Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘opera’

På långfredagen såg jag Parsifal på Kungliga operan i Stockholm. Jag var inte påläst, förutom att jag visste att den tredje akten utspelar sig på just långfredagen. Jag hade väntat mig Wagner med extra allt, praktfullt och mäktigt och dramatiskt — och ja, Parsifal är allt det där, men också innerlig och avskalad och allvarsam på ett sätt som var oväntat men som jag tyckte väldigt mycket om.  Det kristna temat är starkt.
Katarina Dalayman som Kundry imponerade.

När första akten var slut började några tveksamt att applådera. Då började andra hyssja! Några fler applåderade, ännu fler hyssjade… i pausen fick jag veta att Wagner själv bestämt att det inte skulle applåderas där, stämningen krävde tystnad.

Read Full Post »

sopranI går kväll var jag på ett av de mest udda kulturevenemang jag besökt nån gång. Och det var hemma i Rimforsa, närmare bestämt i Godtemplargården som jag besökte för första gången. Jag kom farandes från en annan grej, och kom därför sent in, mitt i ett nummer som bestod av en akustisk gitarrist som sjöng visor på finska. Vi i publiken fick sjunga med i en vers fast på svenska, ”dagarna mörkna minut för minut”. Det var fint. Sen dök det upp en stråkkvartett på scenen, som spelade mycket bra men jag har glömt vad. Det fanns inga program, en vithårig dam ursäktade sig för det att hon inte hunnit skriva ut några. Och sen en sopran! Som var väldigt bra hon också. Första akten avrundades med att en dansare/koreograf instruerade fem personer ur publiken via inspelningar i hörlurar. Det kallades MISK, och är en förkortning av en sorts spontandans som börjar med ordet mischellaneous. Idén var kul, men jag gillade inte ljuden/musiken till och det höll på lite för länge.
I pausen dansade koreografen ”cocktaildans” mycket nära oss i publiken. Även om hon rörde sig ganska långsamt så var hon aldrig tillräckligt stilla för att jag skulle lyckas få till en bra bild.
En granne berättade att hon fått höra att hela evenemanget var för att fira den vithåriga kvinnans födelsedag, och att sopranen och dansaren var hennes döttrar. Aha! Publiken bestod av många prominenta personer från Kisa och Rimforsa som jag inte känner igen, men Bertil Almlöf kände jag igen och han såg snäll ut så honom hälsade jag på. Jag hann också betala för mig (100 spänn!) hos en stilig äldre herre med grön näsduk och matchande siden runt halsen.
dansare
Andra akten blev sen en aning mer traditionell då sopranen och stråkkvartetten gav omväxlande nummer. Det var Mozart och Liszt och Wagner. Jättebra! Kännetecknet för att någon sjunger väldigt bra är att jag blir tårögd/börjar gråta och det hände under Wagner. Det är KÄNSLAN.
Sen avslutades hela kalaset med att döttrarna kallade upp sin mor på scenen och så sjöng hela publiken och alla medverkande ”Ja må hon leva”.
Helt otrolig kväll, som jag kommer att minnas länge.
strakkvartett
I tidningen läser jag att några av de medverkande heter:
Sopranen: Eva Comét
Dansaren: Maria Naidu
Pianisten: Mark Falsjö
En av violinisterna: Marie-Louise Williams Sjöberg
Visgitarristen: Tuula Huuhtanen
och mamman som firade 75 år heter Kerstin Naidu Sjöswärd och är bosatt i Rimforsa.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Vi hade en fantastisk upplevelse igår på Kungliga operan igår! Det var min första Wagner och jag var lite förberedd på att det kanske skulle bli vissa sega partier med träsmak och sådär, men istället blev det bättre och bättre hela tiden och jag fullkomligt älskade det storslagna, mäktiga, när de bara vräker på med känslosamhet och sin underbara sång.
Valkyrian är del två i en kvartett operor som utgör Nibelungens ring. Richard Wagner blandar gammal nordisk mytologi — Sigurd Fafnesbane — med germansk romantik och eget hittepå. Musikalisk fantasy, helt enkelt. (Sen snodde J R R Tolkien friskt ur samma skatt/er.)

I youtubeklippet är det helt andra sångare än de vi hörde igår, tyvärr. Det beror på att den här uppsättningen hade premiär 2006 och sångarna har hunnit bytas ut. Jag tyckte mest om gårdagens Brynhilde, Ann-Louice Lögdlund.
Kändiskänning: Kerstin Dellert på toaletten. Stilig kvinna.

Hela besöket var utlöst av en akut operalängtan efter att ha läst Ann Patchetts Bel Canto.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


5 februari 1911 föddes Johan Jonatan Björling. Av många ansedd som den störste tenoren någonsin.

Bysten står på Kungliga operan i Stockholm, och fotot är taget under DHSH, aka den härliga Stockholms-helgen.
Radions P2 satsar hela veckan.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Vi hade en fantastisk kväll i Vadstena igår. Två enaktare under det gemensamma namnet Star cross’d lovers spelades i bröllopssalen i Vadstena slott. Underbart vacker miljö! Och en underbar scenografi/koreografi, med orkestern först helt i vitt med bakåtstruket hår i den första föreställningen: Piramo e Tisbe. Det är den första(?) klassiska historien om ung förbjuden kärlek och hedersvåld. Musik från 1700-talet och de sjöng på italienska. Två unga tjejer gjorde rollerna, Gunda-Marie Bruce som gjorde mansrollen fick sjunga barytonstämma trots att hon är sopran, men det gjorde hon med bravur. Jag tyckte bäst om Rebecca Rasmussens röst, men sambon som är mycket mer musikkunnig än jag gillade Gunda-Marie bäst.
Det var rent och enkelt och klart och innerligt. Effekterna var sparsmakade, med ett ljusspel som vandrade över slottssalens vita skrovliga stenväggar. En skog, en vandrande hjort, natten som faller. Mycket vackert. Mest action blev det när orkestern plötslig bytte plats, från att ha suttit närmast publiken förflyttade de sig längs med väggarna medan violinisterna fortsatte spela och blev en del av själva skådespelet. Spännande!

Andra akten var en Romeo och Julia-historia, även den skriven på 1700-talet. Här tolkades den mer modernt, vilket också orkestern gav uttryck för. De släppte ut håret och hälften klädde sig i vitt och andra hälften i svart, gärna med läderjackor som det stod stora ”C” eller ”M” på, för de rivaliserande familjerna Capulet och Montague. Julia var en liten tjej som kändes väldigt trovärdig i sin fadersrevolt och sin kärlek till Romeo. Även sexuell kärlek, men i denna version hade de för säkerhets skull blivit gifta först. Annars hade det nog inte varit gångbart på 1700-talet, eller?
Julia spelades av Frida Jansson och hennes pappa av Calle Lindén (som jag har bestämt för mig kommit upp i nån diskussion på denna blogg men jag kan inte hitta det). De är väldigt bra, även i skådespeleriet utan sång.

Det var roligt att de två styckena hade så olika karaktär, från det innerligt dramatiska till det mer händelsefyllda livliga. Jag gillade det. Och jag blev glatt överraskad över det oväntade slutet på Romeo och Julia.
Vadstena-akademien har några föreställningar kvar att ge. Har du möjlighet, åk dit.
Uppdatering: Nu är biljetterna slut. Årets upplaga har varit en stor publiksuccé.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »