Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Robert Mapplethorpe’

Siri Derkert Moderna museet: Vilken bredd! Akvareller, oljor, miniatyrer, modeteckningar och politiska collage… och så de där ristningarna på Östermalms tunnelbanestation. Jag tycker nästan mest om hennes kubistiska oljor. Och modeteckningarna. Vilket människoliv också, med ungdomsresor och kärlekar och bortadopterade barn som hon sen tar hem till sig. Och dottern, konstnären, som dog.
Mycket intressant utställning, men inte så lyckad hängning. Nånstans mitt i möttes min väninna och jag, båda helt förvirrade, och undrade om den andra hade sett åren si-och-så.


Luleå Art Biennal på Kulturens hus. Flera konstnärer, och därför en blandad kompott. Jag tyckte om de jättestora babybodiesarna, och framför allt den starka historien med kvinnan vars huvud/hals plötsligt en dag fastnade på snedden. Hela hennes liv förändrades, det var hemskt. Porträtt av Elli heter verket, Antti Haase heter konstnären.



Jag tyckte också om fotona från en brasiliansk strand, där lönnfeta skrynkliga tunnhåriga människor tycker att de är skitsnygga, medan det däremot krävdes information om att ett helt möblemang är gjort av insulinsprutor för att jag skulle uppskatta dessa:


Nina Hemmingssson i Ljusgården på stadsbiblioteket i Umeå. Liten och intensiv, överblickbar och man kan gå runt runt och garva åt hennes fula & överdrivna figurer, som ständigt visar upp våra minst önskvärda känslor och egenskaper.
Originalteckningar från Så jävla normal finns med på utställningen. Man kan handla också.

Robert Mapplethorpe på Fotografiska museet. Svartvita, vackra, en lek med ljus och mörker. Blommor och kukar och en kvinnlig bodybuilder som tydligen var extrem då, men idag känner jag flera stycken som är ungefär lika muskulösa. Bilderna är snygga på ett distanserat sätt, inte ens nakenbilderna blir intima. Bilderna på Pattis Smith är klart bäst, inte bara för att jag gillar henne utan för att där uppstår känslor. En extra dimension.

Eleanor Coppola också på Fotografiska museet har jag skrivit ett eget inlägg om. Mycket starkt.

Annonser

Read Full Post »

Jag blir så ledsen av att läsa om hur elaka biträdena/sköterskorna är mot Patti, när hon föder sitt första barn. De ser att hon är ogift, en mycket ung tjej, hånar henne och låter henne ligga ensam i ett rum i flera timmar med en sätesbjudning. Läkaren blir rasande när han upptäcker det. Men barnet kan förlösas, och sen adopterar hon bort det och reser till New York. Med bristningar på magen på sin spinkiga, gängliga kropp… Den bilden gör henne till en helt annan person i mina ögon, så rörande.
Första dagen träffar Patti Robert Mapplethorpe, som ska bli hennes pojkvän och själsfrände. Det är fascinerande läsning om två unga, begåvade människor som försöker ägna sig åt sin konst, utan att svälta ihjäl på kuppen. Det är också intressant hur länge det dröjer innan de hittar sina uttryck, som i Pattis fall musiken som kommer in rätt sent, efter tecknandet och diktandet.
Jag läser vidare.

Read Full Post »