Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Pictures and tears’

pictures-tearsLuckily we still have the entrancing word ”presence” to try to name the fullness, immediacy, pure existence, and urgent mystery that used to be called ”God”. Sudden, unexpected, out-of-control presence is one of the main reasons people cry in front of paintings, and the best meaning I can put to it, the one that explains it most fully, is to say it’s a religious feeling.

Tidens gång, (Guds?) närvaro och (Guds?) frånvaro. Där landar James Elkins efter att ha kommunicerat med ett par hundra människor och lärt sig mer om varför människor kan gråta inför konst. I mötet med konst.
På den vägen ger han några kängor åt det torra, intellektuella, avmätt teoretiska förhållningssättet. (Som även han själv stått för, exempelvis gentemot tidigare konsthistorieeleven Tamara som han nu vill ge upprättelse.)

En nyfiket undersökande bok, med för mig hög igenkännandefaktor, kanske lite pratig ibland, men jag tyckte om Pictures and tears som blev den första bok jag läste ut i år. Och så tipsar Elkins om att betrakta konst på ett annat sätt än den vanliga museilunken: Ensam och länge framför ett och samma verk. Jag tror på det.

Tack Johns antikariat som tipsade om denna bok.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »


Dessa tre gymnastiserar min hjärna och mitt känsloliv just nu. Boken om Skammens väg till kärlek kommer sig av att Susanna Alakoski citerade Else-Britt Kjellqvist i sin nya bok, och de citaten var av sån kaliber att min Måste läsa NU-drift väcktes. Mycket bra bok, om skam och hur den påverkar livet. Saklig, osentimental, precis på kornet i många av sina iakttagelser och det blir många aha-upplevelser under läsningen. Alla är inte särskilt roliga, kan jag säga också. Men viktiga. En bok som kan förändra ens liv.
Som grädde på moset möter jag sen just Else-Britt Kjellqvists ansikte på omslaget till senaste numret av litteraturtidskriften Horisont. Där talar hon om litteratur och kristendom. Mycket klok och spännande människa, psykoanalytiker och poet.

Att läsa Jung bör man ju ha gjort, och jag borde ha gjort det tidigare. Helst medan man lätt kunde ha köpt på svenska. Men men.

Den tredje är en fantasieggande bok som jag fick tips om efter att ha berättat att jag kan börja gråta framför tavlor. Och då finns det såklart nån som skrivit en hel bok om folk som gråter framför tavlor. Jag tycker att det är helt normalt, förstås, och i den här novellsamlingen av Ursula K Le Guin var det en som berättade att hon känner igen tonartshöjningar/sänkningar* endast genom att hon börjar gråta av musiken.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »