitt öde.
Det kan man tänka länge på.

*Man kan alltså spara pengar på att läsa hos Vixxtoria, och sen köpa Pennskaftet och Norrtullsligan. Bra va? 😉
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »