Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Öland’

Johan Theorin gör en grej som jag tycker illa om i den här boken. Han lägger in ett dramatiskt, spännande avsnitt alldeles i början. Sen backar han och kör hela historien ändå tills detta återkommer alldeles i slutet på boken.
Oj, vad jag stör mig.
Först stör jag mig för att jag uppfattar det som att personen, Per heter han, dör. Och vad är det då för mening med att jag börjar tycka om honom i boken? Ensamstående pappa som han är till en flicka som är mycket svårt sjuk, en pojke som bara spelar gameboy, och en strokedrabbad gammal porrgubbe till farsa. Sen börjar jag undra om det verkligen är så att han dör där i början? Men då har jag redan hunnit bli så arg på Per och hans fega svek mot dottern, som får ligga på sjukhuset utan sin pappa för att han bara jagar runt efter gamla gåtor och tar varje tillfälle till att göra helt andra saker än det enda som är viktigt just då. Nämligen att vara med sin sjuka dotter.

Annars gillar jag det mystiska öländska, med alvaret och älvorna. Jag tycker att Theorin är bra på sånt. Och så börjar jag undra om man kan komma i miljöskildringsåldern, på samma sätt som biografiåldern? Förut hoppade jag alltid över miljöskildringarna och brydde mig mest om handlingen, men nu har jag börjat tycka om en bra miljö. Njuta av den.
Porrspåret och den där Vendela som lever i ett trist äktenskap blir jag däremot inte så engagerad i. Synd. Men jag hoppas på nästa av Theorin.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Bland all skit som numera ges ut med etiketten ”deckare” finns det några som är riktigt bra. Det gäller bara att hitta dem. ”Skumtimmen” av Johan Theorin är värd att läsas: spännande, psykologiskt trovärdig och med miljöskildringar från ett Öland som gör att jag minns hur alvaret såg ut och kändes när jag var där på kurs för cirka tio år sen.

Den börjar otäckt med att en liten pojke försvinner 1972. Sen varvar författaren nutid; med en sörjande mamma och morfar som får nya ledtrådar, och en dåtid som spänner över decennier och så småningom leder fram till händelsen 1972. Jag står egentligen inte ut med att läsa om barn som far illa, men det är i alla fall inte utdraget. Och det känns skönt med antihjältar som en mamma som sörjt sig sjukskriven och en skruttig morfar som bor på hemmet, såna relationer läser jag gärna om. Lite andra världskriget-fond och intressant om hur sjömän som krökar ner sig blir kvar i Sydamerika. Twisten på slutet fungerar också. Jag läser gärna mer av Johan Theorin.

Read Full Post »